13040875_O_3

Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nominerades till Augustpriset och trots att han inte vann just det har det formligen regnat andra litteraturpriser över denna otroligt begåvade författare.

Jag har tidigare bara läst lyrik av Anyuru och älskat. Det är något så speciellt med hans språk. Så enkelt, men ändå komplicerat. Otroligt vackra formuleringar beskriver riktigt hemska saker. Krocken mellan det vackra och det hemska gör läsningen magisk.

Vi får läsa om pappa P. Piloten som älskar att flyga mer än något annat. Som riskerar sitt liv för att få flyga. Som sätter sig i en riktigt farlig situation för att få fortsätta att vara någon. Han är pilot. Han är pilot från Uganda. Pilot. När han inte får flyga, när han fångas och sätts i läger, vem är han då?

P är huvudpersonens pappa. Anyurus pappa. Lite skadad efter min litteraturkurs om fiktion och fakta spekulerar jag självklart över vad som är sant och vad som är fiktion. Det är inte en biografi som Anyuru skrivit, utan en berättelse om en man, som kanske inte alltid tog rätt beslut, men som försökte hitta meningen med sitt liv. När han inte får flyga bokstavligen måste han hitta ett annat sätt att bota rastlösheten. Kanske var det därför han inte var en närvarande far för huvudpersonen. Kanske är det därför huvudpersonen sätter sin far P på en piedestal. Kanske är det därför han blir något av en hjälte.

Jag vet för lite om Uganda. Jag vet för lite om historien i landet och för lite om hur det ser ut nu. Jag vet vem Idi Amin är. Jag vet att det finns bergsgorillor där. Helt obildad är jag inte. Men näst intill. Spännande var det att få veta att Ugandas nuvarande president Museveni befann sig en del i Göteborg på 80-taket, då hans fru och barn bodde här. Jag  blir nyfiken på att läsa mer om Amin, Nyere och de andra kända politikerna som figurerar i boken.

Så är En storm kom från paradiset värd alla nomineringar och priser? Absolut. En av årets starkaste böcker hittills och kanske är det därför jag har så svårt att formulera mina tankar om den. Visst hade jag kunnat berätta mer om handlingen, men det är inte den som gör boken. Visst hade jag kunnat skriva mer om P:s öde, om hur hans son ser på honom, om vad som händer i hans liv när han når Sverige, men jag väljer att inte göra det. Det är nämligen språket som gör boken. Det vackra språket och det hemska innehållet. Tillsammans bildar de en enhet. En annorlunda enhet. En mycket bra bok.