Monthly Archives: augusti 2013

De där som tar över huvudrollen

toptentuesday

Jag gillar verkligen Top Ten Tuesday, trots att jag sällan orkar fylla en hel lista själv. Den här gången kändes det dock som ett riktigt roligt ämne, ”Best secondary character”, de som inte har huvudrollen men som ändå är så minnesvärda. Riktigt bra biroller är grymt viktigt inte bara i filmer, utan även i böcker. Här är mina tio favoriter, eller i alla fall de tio jag kommer på just nu…

1. Tummen i Per Anders Fogelströms Stad-serie är en favorit. Han som är Hennings bäste vän, men också hans motsats.

2. Cathbad, Ruth Galloways minst sagt annorlunda vän, är en stor favorit. Jag hoppas att jag snart får återse dem igen.

3. Paul i Torka aldrig tårar utan handskar måste självklart finnas med här.

4. Biba i The Poison Tree är en person som sticker ut och nästan blir viktigare än huvudpersonen.

5. Den unge tjänaren Ugwu som arbetar hos Odenigbo i En halv gul sol har stannat hos mig.

6. I Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson finns Kasper, pojken som äger den enögda kaninen. Hans betydelse för historien är mycket större än hans medverkan.

7. Emilia Hagman leder seanser i Kaninhjärta och är verkligen en annorlunda bekantskap.

8. Alicia i Allt jag säger är sant har en helt underbar mormor som definitivt måste finnas med på en sådan här lista.

9. Lärare i litteratur brukar sällan vara direkt älskansvärda, men Anders i Ge mig arsenik är faktiskt en hyvens kille.

10. Mona Månstråle i Engelskforstrilogin av Sara Bergmark Elfstrand och Mats Strandberg är lite galen, men mycket rolig att läsa om. Tydligen spelar hon en ganska stor roll i Berättelser från Engelsfors.

Läs också:

Det dystra livet runt 40

9789137141152

Jennys liv står på paus. Vi vet att hon fokuserat på jobbet den senaste tiden. Det nya, flashiga chefsjobbet, som tagit mer tid och kraft än vad som egentligen är rimligt. Vi vet att nu i augusti ska ut på cykelsemester med sina bästa väninnor.

I Augustiresan tar Anna Fredriksson oss med på en fem dagar lång cykelsemester, men också en mycket viktigare resa tillsammans med huvudpersonen Jenny. Hon som alltid klarat allt och som enligt chefen är en riktigt ”doer”.

Vi är ganska jämngamla jag, Jenny och hennes väninnor. De finns alla i min närhet. De som jobbar för mycket, de som funderar på, eller redan har, separerat, de som skaffar barn ganska sent och börjar småbarnslivet när andra lämnar det. Kanske är det dessa par som håller livet ut?

Berättelsen växlar mellan resan med cykel och Jennys jobbresa. Jobbet som först var en dröm, en bra tjänst med personalansvar på det företag där hon tidigare jobbat, men som ganska snart blir en mardröm. Att bli chef för sina gamla kollegor är sällan en bra idé, men situationen Jenny hamnar i är verkligen gräslig. Det är mobbing, ja till och med hot. Någonstans låter oss Fredriksson ana att Jenny kanske varit väl obekväm och hård i sin roll, men ingenting sägs rätt ut. Jag undrar lite över budskapet. Att man inte ska bli chef på sitt gamla jobb? Att chefer aldrig kan vara vänner med sina anställda? Att det är extra svårt att som kvinna ha en maktposition? Att det inte går att ha en karriär och ett fungerande privatliv samtidigt? För Jenny går det inte alls bra. Historien, som börjar positivt, blir till slut så nattsvart att jag får andnöd, men jag saknar någon form av balans. Visst finns det en person som är vettig, men mer är det inte.

Och så privatlivet, med en man som blir försummad, vänner som glöms bort och en ständig kamp mot klockan. Det enda som får Jenny att må det minsta bra är en rejäl löprunda. Tyvärr lyckas hon inte springa ifrån sina problem. För vem kan det?

Väninnorna finns i alla fall kvar och deras semester är visserligen inte friktionsfri, men viktig och oftast väldigt trevlig. Det är intressant att få lära känna en annan sida av Jenny och det är här jag börjar fundera på hur det egentligen hade varit att jobba under henne.

Det är en mörk bild av livet runt 40 som Fredriksson målar upp och som 39-åring känner jag att krisen kommer smygande ännu lite mer. I min bekantskapskrets är det många separationer och skilsmässor, men också många barn. Inte sällan sladdbarn som på något sätt ska göra familjen komplett. Den perfekta familjen som numera verkar ha tre barn. Några är redan inne på sitt andra äktenskap och kanske väntar en andra omgång barn.

Augustiresan är en bra bok. Kanske inte den språkligt mest fantastiska historia, men det märks att Fredriksson också skriver manus då det finns ett driv och en skickligt uppbyggd dramaturgi som gör att läsningen går snabbt. Jag vill hela tiden veta hur det går för Jenny och lite undrar jag fortfarande. Kanske kan Fredriksson göra som alla andra och satsa på att skriva en serie böcker. Jag tror att persongalleriet skulle hålla för det.

Läs också:

Klassiska seriealbum

S_Svindlande_h__jd_508bf8143b149

Till nästa möte med bokklubben Bokbubblarna ska vi prata om en klassiker i nytt format, nämligen serieversionen av Svindlande höjder av Emily Brontë. Eftersom jag inte riktigt kommer ihåg om jag läst boken tidigare, bara att den stått på ett gäng litteraturlistor, kan jag inte avgöra om Seán M. Wilsons bearbetning av texten är bra, men den känns välgjord. Inga logiska luckor i alla fall, men inte heller en speciellt lättläst text. Översättningen är gjord av Maria Fröberg flyter fint.

Serieformen gör att bilderna får stå för miljön medan texten blir till stor del i dialogform. Det funkar bra tycker jag. Illustrationerna av John M.Burns passar den klassiska texten och de är lika dystra och mörka som innehållet i Brontës första och enda bok. Lite svårt är det inledningsvis att hålla koll på personerna och vilka relationer de har till varandra. Troligen för att personbeskrivningarna är väldigt knappa. Så snart jag fått koll på dem flyter läsningen på riktigt bra.

Jag har läst fler av de klassiska seriealbum som Argasso gett ut. Frankeinstein av Mary Shelley är den enda av dem där jag både läst förlagan och den tecknade versionen. Då höll sig seriealbumet väl till originalhistorien.

Det hade varit grymt att ha dessa seriealbum i engelskundervisningen på originalspråk!

Läs också:

När tiden är knapp

Ni vet att jag älskar listor. Att jag tror att listandet ska få mig mer organiserad. Att jag ska hinna mer. Faktum är att jag verkar ha lurat en och annan att jag är mer organiserad än jag är, kanske pga mina listor. Nu när jag har så vansinnigt lite lästid (somnar efter typ 10 minuter) borde jag göra en lista på böcker som ska prioriteras. Istället läser jag totalt planlöst och hittar inget fokus. Jag vet inte riktigt vad jag vill och prövar mig fram. Det går sådär.

Så jag gör en lista ändå på en rad böcker jag har hemma och vill läsa ganska snart. Om inget annat kommer emellan.

Lyan av Norman Manea, för att ha läst något rumänskt inför Bokmässan.

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Lina Neidestam mfl, för att jag behöver lite grafisk njutning ibland.

Augustiresan av Anna Fredriksson, för att den verkar så där lagom lättläst och mysig.

Och ett skepp med femtio kanoner… av Bodil Malmsten, för att jag absolut älskar henne.

Thrillerliv av Jessica Johansson, då den verkar härligt udda och desstutom är skriven av en fellow bokbloggare.

Bättre snart av Ida Pyk, för att jag gillade hennes förra bok.

Augusti har varit en ruskigt trög läsmånad. Det har blivit många sådana i år, men jag hoppas att september blir bättre.

 

Läs också:

Att välja fakta eller fiktion

När jag skrev om de bästa böckerna jag läst i sommar fanns Åren i Paris av Paula McLain med. En bok som handlar om verkliga personer, innehåller en hel del verkliga händelser, men har romanens form. Kanske gör det att läsaren har svårt att skilja mellan fakta och fiktion, men jag älskar den här sortens verklighetsbaserade romaner. Andra favoriter är American wife av Curtis Sittenfield, där namnen inte är verkliga men där historien ändå är baserad på två verkliga personer,

Reseskildringar som Resa i Sharialand av Tina Thunander och En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är sanna, om än skrivna ur ett subjektivt perspektivt, och minst lika spännande som vilken roman som helst. Detsamma gäller berättelsen om Otto Ullman i Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. En sann historia och en mycket läsvärd sådan. Åsbrinks bok belönades med Augustpriset och fann säkert sina läsare. Annars tänker jag att viktiga historier når fler om de kallas roman och berättas med den dramaturgi som en skönlitterär och delvis påhittad historia lättare kan få.

I en skönlitterär framställning av en verklig person finns författarens tolkning av densamma med. Det är författaren som lägger orden i munnen på personerna, som formar dem. Jag tyckte till exempel om den Karin Boye som Jessica Kolterjahn skapat i boken Den bästa dagen är en dag av törst, medan Johanna Nilsson i sin recension reagerade på sättet som Boye beskrivs och att viktiga personer helt tagits bort i boken. I en roman kan detta kallas konstnärlig frihet, medan det i en fackbok skulle handla om faktafel. Tolkningen som författaren gör av ett material torde dock vara subjektivt oavsett vilken sorts bok hen skriver.

Så här skrev Jan Guillou i sin recension av den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar:

 

Frågan är då hur man litterärt eller journalistiskt skall hantera en så fruktansvärt svart story. Jag brukar hävda att i de fall man har tillgång till alla fakta gäller journalistik, i annat fall litteratur. Det är därför närmast tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser – en liknande hysteri – eftersom vi har namn och adress på alla häxorna och domskälen bevarade. Samma borde då gälla för vår tids häxstory från bögpestens tid.

Och Jonas Gardells research har inte varit obetydlig. Ändå valde han att göra litterär fiktion av stora delar av storyn, där han växlar mellan tablåer ur de förtappades liv och avsnitt med mer essäartad framställning. Det finns dock ett starkt och logiskt skäl för fiktionalisering. Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.

 

Har man tillgång till all fakta är man skyldig att skriva facklitteratur menar alltså Guillou, men jag skulle snarare säga att man som författare då är skyldig att nå så många läsare som möjligt. Skulle lika många läst Gardells bok om homosexuella i Stockholm på 80-talet om det varit en fackbok? Hade foton på riktiga personer gjort deras historier viktigare och mer trovärdiga? Jag tror inte det. Inte främst för att det skulle varit ”outhärdigt svart och outhärdigt att läsa”, utan för att facklitteratur inte når lika många. Inte ens om författaren geter Jonas Gardell eller Jan Guillou. Jag förstår Guillous tanke, att sanningen ska avslöjas och de drabbade få upprättelse. Jag vill tro att de fått just det, trots att de nu fått namnen Bengt, Lars-Åke, Reine, Benjamin, Paul, Rasmus och Seppo.

Vad föredrar du? Fakta, fiktion eller kanske något mittemellan?

 

Läs också:

Torka varje tår

13044194_O_1

Bilderna från tv-serien finns fortfarande på näthinnan, men den här gången stör de inte. Tvärtom. Efter Sjukdomen, med all ilska, är det dags för sorg och Döden i avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. De dör, en efter en, de som firat alla jular tillsammans, de som är varandras familj. Boken förstärker den sorg jag kände då jag såg tv-serien.

Reine fick förra boken, men Bengt som blev ett vackert lik i slutet av Sjukdomen får vara med en hel del. Vi får följa med till hans begravning där hans familj gör allt för att dölja hans riktiga jag. Där prästen tackar hans flickvän för sången. Där brodern är så arg att han vill slå någon och mamman gråter för att hon aldrig känt sin son. Det inre, kärleken och vetskapen om sönernas liv och det yttre där de alla kämpar för att deras söner ska få vara normala. Rasmus som får en begravning utan vänner, Lars-Åke som drar in en massa pengar till cancerfonden och så Paul som vägrar vara annat än den han är.

Några scener biter sig fast. Middagen hos Rasmus moster där hon försöker få alla att äta på papperstallrikar, med plastbestick och dricka vin ur plastglas. Allt för att slippa smittan. När hennes pojkvän tvingar henne att duka ordentligt äter hon, men slänger sedan allt porslin de använt i en svart plastsäck. Samma sorts säck som de döda unga männen läggs i efter sin död. De som är en smittorisk.

Och den stickade tröjan som Benjamin får av Rasmus mamma, som säger sig se honom en son. Tröjan han lämnar tillbaka då de lämnar honom. En så grym förvandling att det hugger i hjärtat. Visserligen har man inte lovat att älska sitt barn i nöd och lust, men ska det ens behövas? Om de älskar Rasmus måste de acceptera hans liv. Inte ta det ifrån honom.

Och Lars-Åke som låser in sig hemma med sin skam, så att flickvännen han snart ska gifta sig med inte ska komma på hans hemliga lust. Kanske är Lars-Åke den som växer mest i denna den sista boken. Han som är så vanlig, men ändå ovanlig. Han som bara vill bli älskad, precis som Rasmus, Benjamin och alla de andra. Att kärlek ska vara så svår för andra att acceptera.

Jag tycker om hur Gardell flyttar sig mellan tid och rum. Att vi går från en begravning till personens liv. Att vi får följa alla personer, så att de alla blir ännu mer levande. Det är de värda och jag tror att det är vad Gardell vill ge dem. En chans till upprättelse och folkets kärlek.

Döden är en värdig avslutning på en viktig trilogi. Nu måste de litterära priserna komma. Jan Guillou spår att Gardell får Augustpriset i höst och så kan det mycket väl bli. Det enda jag hade önskat var att boken slutat när Paul försvinner in i tavlan. Visst är det trevligt att veta hur jularna fortsatte och att Seppo och Benjamin har det bra, men kunde vi inte få veta det tidigare istället, så att Paul kunde få stå för finalen?

Du ska inte missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Ingen ska missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Gardell har skrivit tre viktiga böcker som redan fått stor spridning och är värd all uppmärksamhet. Det är hög tid att dessa unga män får synas.

Läs också:

Hur kul kan det egentligen bli?

kvinnan_som_gick_till_sangs_i_ett_ar_lag-658x1024

En kvinna bestämmer sig för att stanna i sängen och det gör hon i dagar, veckor, ja till och med månader. Hur roligt kan det egentligen bli? Mycket, hade jag hoppats, då Sue Townsend som skrivit boken Kvinnan som gick till sängs i ett år och hon brukar vara vansinnigt rolig. Jag gillade böckerna om Adrian Mole och absolut älskade hennes The Queen and I, som är en av de roligaste böcker jag läst.

Historien om Eva som tar en drastisk paus börjar också riktigt lovande. Personerna runt henne är udda karaktärer och det är lite småroligt att lära känna dem. Evas man Brian blir verkligen helt vilsen utan sin fru och inte ens en älskarinna i trädgårdsskjulet räcker inte som ersättning. Alla är utan tvekan beroende av Eva och hennes protest är såväl beundransvärd som förståelig. Att hon väntat tills de bortskämda tvillingarna flyttade hemifrån är egentligen ganska synd.

Ganska snart börjar det dock kännas lite överdrivet. Var det nödvändigt att ha med Evas tvillingars studiekamrater? Den stackars kinesiska studenten är visserligen ömkansvärd, men rätt onödig för historien. Detsamma gäller deras ”kompis” som verkar vara en total mytoman och bjuder in sig själv till alla möjliga och omöjliga sammankomster. Det blir helt enkelt för spretigt och lite tröttsamt. Om historien varit sisådär 100 sidor kortare, skulle det troligen blivit en bättre bok. Även i slutet kunde det kapats en del. Visst är det roligt, absurt och galet hur många som idoliserar Eva, men nej jag engageras inte ens av denna del av historien.

En småmysig bok alltså, men alldeles för lång. Tyvärr fick jag tvinga mig igenom de sista hundra sidorna. Jag kände mest att det var dags för Eva att kliva upp.

