När döden bultar i magen

dagar_utan_hunger_NY-193x300

 

Det var för att hon frös så som hon gick med på att träffa honom. Första gången, när han ringde upp henne. En okänd, nasal röst erbjöd henne hjälp, en höstkväll, en kväll som alla andra: fjättrad vid elementet. För hon frös, men inte bara därför. Till en början vägrade hon.

Dagar utan hunger är den andra boken jag läser av Delphine de Vigan. Boken är hennes självbiografiska debutbok, som hon skrev under pseudonymen Lou Delvig.

Huvudpersonen Laure är döende när historien inleds. Hon äter ingenting, är 1.75 meter lång och väger 36 kilo. Någonting får henne att ta emot hjälp. Rätt person kontaktar henne i rätt ögonblick och hon lägger det lilla liv hon har i hans händer.

Kroppstemperatur trettiofem grader, åttio i övertryck, utebliven menstruation, håravfall, lanugobehåring, trycksår, låg puls och lågt blodtryck, här har vi alla tecken på undernäring.

Läkaren visar stolt upp sin nya patient som är ”hans hittills bästa exempel på förhållandet längd/vikt”. Samtidigt som Laure är något av ett utställningsobjekt är hon en människa. Han må vara fascinerad av hennes sjukdom, men även han är mer människa än läkare. Han hjälper henne att våga svälja. Att tugga går bra, men att svälja är svårare.

Innan skelettet får lämna sjukhuset måste hon ha gått upp femton kilo. Vägen dit är lång. Varje måltid en kamp. Varje droppe näring som når hennes inre känns. Döden bultar i magen, men hon vill inte alltid låta den vinna. Ibland, men inte längre alltid.

Delphine de Vigan har ett magiskt språk som tränger in i hjärtat. Hon väcker många känslor hos mig, trots att distansen till det som egentligen pågår faktiskt är rätt stor. Själv har jag så otroligt svårt att förstå anorexi. Hur någon kan svälta sig till döds. Efter att ha läst Dagar utan hunger förstår jag mer. Det är ett gott betyg.

Läs också:

4 comments