Visst är vi jämställda

9789127132436

In som ett lamm, ut som en tigrinna är en roman av Vanja Hermele, men det är lätt att läsa den som en sann historia. Gränsen mellan fakta och fiktion är definitivt luddig.

Hermele visar med all önskvärd tydlighet att det där med jämlikhet inte riktigt existerar. I alla fall inte i kulturbranschen som här får exemplifiera vårt samhälle och synen på män och kvinnor som trots allt råder.

Så här går det till på filmfestival:

– …Och det känns extra roligt att få hälsa er välkomna till en festival med så många starka kvinnor i programmet, sa hon och lämnade över ordet till den manliga regissören.

– Jag vill först och främst tacka min familj som ställt upp på den oreda jag ställt till med genom att inte vara hemma på ett par år, sa han.

Publiken applåderade. Därefter tackade han i tur och ordning sitt team bestående av: manlig klippare, några manliga skådespelare, manlig fotograf – och ”sist med inte minst min fru” som också jobbat med filmen som assisterande rekvisitör. En manlig skådespelare gick upp på scenen. Han skulle tacka regissören å filmteamets vägnar och avslutade med: ”Och så vill jag också tacka för att jag fick vara med, och befrukta din film, med min lilla insats.”

Och så här går det till på tv:

I en resetidning intervjuas två manliga programledare som ska ta över ett underhållningsprogram efter två manliga programledare. Ett citat är insprängt i texten: ”Man måste ha den där mentala erektionen, vara tänd. Det är inget som går att konstruera.”

Det var en lång rad underhållningsprogram som hade gått från en eller två manliga programledare till en eller två manliga programledare det året. När den tillförordnade programdirektören på TV-kanalen fick svara på varför nio av tio av de största nöjesprogrammen leddes av män sa hon i direktsändning: ”Nu tillskriver ni nöjesutbudet en betydelse som jag inte tycker att det har. Det rör sig bara om några få timmar per år.”

Och på museet efter ett samtal om hur otroligt jämställda de är där:

När intervjun var klar följde intendenten mig till entrén och vi hamnade framför den där svarta skylten med utställare. Han skruvade lite på sig när jag började läsa på den.

– När jag ser sådana här långa listor med mansnamn blir jag alltid lite deprimerad, sa jag och drog med fingret över namnen. Blir inte du detP

– Jo, sa han.

– Kan du tänka dig hur det känns för en kvinnlig konststuderande att komma in här och se alla de här namnen på män?

– Ja. Men egentligen är den vänd åt fel håll. Egentligen borde man ha 2008 högst upp, så man ser det senaste först. Då är det inte så farligt. Ärligt talat har vi så många kvinnliga konstnärer just nu så att jag oroar mig nästan mer för vad den manliga konststuderande ska tycka som kommer in här, sa han.

[…]

När jag besökte konsthallen några månader senare hade de gjort om skylten, nu var den vit med svart text och ordningen på årtalen var omvänd. De utställande konstnärerna var, trots det, ändå mest en lång lista på mansnamn.

 

Och när det gäller koreografer:

Det är jättesvårt. Men jag säger så här. Jag håller gärna ögonen öppna för kvinnor och om jag velar mellan en man och en kvinna och ser att jag har sex manliga koreografer och ingen kvinna, då är det klart att jag väljer kvinnan. Men annars tycker jag att det är synd att börja kvotera in. För då börjar vi tulla på kvaliteten, och jag tror inte att kvinnorna vinner på det i längden. Om vi ska kvoteras in hela tiden och så visar det sig att det inte är bra, vad händer med konstformen till slut?

Och skillnaden på människor och kvinnor:

När Svenska Akademien gav Nobels litteraturpris till en manlig författare sa sekreteraren att han ”blottställde den mänskliga existensen”. När priset gick till en kvinna några år senare valde Akademien att beskriva författaren som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”.

 

Vanja Hermele är genusvetare, men det här är ingen avhandling utan en roman bestående av minnesbilder från hennes undersökningar av kulturbranschens tankar kring jämställdhet. Om och om igen berättar manliga chefer av olika slag hur de försöker nå jämställdhet, men att de inte tänker ändra för mycket för att göra någon kvinnlig kulturminister glad. De vill ha kvalitet och då blir det så att kvinnorna kanske får vara med, men på en mindre scen, eller i en mindre utställningslokal. Men märk väl – detta är aldrig den manliga chefens fel, utan kvinnorna väljer de små scenerna. De få kvinnor som har en maktposition resonerar på samma sätt och det blir tydligt att vi är så indoktrinerade i att tänka att kvinnor är lite sämre och lite fegare. Att vi alltid väljer de bästa och då blir det män. Att kvotering skulle försämra kvaliteten.

En jury i tv består aldrig av lika många män som kvinnor. Standarden är 2 män och 1 kvinna, men vanligt är också 3 män och 1 kvinna. Via tv-program lär vi oss att män är viktigare än kvinnor. Mer eller mindre omedvetet agerar vi säkerligen efter det. De personer som finns med i Vanja Hermeles bok gör det definitivt. Men det är ju en roman. Inte kan det väl vara så här illa i verkligheten. Inte kan väl manliga egon göra att en kvinnlig regissörs pjäs får mindre reklamplats? Inte kan väl det vara sant att 49 av 50 miljoner från en långfilmskonsulent går till mäns projekt? Inte är det väl så att 12 kvinnliga regissörer och 16 manliga betyder att det är en övervikt av kvinnor?

Jag blir illa berörd av Vanja Hermeles bok. Det är en bok att läsa i korta stycken. För många sidor på en gång gjorde mig allt för förbannad. Men läs den. Det är nämligen en viktig bok.

 

 

Läs också:

4 comments

  • Visst blir man förbannad! Och jag håller med om att det låter som en mycket viktig bok! Bra tips!
    Ugglanoboken recently posted..Ugglans Quiz – Så börjar boken…My Profile

  • Moo

    Oj, vilket inspirerande bokinlägg. Jag har mest fingrat förstrött på Vanja Hermeles bok (för att den är fin) utan att ens läsa baksidan, men nu känner jag att jag skulle vilja läsa den som nästa bok.

    Om jag vågar, allt som ens vagt liknar debattböcker brukar få mig att koka inombords i ett par veckor efteråt.