Will och hans mamma Mary Anne har alltid haft läsningen som ett stort gemensamt samtalsämne. När de träffas talar de ofta om böcker de läst. När Mary Anne blir allvarligt sjuk i cancer formaliseras detta samtal något och mor och son startar en bokklubb. Under moderns cellgiftsbehandlingar träffas bokklubben och talar om böcker de läst, men också mycket annat.
Bokklubben vid livets slut är Will Schwalbes hyllning till sin mor och till litteraturen. En bok där slutet är oundvikligt då Mary Anne kommer att dö, frågan är bara när. Själv läser hon alltid slutet i böckerna först, för att vara säker på att hon hinner dit. Ett mycket märkligt beteende som många verkar ha. Jag förstår inte riktigt varför.
Mary Anne är den som gör boken. Vilken kvinna. Hon har rest jorden runt och hjälp så många människor till ett bättre liv. Gamla studenter dyker upp under sjukdomstiden och gemensamt för dem alla är hyllningarna till Mary Anne. In i det sista kämpar hon för andras välgång. Inte ens i de svåraste av stunder verkar hon gräva ner sig i sitt eget öde och det är enormt imponerande.
Och så böckerna. Will och Mary Anne läser en del böcker jag själv läst, men kanske främst böcker som jag tänkt att läsa. En del böcker är helt nya för mig och jag är glad över den avslutande läslistan som inspirerar. Jag älskar den lite snobbiga synen på litteratur, som blandas med de ibland mycket personliga samtal som läsningen leder till.
Jag är glad att ha fått umgås med familjen Schwalbe ett tag, trots att Wills språk ibland är lite väl distanserat och torrt väller känslorna över på varje sida. Jag tycker mycket om Bokklubben vid livets slut, den är långsam, snobbig, nördig och såväl mänsklig som charmig. Den är en kärleksförklaring till en mor, men också till läsningen. För i familjen Schwalbe är läsningen helig:
Det fanns ett sätt att slippa bli tilldelad en akut uppgift hemma hos oss – som att gå ut med soporna eller städa rummet – och det var att sitta med ögonen i en bok. Likt medeltidens kyrkor gav böckerna oss barn en omedelbar och helgad fristad. Hade man väl kommit in i den, fick man inte störas. Man fick inte åtalseftergift om man hade gjort något dumt – bara en tillfällig nådatid. Men vi lärde oss snabbt att man måste visa att man var fullständigt uppslukad – det räckte inte med att sitta och bläddra.
Idag pratar jag om just den här boken i min härliga bokklubb Bokbubblarna. Det ska bli spännande, då jag vet i alla fall en person som inte alls tycker som jag.
Klart jag tycker tvärtemt – finns det böcker vi båda gillat? :p
Vi får försöka hitta någon… 😉
Åh, ser jag fram emot den, fick den i födelsedagspresent 🙂
Gillar ditt citat! Så vill jag ha det!
Visst hade det varit skönt!