Gratis är gott, men för vem?

fagelhuset-framsida-high-674x1024

Jag absolut älskade Ester Roxbergs debut Antiloper. En bok jag tyckte fick på tok för lite uppmärksamhet. Kanske är det då inte så konstigt att jag inledningsvis blev mycket besviken på uppföljaren Fågelhuset. Faktiskt så besviken att jag slutade läsa. Språket var lika bra som i Antiloper, men jag fastnade inte alls för huvudpersonen Liv.

Sedan började Eli twittra om boken och jag tog upp den igen.

Jag började om. Njöt igen av det snygga språket och helt plötsligt började Liv att leva i mitt inre. Jag gladdes med henne när hon fick en praktikplats, men började snart undra över hur det egentligen stod till på kontoret där hon jobbade. Jag ville berätta för henne hur chefen manipulerade henne. Hur utnyttjad hon blev. Sedan började hon inse själv och då föll hon.

Ge inte upp Fågelhuset, som jag var på väg att göra,  utan läs den. Det är en vass, samhällskritisk bok som berör. Den gjorde mig förbannad, men fick mig också att skratta. Jag kom att älska den ganska absurda huvudpersonen och fascinerades av alla personer på kontoret som inte vill något annat än att lyckas i kulturbranschen.

Läs också: