Inte längre en snackis

spricka

Ungefär hundra år senare än alla andra läste jag så äntligen En spricka i kristallen av Cecilia Gyllenhammar, som när boken kom i sin första upplaga använde namnet von Krusenstjerna för att dölja vilka hennes föräldrar verkligen var. Bilden av dem är nämligen inte den vackraste. Speciellt modern porträtteras på ett mycket utlämnande och inte sällan nedlåtande sätt som totalt egoistisk och inte sällan väldigt elak. Pappa PG framstår som en ursäktande figur som gärna köper sig ur prekära situationer. Dessutom är han notoriskt otrogen och verkar låta sin labila fru styra bäst hon vill med barnen.

Suss är Cecilias alterego och en ganska misslyckad person. Modern ser henne som fet och ful och förminskar henne ständigt. Det är dock moderns personlighet och dessutom hennes svårigheter som Suss verkar ärva. Hon lever sitt liv på ett sätt som får mig som läsare att fundera över hur det är ställt. Även som vuxen kvinna är hon helt beroende av sina föräldrar ekonomiskt, vilket gör att hon aldrig lyckas bryta sig loss från dem. Hon förblir den stackars, lilla rika flickan som mest av allt önskar att bli älskad.

En spricka i kristallen är en överklasskildring som var banbrytande (eller i alla fall sensationell rent innehållsmässigt) när den kom för snart tio år sedan. Nu känns det mer som något som skildrats allt för många gånger och författarens kända efternamn kittlar inte. Det här är en okej bok som jag är glad att ha läst, men inte speciellt mycket mer. Kanske kommer jag ändå att läsa fortsättningen Stäpplöperskan för att få veta hur det går för Suss-Cecilia.

 

Läs också:

6 comments