Här har det bubblats

Samrtin_Doehj_V_6219-1

Drömhjärta av Cecilia Samartin får vi träffa två kubanska flickor, Nora och Alicia, som är kusiner. Det är 50-tal och många kubaner önskar en politisk förändring. Ingen verkar vilja ha kvar Batista, men alla ville definitivt inte ha en revolution. Men revolution blev det och ganska snart flyr Nora och hennes familj till USA. Alicia blir kvar och det dröjer några år innan hon kommer in i historien igen och då genom brev som hon skickar till Nora.

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna för att diskutera Drömhjärta. En bok som fick det sammanlagda betyget 3 av oss, men som tankarna spretade lite kring. Inte bara mellan oss, utan faktiskt inom oss. Själv hade jag förväntat mig något annat än jag fick vilket tyvärr gjorde mig lite besviken. Mer om det senare. Först ska jag berätta vad jag faktiskt gillade.

Grundhistorien om de två flickorna är fin. Skildringen av Kuba före och efter revolutionen var intressant. Funderingarna kring identitet och beskrivningen av familjegemenskapen gillade jag också. Problemet var att jag irriterade mig något vansinnigt på Samartins svulstiga språk. Liknelser, bildspråk och så många adjektiv att jag kreverade. Dessutom kändes mycket väldigt överdramatiskt. Det är synd, då historien egentligen är bra. Jag hade bara önskat att den berättats på ett annat sätt med lite färre övertydliga förklaringar och mer skrivet mellan raderna. Och slutet, vi tyckte alla att Samartin borde kapat de sista kapitlen där tempot förändras dramatiskt. Viljan att förklara och knyta ihop gör att det hela blir väldigt krampaktigt och faktiskt lite ointressant. Det är synd.

Mina tankar gick till en bok av Danielle Steel som jag läste på gymnasiet. Det hette Zoya och handlade om en vacker rysk flicka som flyr från Ryssland efter ryska revolutionen och så småningom hamnar i USA. Även där finns historien där som en bakgrund, men relationerna står i fokus. Jag älskade den boken när jag var 16-17 år och läste den säkert tio gånger. Jag är övertygad om att jag hade älskat Drömhjärta lika mycket om jag läst den då. Det är en gripande historia på många sätt.

”En bok som får mig att googla är egentligen en bra bok”, sa Anna och det ligger en poäng i det. Vi var visserligen de två som tyckte minst om boken, men den väckte helt klart en nyfikenhet. Jag vill definitivt veta mer om Kuba och jag hade hoppats få veta mer bara genom att läsa Drömhjärta, men Samartins fokus var inte att problematisera och analysera Kubas historia, utan att berätta hur revolutionen påverkade det kubanska folket. Det är mer en historia om familjegemenskap och kärlek än en politisk roman, som jag kanske hade förväntat mig. De som tyckte mycket om boken lyfte just fram de stora känslorna och tyckte att språket tillförde känslor, snarare än stod i vägen för historien.

Som alltid var det supertrevligt att träffas och bubbla. Jag som samlar läsländer var nöjd med att ha läst en författare från Kuba och att vi dessutom valde en bok av en rysk författare till nästa gång.

Läs vad Anna tycker om kvällen och boken, samt vad Linda har för tankar efter läsningen.

Läs också: