En misshandlad stackars bok

0689865198

Jag vet inte varför läsningen av Ellen Hopkins Crank blev så himla konstig. Jag började med den för månader sedan, gillade den skarpt och glömde ändå helt bort den. När jag för ett par veckor sedan tog tag i den igen var det bara att börja om.

Crank är en lyrikroman och den första i en trilogi. De två resterande delarna finns i iPaden och kommer definitivt att bli lästa. Jag måste få veta hur det går för Kristina som huvudpersonen heter. Men kanske är den största huvudpersonerna drogerna.

Ellen Hopkin säger sig ha baserat boken på sin dotters drogberoende, om än vagt. Många skolor använder boken i undervisningen, för att visa hur illa det kan gå om man börjar med crystal meth, metaamfetamin. Men boken älskas av långt ifrån alla och har bannlysts på sina håll inte bara pga drogerna utan också språket.

Kristina är en vanlig tonårstjej. Faktiskt till och med en väldigt ordentlig tös med bra betyg. Helt nöjd är hon inte med livet, vem är det, men hon klarar sig bra. Hon bor med sin mamma och styvfar och efter sommaren ska hon börja junior year. Men först ska hon åka till sin pappa i några veckor.

Det är hos pappan som Kristina träffar Adam som introducerar henne för crank, eller ”the monster” som Kristina kallar drogen som kommer att ta över hennes liv. Hennes pappa håller också på en del med droger och sommarlovet hos honom blir till en orgie av droger, alkohol och sex. Men det är inte Kristina, den välanpassade flickan, som lever det här livet, utan hennes alter ego Bree. Bree vågar så mycket mer än Kristina. Alldeles för mycket faktiskt.

Tillbaka hos mamman fortsätter Kristina sitt liv som Bree. Hon är redan beroende av the monster och behöver vänner som kan hjälpa henne döva sin längtan efter droger. Brendan och Chase blir svaren på hennes behov, men det är knappast lätt att leva som Bree.

Jag tycker mycket om prosalyrik. Jag tycker om att få ord och få bilder bildar en helhet. Jag tycker om berättelsen om Kristina och tycker att Hopkins lyckas beskriva både hennes begär, hennes lycka och det mörkaste mörka mycket väl.

Språket är snyggt, Hopkins leker en del med det visuella och krocken mellan det snygga språket och det hemska innehållet är effektfullt. Nu blir jag sugen på att läsa mycket mer prosalyrik. Jag hittade ett gammalt inlägg med en fin lista och hoppas hinna läsa något från den under februari.

 

Läs också: