Monthly Archives: augusti 2013

Prideböcker

10849

Pride pågår just nu i Stockholm och flera bokbloggare har uppmärksammat det, t.ex. Lyran och Butter-Petter. Här är mitt bidrag av böcker jag läst och rekommenderar, som inte är fullt så heteronormativa.

Det går inte att gå förbi Jonas Gardell, vars senaste bok jag nyss läst. Trilogin Torka aldrig tårar utan handskar är lika viktig som den är fantastisk.

David Levithan skapar i flera av sina böcker en värld där det faktiskt inte spelar så stor roll om man är heterosexuell eller homosexuell. Där bröder och huvudpersoner har pojkvänner utan att det görs någon större affär av det. I Boy meets boy står ett förhållande i centrum, i Jag, En byter huvudpersonen kön så gott som varje dag i ett försök att visa att det är personen, inte könet, som är viktigt.

Även Jessica Schiefenauer leker med könsrollerna i Pojkarna, men där låter hon flickor bli pojkar. Väldigt överdrivna sådana till en början, då det säkert är så vi ser på det andra könet.

Det händer nu av Sofia Nordin är en fantastisk kärlekshistoria om Stella och Sigrid, utan allt för mycket ångest och katastrofer. En mycket bra bok. Där finns också en historia om en hur det var att vara homosexuell förr.

Inte heller i Lill-Zlatan och morbror raring av Pija Lindenbaum är homosexualitet något märkligt. Visst är Lill-Zlatan svartsjuk på sin morbrors pojkvän, men det handlar om att hon vill ha sin raring för sig själv.

I fina barnboken Jösta och Johan av Anette Skåhlberg vill de två girafferna adoptera ett barn. Att de är två killgiraffer är totalt okomplicerat, eller ja lite komplicerat då de inte kan skaffa barn själva. Fler normbrytande barnböcker behövs, men inte böcker där homosexualitet görs till en stor grej.

I Boken om Joe av Jonathan Tropper är huvudpersonens bästa vän homosexuell, något som Joe inte hanterar så värst bra som ung. Hans vuxna jag skäms och så är det säkert ofta. Vi blir äldre och förhoppningsvis mer toleranta.

Liksom Lyran måste jag tipsa om Abdellah Taïas självbiografiska bok Ett arabiskt vemod och uppföljaren Frälsningsarmén som är ännu lite bättre. Två starka böcker om förbjuden kärlek.

Taïa är en manlig Nina Boraoui, inte för att de båda är författare från nordafrika som råkar vara homosexuella, utan för att deras sätt att skriva är liknande. Drömskt och otroligt vackert. Nina Bouraoui har skrivit många bra böcker, men det är i Pojkflickan hon funderar mest över sin identitet och därmed sin sexualitet. Våra kyssar är avsked är en genomgång av dem författaren älskat. Mycket bra.

I Den bästa dagen är en dag av törst skriver Jessica Kolterjahn om Karin Boyes funderingar kring sin sexualitet. Hon befinner sig i Berlin och den psykoanalytiker hon besöker försöker få henne att ”bli normal”. Skrämmande läsning. Även i Halva liv av Mats Strandberg finns ett dolt homosexuellt förhållande. Lite bättre har det ändå blivit för homosexuella i Sverige och färre behöver leva halva liv. I många andra länder får de inte ens ett halvt.

I många böcker finns nu en homosexuell karaktär, mer eller mindre trovärdig ska tilläggas. Louise Boije af Gennäs, som skrev fantastiska Stjärnor utan svindel, lyckas inte alls med sitt porträtt av Jalle i serien som inleds med Högre än alla himlar. Mariette Glodeck lyckas betydligt bättre i Röda vita rosen och Den sista dagen i december.

Vilka Prideböcker vill du tipsa om?

Läs också:

En vinnare som förändrar allt

9789100127367

Jag har velat läsa Paradisträdgården av Amy Waldham sedan den var ny och nu blev det äntligen av. Det är en bok som troligen vinner ännu mer på att diskuteras, så jag råder alla bokcirklar att välja den som nästa bok.

Paradisträdgården börjar med en tävling och ett konstverk, men slutar med ett smärre inbördeskrig. I New York vill man hedra de som dog i attentatet 9/11 med ett minnesmärke. Konstnärer bjuds in och de skickar alla anonymt sina förslag och till slut står det mellan två bidrag. Juryn som ska ta beslutet består av en rad konstnärer, men också av en representant för de anhöriga, Claire, som miste sin man i attacken. Claire älskar det ena bidraget, en vacker trädgård med murar kring, och lyckas få juryn med sig.

När de får ta del av den tävlandes namn börjar problemen. Arkitekten som ritat trädgården heter Mohammed Khan och trots att han är född och uppvuxen i USA ger hans muslimska namn definitivt fel vibbar. Hur ska juryn kunna stå för ett minnesmärke skapat av en muslim, när det var muslimska terrorister som dödade människorna som ska hedras? De bestämmer sig för att hålla hans namn hemligt, men självklart läcker någon till pressen och sedan är cirkusen igång.

Problemet är delikat och Amy Waldman vänder och vrider på människors åsikter. Visst finns de extrema och radikala som både hyllar och fördömer. Katalysatorn är journalisten Alyssa Spier, som inte verkar dra sig för någonting. Hennes roll i historien blir aldrig annat än den blodtörstige murveln som bokstavligen hellre får blod på sina egna händer än missar en bra story.

Mohammed Khan är egentligen mest överraskad över de starka reaktionerna och menar att de som protesterar mot honom borde förstå att en amerikansk, sekulariserad medborgare som kallas Moe inte är samma sak som en terrorist. Rädslan finns dock där och det finns många som gärna eldar på den.

Inledningsvis stödjer Claire Khan, men journalisten Spier får henne att vackla. Claires vankelmod delas av många andra personer i boken och trots att historien ibland blir lite väl svartvit, försöker Waldman verkligen presentera ett komplext problem. Våra fördomar kan visa sig på konstiga sätt och ibland blir de motbevisade, medan de ibland bekräftas.

Jag är mycket glad att jag äntligen läste Paradisträdgården och är faktiskt sugen på att köra ett kort 9/11-tema. Som SvD påpekar finns det ju redan så många böcker om attentatet att det nästan blivit en egen genre.

Läs också: