Monthly Archives: januari 2013

Det kanske verkar lätt…

Glatt proklamerar jag att februari minsann ska ägnas åt de böcker jag verkligen vill läsa och så sitter jag här på januaris sista dag och har total beslutsångest. Har ingen aning om vad jag ska läsa. Många bra böcker finns på listor, men få finns hemma just nu.

Jag tror jag testar You had me at hello som Hyllan hyllar och som av en händelse landade i iPaden för en tid sedan.

000748805X

Läs också:

En riktig klassisk barnbok

hpqscan0001

När Storebror fått höra Nils Karlsson-Pyssling har jag och Lillebror läst en av mina absoluta barndomsfavoriter Måns och Mari från vår till vinter av Kaj Beckman. En härligt politiskt korrekt historia där läsaren får lära sig att man demonstrerar på första maj.

Men det är inte bara en vänstervriden proggig barnbok, utan en mysig historia om årets högtider, naturens förändringar och en hel del bilder för den vetgirige. Lillebror gillade bilderna med bär, blommor och svampar. Han tyckte också om påskrisen på torget och många andra av de fina bilderna i boken.

Böckerna om Måns och Mari utkom första gången i början av 70-talet Samlingsvolymen som jag har gavs ut 1979, men de fristående fyra årstidsböckerna finns nu utgivna på En bok för alla.

Det är en bra högläsningsbok och vi pratade mycket om det som hände Måns och Mari. Hur gör egentligen Familjen O från vår till vinter?

 

 

Läs också:

Lästema för februari

bloggälskling

Ni vet de där böckerna som alla verkar älska. De ska jag läsa i februari. Inte alla självklart, men många. Februari är nämligen årets absolut tråkigaste månad och jag hoppas kunna överleva med riktigt bra böcker.

Dels kommer jag att plocka böcker från de lästips jag fått i Boktipsutmaningen. Kanske kommer jag att läsa några av de bokbloggarälsklingar The Book pond skriver om och säkert blir det någon bok av mina favoritförfattare i Författarfemman.

Februari har alla förutsättningar att bli en riktigt lyxläsarmånad.

Läs också:

Stadsbesök: Mumbai

Bilder.Alltinggratis.se 74

Dags för ett lite mer exotiskt resmål idag, då vi drar till Mumbai, Indiens mest folkrika stad. Sedan 1996 är Mumbai det officiella namnet på staden som vi förut kände som Bombay.

Förra boken vi läste i Bokbubblarna utspelade sig i just Mumbai. Det var Siste mannen i tornet av Aravind Adiga. En bok som mycket väl beskrev det myller av människor som Mumbai är.

Filmen Slumdog Millionaire utspelar sig i Mumbai, till större delen i stadens fattigaste kvarter. Det var ett tag sedan jag såg den, men jag minns att jag tyckte mycket om den, trots sin lite amerikanska dramaturgi.

Boken som filmen baseras på är skriven av Vikas Swarup, som också skrivit De sex misstänkta där Bollywood spelar en stor roll.

I Bollywood görs fler filmer än någon annanstans. Faktum är att Indien är ett filmland utöver det vanliga, vilket jag märker på mina elever från olika delar av Asien och  Afrika, som alla ser Bollywoodfilmer. Jag tror inte att jag sett någon klassisk Bollywoodfilm. Kanske vore något att pröva.

Shantaram av Gregory David Roberts tillhör de böcker som jag länge tänkt läsa, men som är så himla tjocka att jag blir avskräckt. Hur som helst utspelar den sig i Mumbais undre värld i början av 80-talet, då staden ännu hette Bombay.

Har du läst eller sett något bra från Mumbai?

Läs också:

Våren med Göteborg läser

alt 22

 

Välkomna till vår gemensamma läsning av Sophie Elkans historiska roman John Hall. Redan har nästan 100 personer gillat vår sida på Facebook och det är fantastiskt roligt att se att så många vill läsa med oss!

Vi tänker oss att vi delar upp romanen i tre delar och varje del ägnar vi ungefär en månad. Under hela våren kommer Göteborg läser att presentera inlägg, diskussionsfrågor och annat som vi tycker är intressant och passar ihop med läsningen. Extra roligt vore om alla andra som har lust också bidrar, tillsammans kan vi säkert hitta mycket spännande att diskutera. Länka gärna det som du skriver till FB-sidan så att vi kan hitta varandras tankar!

 

Så här ser vår plan ut:

FebruariHistorien i fokus: Vi läser första delen av boken som avslutas med kapitlet När gamle John Hall dog. I slutet av februari eller i början av mars ses alla som har lust på Göteborgs Stadsmuseum för en tur genom 1700-talsutställningen, bokprat och fika.

MarsSophie Elkan i fokus: Vi läser vidare till och med kapitlet John Hall & compani. I början av april ses de som har tid och möjlighet och går en stadspromenad med Sophie Elkans liv som röd tråd. Efter promenaden bokpratar och fikar vi tillsammans.

April Gunnebo Slott i fokus: Vi läser ut boken och ses sedan i början av maj för en guidad tur på Gunnebo Slott, promenad genom trädgården och till cafét. Där sitter vi ned för bokprat och fika.

Alla träffar kommer att följas upp med en Facebook-cirkel några dagar efteråt där alla som har lust kan samtala vidare.

 

Vad tror ni om det här upplägget? Kan det funka?

Inlägget publiceras också hos Anna på och dagarna går…

Läs också:

Nu har jag smygstartat

619007

Jag ligger lite efter Anna i läsningen av John Hall, men jag har i alla fall börjat och jag gillar! Språket är gammaldags, men inte svårt att läsa och historien fascinerar. Jag tycker om att läsa och lära. Säkerligen är det här en bok som kommer att vara kul att diskutera kring under våren i Göteborg Läser.

Vi tänker oss en första träff kring månadsskiftet februari/mars.

 

 

Läs också:

Om sjukdomen

9113046993

 

De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken.

 

Andra delen av Jonas Gardells planerade trilogi Torka aldrig tårar utan handskar var minst sagt efterlängtad. Jag tokhyllade Kärleken som kröp innanför skinnet på mig och fick mig att gråta floder, men också le mellan tårarna.

Sjukdomen är också bra, det är den verkligen, men jag undrar om det var ett så smart drag att visa TV-serien baserad på hela trilogin, innan alla böckerna var släppta. Nu störs min läsning lite av de färdiga bilderna i huvudet. Det är synd.

Jag älskade TV-serien. Det gjorde jag i högsta grad. Men jag hade gärna väntat. Jag tror dessutom att bokserien hade hittat sina läsare även utan hjälp av SVT.

Sjukdomen är på många sätt Reines bok och det är jag glad för. I TV-serien var han i princip helt borta, men i skriven form har han en stor roll. Reine som ligger i isoleringsrum 2 och väntar på döden. Reine som dör i ensamhet. Reine som är ett av de första offren för Aids. Bögpesten.

Jag tycker om beskrivningarna av livet i Bohuslän. Först på somrarna  och sedan året runt då mamma flyttar in hos hyresvärden. Ett liv där halvbrodern Gert är den enda ljusglimten. Reine flyr ön så snabbt han kan. Först till Uddevalla och så småningom till Stockholm där han blir Pauls hyresgäst i bögkollektivet Kråkan. En gripande historia som stannar kvar. Mest tänker jag på den där simturen.

Och så Bengt. Också han en del av bögkollektivet Kråkan då det begav sig. Han som snart kommer att vara superkändis. Den vackre skådespelaren som lovar sina vänner att snart komma på en fika, men aldrig dyker upp. Hans öde får mig att gråta. Men mest blir jag arg.

Självklart finns även Rasmus och Benjamin med i denna andra bok, men det är inte deras öde som berör mig mest. Om deras förhållande får vi veta det mesta i TV-serien. Det är bifigurerna som Gardell låter blomma ut i sin text.

Jag blir arg av att läsa Sjukomen. Arg på sjukvårdens omänsklighet, på medias idiotiska rapportering, men mest blir jag kanske arg  på karaktärerna ibland tanklösa agerande. Måste de ställa till det så för sig själva? Kan de inte bara stanna i kärleken? I det de har?

Rasmus rastlöshet stör mig. Jag är inte oförstående till den, men den stör mig. Inte provocerar. Stör. Han är ung. Jag förstår det. Han vill leva livet. Jag förstår det också. Men hans långsamma självmord är obehagligt att följa.

Och Benjamins föräldrar stör mig något så vansinnigt. Hur kan religion vara viktigare än ett barn? För mig är det obegripligt, men så har jag också svårt att förstå styrkan i församlingens gemenskap. Och kraven på att följa de regler som finns.

Torka aldrig tårar utan handskar kommer utan tvekan att bli en klassiker.  Det är en viktig samtidshistoria som ännu inte blivit berättad. Jonas Gardell skriver fantastiskt ännu en gång, men trots detta känns Sjukdomen lite som den mellanbok den blivit placerad som. Mycket bra, men inte lika omedelbar som sin föregångare. Nu ser jag fram emot att läsa del tre i trilogin som kommer ut senare i år. När jag läst den ska jag läsa om hela trilogin. Säkert flera gånger.

Läs också:

Just nu läser jag…

Det är mycket nu. Som vanligt kan tyckas. Problemet är att jag inte riktigt hinner göra det jag ska för att ungarna har fått en riktigt envis influensa och varit hemma från skolan i en dryg vecka. Själv är jag också rätt krasslig och de dagar jag inte vabbat har jag inte orkat göra mycket mer än att slösurfa på kvällarna.

Läsningen blir alltså lidande och som vanligt då jag är stressad börjar jag med lite för många böcker och avslutar lite för få. En just-nu-enkät kan kanske hjälpa mig att få struktur:

Vid sängen: Där ligger Gone girl av Gillian Flynn, som jag ännu så länge mest bläddrat i, men snart så!

I handväskan: Finns Katie FFordes A perfect proposal som är okej, men inte wow. Har läst den sporadiskt sedan i slutet av december.

Vid soffan: Där ligger mina retorikböcker som jag verkligen borde ta tag i. Konsten att tala av Lennart Hellspong är kanske inte den mest upphetsande bok jag läst, men visst är den lärorik.

På jobbet: Där läser jag Lite som jag av Pia Juul när eleverna har lässtund på morgonen. 

Bokklubbsböcker: Bokbubblarna ska läsa The sense of an ending av Julian Barnes och det ser jag verkligen fram emot. Däremot är jag grymt skeptisk till att läsa 50 shades of grey som Bokbruttorna ska läsa. Möjligen intressant i studiesyfte, för att förstå vad alla tjatar om, men jag är riktigt skeptisk. Det finns så mycket annat jag vill göra med min lästid.

Utmaningsbok: Fforde är ju faktiskt en utmaningsbok, då hon finns med i Boktolvan. Annars läser jag och grabbarna O Augustprisvinnaren ABC å allt om D.

På läsplattan: Ja, det är väl dags att Letton får vara med på ett hörn också. Där finns just nu Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman.

På iPaden: Där läser jag just nu Jag, En av David Levithan och John Hall av Sophie Elkan.

Borde börja med: Borde är ett fult ord. Men visst finns det böcker jag borde börja med. De där som stirrar lite extra på mig då jag går förbi. Det betyder inte att jag inte vill läsa dem, men att jag känner att jag inte får till något bra tillfälle till det. En sådan bok är Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson.

Läser emellanåt: Crank av Ellen Hopkins, en lyrikroman om Kristina som börjar ta allt för mycket droger. Bra, men tung, därav pauserna.

På is: Jag började läsa En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides, var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket, köpte en egen kindleversion, började läsa på engelska och glömde sedan bort den.

Längtar efter att få läsa: Fågelbarn av Christin Ljungqvist och Fågelhuset av Esther Roxberg. Det är fåglar som gäller i år.

 

Hur ser din läsning ut just nu?

Läs också:

En febrig roman

feberflickan_omsl

Feberflickan av Elisabeth Östnäs är nominerad till Bokbloggarnas litteraturpris och det är därför jag läser den. Att den blivit sönderälskad av ett stort antal bloggare spelade självklart in.

Det är en kort och intensiv historia som Östnäs bjuder på. Luna är huvudpersonen och en mycket annorlunda sådan. När vi träffar henne verkar det vara en ganska vanlig dag. Hushållerskan är ledig och Luna städar själv. Fadern och kvinnan som kallas hon ligger och sover middag som vanligt.

Men sover de verkligen?

Handlingen berättas som en febrig dröm. Osammanhängande och ibland ologiskt. Ibland känns det nästan som om Luna yrar och jag vet inte riktigt vad som egentligen har hänt. I alla fall inte inledningsvis, men långsamt, långsamt faller bitarna på plats. Med få ord beskrivs huset och Luna så väl att jag känner lukter. För det är mycket lukter. Mest luktar det skämda fåret som far och hon ätit av i flera dagar. Och så svett. Det stinker svett.

Feberflickan liknar ingen annan bok jag läst. Jag tycker om den, men är inte lika såld som t.ex. Bokbabbel och Skuggornas bibliotek. Jag ser dock verkligen fram emot att läsa mer av Elisabeth Östnäs. Hon har ett annorlunda sätt att berätta och hennes språk är vackert. Med små medel bygger hon upp en riktigt ruggig stämning. Helt klart en fin debut.

Läs också:

100% betyder alltid

Veckans Bokbloggsjerka innehåller en riktigt klurig fråga.

 

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

 

Nu är då frågan vad sanning är. För jag ljuger aldrig när jag skriver om böcker. Det finns ingen anledning att göra det. Däremot skriver jag inte allt jag tänker. Det är nämligen skillnad på att tala sanning och att vara elak. Det fyller inte någon funktion att ta upp minsta lilla sak som jag inte tycker om. Att riktigt gotta mig i hur kass boken är. Det räcker att berätta lite om varför den inte är något för mig. Kanske är det så enkelt att jag inte tillhör målgruppen.

Om någon har skrivit en bok och jag inte tycker om den, då berättar jag det och jag berättar också varför jag tycker som jag gör. Jag försöker också hitta något som jag faktiskt tycker om i boken, det finns alltid något bra även i en dålig bok. I alla fall i princip alltid. Kanske är det två eller möjligen tre böcker som jag skrivit om sedan jag startade blogga om böcker, där jag inte kunnat hitta något positivt att lyfta fram. Då har jag skrivit om minst 600 böcker.

 

Så tänker jag. Kan en då säga att mina recensioner är 100% ärliga?

 

Läs också:

« Older Entries