Läs också:

Inte längre en snackis

spricka

Ungefär hundra år senare än alla andra läste jag så äntligen En spricka i kristallen av Cecilia Gyllenhammar, som när boken kom i sin första upplaga använde namnet von Krusenstjerna för att dölja vilka hennes föräldrar verkligen var. Bilden av dem är nämligen inte den vackraste. Speciellt modern porträtteras på ett mycket utlämnande och inte sällan nedlåtande sätt som totalt egoistisk och inte sällan väldigt elak. Pappa PG framstår som en ursäktande figur som gärna köper sig ur prekära situationer. Dessutom är han notoriskt otrogen och verkar låta sin labila fru styra bäst hon vill med barnen.

Suss är Cecilias alterego och en ganska misslyckad person. Modern ser henne som fet och ful och förminskar henne ständigt. Det är dock moderns personlighet och dessutom hennes svårigheter som Suss verkar ärva. Hon lever sitt liv på ett sätt som får mig som läsare att fundera över hur det är ställt. Även som vuxen kvinna är hon helt beroende av sina föräldrar ekonomiskt, vilket gör att hon aldrig lyckas bryta sig loss från dem. Hon förblir den stackars, lilla rika flickan som mest av allt önskar att bli älskad.

En spricka i kristallen är en överklasskildring som var banbrytande (eller i alla fall sensationell rent innehållsmässigt) när den kom för snart tio år sedan. Nu känns det mer som något som skildrats allt för många gånger och författarens kända efternamn kittlar inte. Det här är en okej bok som jag är glad att ha läst, men inte speciellt mycket mer. Kanske kommer jag ändå att läsa fortsättningen Stäpplöperskan för att få veta hur det går för Suss-Cecilia.

 

Läs också:

Tematrio – Sommarens läsning

tematrio

Igår var det nästan sommar igen och jag intalar mig själv att det inte är höst ännu. Jag vet att bokbloggare ska älska hösten, men jag föredrar sommar. Gärna hela året. När det gäller lästiden märks det dock att sommaren är över och vardagen dragit igång. Nytt jobb betyder en fullproppad och trött hjärna, vilket gjort att jag somnat vid 21.30 på kvällarna efter att ha läst max fem sidor.

Lyran vill att vi presenterar tre höjdarböcker vi läst i sommar och här är mina:

1. Åren i Paris av Paula McLain är en fekjbiografi om Ernest Hemingway och hans första fru. En mycket, mycket bra bok som förtjänar många läsare.

2. Sisterland är kanske inte Curtis Sittenfields bästa bok, men det är ändå en väldigt bra bok om tvillingar med övernaturliga förmågor.

3. Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind var en av sommarens stora överraskning. fyra personer berättar en fascinerande historia om sin släkt.

 

Har du läst några riktigt bra böcker i sommar?

 

Läs också:

En modern familjehistoria

9172995874

Malin Stehns bok Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner är mer än en fantastisk titel. Men visst är det underbart att läsa en bok där en fantastisk låt går som en röd tråd genom historien. I boken är det dock Idol-Ricky som sjunger låten och han är huvudpersonen Lovisas största idol. I sin fantasi har hon långa samtal med honom och det är han som får henne att gå framåt, trots att livet är rätt tungt.

Lovisas mamma mår nämligen riktigt dåligt. Hon har knappt gått upp ur sängen de senaste månaderna och gråter nätterna igenom. Förr jobbade hon hur mycket som helst och hade egentligen inte tid med Lovisa, men nu är hon utbränd och orkar ingenting. Lovisas pappa försöker hålla ihop familjen, men det blir liksom inte riktigt bra ändå.

I skolan går det inte heller så bra. Lovisa orkar inte riktigt fokusera och spanskan går klart sämst. Hennes granne Simon, som envisas med att störa hennes Ricky-stund på väg till skolan, ställer upp som spansklärare. Det är också han som introducerar henne för Jakob Hellman och ställer upp som fiktiv pojkvän när Lovisa behöver det.

Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner är en mycket fin ungdomsbok som tar upp idoldyrkan, kompisproblem, skoltrötthet och inte minst hur livet förändras när en förälder inte mår bra. Med tanke på hur många som lider av utmattningsdepression är Lovisas situation sannolikt inte ovanlig. Jag kommer definitivt att rekommendera mina elever att läsa den här boken. Troligen passar den bäst i år 6-7 än för äldre elever. Den är lättläst och omedelbar och det kommer de att gilla.

Läs också:

« Older Entries