Monthly Archives: februari 2013

Nytt av Kipling

En av de absolut vackraste dikterna jag vet är Rudyard Kiplings If. Däremot har jag faktiskt inte läst mer än några få dikter av honom. Nu har man dock hittat ett femtiotal hittills okända dikter av Kipling och planerar en nyutgivning av hans samlade dikter. En bok jag absolut vill äga.

 

Läs också:

En bok jag nästan missade

Mississippi-180x281

Nu har jag läst den första boken av de tolv som andra bokbloggare tipsade mig om. Det är Hyllan-Lottas favorit Mississippi av Hillary Jordan, som nu också är min favorit. Utan ett tips hade jag helt missat denna fantastiska bok. Tack gode gud för bokbloggarvänner alltså!

Huvudpersonen Laura tog jag direkt till mitt hjärta. Hon som riskerade att hamna på glasberget om det inte vore för Henry. En stark kvinna som studerat på collage, något som knappast imponerar på Henrys familj. Laura struntar i det och lever sitt liv, ett lyckligt liv, där familjen snart utökas med två döttrar. Men säg den lycka som varar för evigt.

 

Det var först sex år in i mitt äktenskap som jag kom att tänka på att trohet har en motsats, trolöshet, som man visar när man inte håller med sin man.

 

När Henry berättar att han köpt en gård och en traktor och vill ta med sig Laura och döttrarna till en liten håla mitt i Mississippi, blir hon allt annat än glad. Dessutom är det meningen att hans minst sagt otrevlige far Pappi ska bo med dem. Självklart kan Laura inte annat än att följa med, men hon gör det motvilligt.

Enda ljuspunkten är att Henry hyrt ett fint hus till dem, så att Laura slipper bo på gården. Tyvärr finns huset inte längre till uthyrning när de kommer fram. Någon annan bor där. Ägaren har sålt huset vidare, trots att Henry betalat hyra i förskott.

Alltså är det på den isolerade gården Laura måste bo. För isolerade är de helt klart. Om det regnar och floden stiger kan de inte ta sig till stan. Det är som att förflyttas tillbaka till 1800-talet, när det faktiskt handlar om mitten av 1900-talet. Allt är så gammaldags och rasmotsättningarna fortfarande så stora.

Mississippi har flera berättare Förutom Laura får vi lyssna till tankarna från Henry, Jamie, Henrys bror, Florence och Hap, som bor på familjen McAllens mark och Ronsel, deras son som varit soldat i Europa under andra världskriget. Svart och vit, herre och slav. Fortfarande. Så mycket är förbjudet. Fortfarande.

Genom deras berättelser förflyttar jag mig verkligen till efterkrigstidens söder, där rasismen flödar och där livet är allt annat än enkelt. Jag är så imponerad av Hillary Jordans förmåga att berätta denna historia utan att göra den det minsta sentimental. Det är så välskrivet, så gripande och så fruktansvärt. En bok jag absolut tycker att fler borde läsa. Jag är i alla fall väldigt glad att jag gjorde det.

 

Läs också:

Planen är att hoppa över rean

Jag behöver verkligen inga fler böcker. Jag inte plats för fler och i hyllorna finns en hel del olästa böcker som jag faktiskt ser fram emot att läsa. Det råder alltdå ingen nöd på den här boknörden. Faktum är att jag inte heller hittat några direkta fynd på rean i år.

Möjligen ska jag ta mig en titt på e-böckerna, då de inte tar plats och kan vara bra att ha på till exempel semestrar. En fylld eboksläsare tar bra mycket mindre plats än ett gäng pocketböcker. Kul att det finns med e-böcker på rean tycker jag. Återkommer om jag gör några fynd.

Läs också:

300 sidor Flynn med spoilervarning

Gone girl har gripit tag i oss ordentligt och nu är det dags att säga några ord om de första 300 sidorna inklusive omkullkastande vändningen och allt. Alla som inte vill veta något om boken förrän läsningen är klar uppmanas omgående avsluta läsningen av detta inlägg (och eftersom vi vet hur lätt det är att bara råka titta ändå har vi gjort texten vit så att bara den som verkligen vill kan markera och läsa). Hemligheter kommer avslöjas och diskuteras… Ni är välkomna tillbaka när boken är utläst och diskussionslystnaden gör sig påmind. Har du läst de 300 sidorna? Häng med, nu kör vi!

 

Helena: Jag ägnade väldigt stor del av de första 200 sidorna åt att oroa mig över ifall jag skulle kunna missa vändningen eller inte. Om den skulle vara för subtil för mig att fatta eller något sånt. Tillåt mig småle, eller asgarva. Det går inte att missa vändningen, om man inte råkar missa sidan där den kommer vill säga, och inte ens då… Jag gillar förstås tvisten, Flynn är så bra på dem! Jag är också lite extra förtjust över att få bekräftelse på och förklaringen till min avvaktande och obehagsfyllda känsla inför Amy.

 

Linda: Jag var också orolig att jag skulle missa vändningen, trots att alla påpekat att den skulle komma och ungefär på vilken sidan. Faktiskt blev jag ändå överraskad. Jag hade liksom du funderat över den där dagboken och allt konstigt som Amy skrev där, som inte alls verkade stämma med Nicks bild av deras liv, men inte trodde jag att hon var så finurlig.

När Amy skrev i dagboken att Nick satt och tittade på alla obetalda räkningar såg jag det som ett tecken på att han verkligen ljög. Nu är han fast liksom. Men så var det ju inte alls. Faktum är att jag blev rätt förbannad av vändningen. Nu visste jag inte vilka av mina ledtrådar jag fått av Amys fejkade dagbok och därmed hade jag inte koll på hur lurad jag var. Men mest blev jag imponerad av Flynn. Det spelar ingen roll att jag visste om vändningen, eller att jag misstänkte att Amy inte talade sanning. Att det hela skulle vara så här sjukt gick inte att förställa sig. Fullblodspsykopat är ett bra ord för att beskriva den Amy vi nu läser om. Eller?

 

Helena: Absolut, fullblodspsykopat! Amys planerande och flykt är rakt igenom läskig. Hon har alltså gått omkring i deras hem och lagt ut ledtrådar och planerat i över ett år. Och menar att det skulle vara ett mindre förräderi än att ha en älskarinna. Två människor som går omkring och håller tyst och ljuger för varandra, stämningen i det hemmet… Jag känner mig löjligt tacksam över att det inte blev något barn (jag vet att det är fiktion det här men Gillian Flynn lurar mig rätt bra att glömma det).

 

Linda: Fortfarande är inte Nick sympatisk och jag har svårt att ta hans parti. Flytten, otroheten, lögnerna, hans oförmåga att ta ansvar, det är så mycket som gör att jag inte gillar honom.

 

Helena: Visst är det synd om Nick, men han blir ju inte direkt älskansvärd för det. En liten mörk del av mig tycker att han har tjänat ihop till det, men det har han förstås inte… Hans sätt att behandla kvinnor, Amy, Andie och till viss del Go. Att de ska ta hand om honom och sen slänger han bort dem – mycket osympatiskt! Det enda som får mig att tina lite i förhållande till honom är den där berättelsen om hans barnlängtan. Han beskriver den där känslan så vackert och jag kan i den stunden verkligen känna igen mig i honom vilket då på ett inte lika trevligt sätt tvingar mig att förhålla mig också till alla de där osympatiska sidorna. Jag älskar att han får vara komplex!

 

Linda: Att Go inte fått mer plats gör mig lite besviken. Jag trodde att hon skulle stå för det mörka, men just nu finns det inget som tyder på det. Kanske kan hon istället utvecklas till en favoritperson. Än så länge har jag nämligen ingen. Amy fascinerar mig, men jag tycker inte om henne. Jag tyckte om henne, men det var ju den Amy hon spelade. Kanske inte så konstigt egentligen med de föräldrarna.

 

Helena: Nej, jag känner också ett behov av att hitta en favoritperson mitt i alla dessa jobbiga och olika grader av hemska människor. Go skulle kunna vara en sån men då behöver hon helt klart större utrymme och vi har bara 100 sidor kvar nu…

 

Linda: Det känns som om Amy just gjort en miss då hon presenterade sig som Nancy till Greta på hotellet. Hon underskattar Greta, men det tror jag inte att hon ska. Sidan 300 avslutas med just en fundering kring detta.

 

Helena: Det känns som en stor miss, en som Amy borde vara för planerad för att göra… Hon verkar ju annars ha tänkt på allt, den där relationen hon bygger upp med Noelle till exempel…

 

Linda: Stackars Noelle som Amy utnyttjat så brutalt. Vet Noelle ens om det, eller tror hon att de verkligen var vänner. Troligen, Amy verkar bra på att spela roller.

 

Helena: Inför avslutningen undrar jag förstås hur det ska gå, och ”undrar” är en underdrift – jag brinner efter att få veta. Ska Amy komma hem? Ska hon ta sitt liv? Hur går det nu när när pengarna är borta? Kommer Nick döda henne och få det att se ut som ett självmord? Kommer det att komma en ny vändning på slutet och kommer jag i såfall att kunna missa den ;)?

 

Linda: Jag väntar också på nästa vändning, för det kan väl inte sluta med att Nick åker dit för mordet på sin levande fru? Det är lite för vanligt och Flynn är inte vanlig. Jag räknar med minst en vändning till och troligen inga vändningar en missar.

 

Vad tycker ni? Om Amy, Nick, Go, vändningen och allt det som redan hänt i boken? Vi är ganska snart tillbaka med ett inlägg om den färdiglästa boken, det går inte att låta bli att läsa nu.

 

Inlägget publiceras också på Fiktiviteter.

Läs också:

Fint skyltat

Det här möttes jag av på mitt bibliotek idag. Blev verkligen sugen på att läsa noveller!

bild (3)

Läs också:

Tala om lässvacka

Veckans bokbloggsjerka handlar om lässvackor och Annika ställer följande fråga:

Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Jag har ett kort och ett långt svar. Det korta är ”skojar du?” och det långa handlar mer om orsaken till det och hur jag i så fall kommer ur dem. Eftersom jag befinner mig i en total lässvacka just nu, kanske den trögaste sedan jag började blogga, är det ganska passande att fundera.

November och februari brukar vara årets trögaste läsmånader. Ibland även september, men då handlar det mer om att jag springer på bokmässan och blir av med all energi där, inte om att jag har en egentlig lässvacka.

November är en seg och mörk månad, då blir det tv istället för böcker. Nu i februari är det också tv:n som tar över min input, helt enkelt för att jag inte orkar läsa. Jag snoras och snoras och orkar inte läsa en rad. Då brukar en deckare eller en lättläst chick-lit vara svaret, men den här svackan är värre än de flesta.

Just nu funkar nämligen inte ens deckare, då jag inte alls känner för elände och våld. Visserligen läser jag Gone girl med glädje och den innehåller en massa sådant, men en klassisk deckare med poliser som huvudpersoner känner jag definitivt inte för. Jag orkar inte med det förutsägbara, vilket är en anledning till att jag har en halvläst Katie Fforde, som jag inte orkar läsa vidare i. Jag vill bli överraskad.

Ungdomsböcker verkar funka och jag tror att jag ska försöka lösa den här svackan genom dem. På tur att läsas står Fågelhuset av Ester Roxberg och Ge mig arsenik av Klara Krantz, två böcker som jag tror är riktigt bra.

 

Läs också:

Chess på svenska

Igår var jag och maken på Göteborgsoperan och såg Chess på svenska. En mycket fin föreställning med härlig seriekänsla. Dekoren var suverän, liksom kostymerna.

Chess på svenska skiljer sig en del från den Chess som jag såg i West End för länge sedan. Några nya låtar (många av dem med i Chess på Broadway) och maken var besviken över att One night i Bangkok inte var med. Den klarade jag mig personligen alldeles utmärkt utan.

Extra roligt var att en av mina gamla elever var med i föreställningen som akrobat. I detta ingick att vara katt till dubbelkaraktären Domaren som spelas av bröderna Rongedal. Han hade också en symbolisk roll som svärdbärare. En symbol som var lite, lite svår att tolka, men som kan en cool effekt. Vi diskuterade tänkbara tolkningar i bilen hem.

Jag var imponerad av sångarna helt klart. Stjärnan är Philip Jalmelid, som spelar ryssen Anatolij, men många starka nummer. Mest gåshud fick jag dock under Christoffer Wolters Vem ser ett barn. Mycket fin är också duetten Drömmar av glas, med Jalmelid och Evelyn Jons, som spelar Florence. Jag har dock lite svårt för den svenska texten, som inte når upp till samma klass som ursprungslåten You and I.

Jag tycker om att rollerna är lite jämnare i denna den svenska uppsättning, jämfört med den ursprungliga. Sången Han är en man, han är ett barn hade jag till exempel aldrig hört förut och det är bra att Nina Pressing, som spelar Svetlana, får en solosång.

Det är härligt att komma i väg på något kulturellt. Göteborgsoperan är en fantastisk lokal!

 

 

Läs också:

Dags att läsa Hindenburg?!

9789100127497

Susanna Lundin tilldelades Borås Tidnings Debutantpris 2013 för sin roman Hindenburgsom beskrivs som ”en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa.”

Ingen bok jag varit speciellt sugen på att läsa, men det får jag kanske omvärdera nu. Någon som läst?

Läs också:

Klassiker till barnen

Har letat efter del 2 och 3 i serien Barnens svenska historia och nu har jag fyndat på Bokbörsen.

20130222-165948.jpg

Läs också:

Tematrio – Dåligt enligt O

tematrio

 

Lyran knyter an till diskussionen om bra och dålig litteratur i veckans tematrio och trots att jag är lite mätt på diskussionen kommer här mina bidrag:

1. Jag kan absolut uppskatta chick-lit, men den enda bok jag läst av Kristin Hannah är exempel på en mycket dålig bok i genren. Nu har jag bara läst Sommaren hon återvände, men den gjorde mig övertygad om att jag inte ska läsa något mer av henne. Jag läste den för att den stod i en byteshylla på ett hotell i Thailand. Jag blandade dessutom ihop henne med Sophie Hannah. Dåligt språk, platta karaktärer och totalt förutsägbar intrig. Tre saker som kännetecknar en dålig bok.

2. Deckare läser jag gärna, men då vill jag att boken ska vara välskriven och trovärdig. Jag vill inte att det ska finnas några lösa trådar eller logiska luckor. En deckare som absolut inte höll måttet är Östermalmsmorden av Lars Bill Lundholm, där jag hade mycket svårt att engagera mig i personerna. Inte heller tilltalades jag av språket och intrigen minns jag som allt annat än nyskapande.

3. Jag är absolut inte beredd att påstå att Hans Gunnarsson alltid skriver dåligt, då jag fått för många kommentarer som tyder på motsatsen. Däremot tyckte jag att Albatross var riktigt ointressant, men mycket berodde på att allt handlade om golf. Inte bara dock. Personporträtten var ingen höjdare och den ironiska tonen tilltalade mig inte alls. Stil är viktigt.

 

Läs också:

« Older Entries