Monthly Archives: december 2012

Bloggåret 2012

I slutet av januari hade vi en Bokbloggarbrunch i Göteborg. Vinterkräksjuka och influensa däckade många av de anmälda, men vi hade riktigt trevligt i vilket fall. Någon vecka senare träffade jag Bokbabbel och vi shoppade lite tillsammans.

Jag började göra bokfilmer och under året har det blivit några stycken. Den första handlade om hyllvärmare som jag tänkte läsa i år. Resultatet? Jag har läst en. Den var inte ens bra.

De flesta filmerna gjordes dock tillsammans med en eller två barn. Några har hamnat på förlagens hemsidor och ungarna har varit riktigt stolta. Just den här filmen handlar om en väldigt speciell bok.

150 böcker har jag läst och skrivit om i år, plus ett större antal barnböcker än tidigare. Ingenting jag räknar dock. Jag har inte heller läst så mycket annat lättläst i år, men de jag läst har inte heller kommit med på läslistan. Lite färre böcker än vanligt på ett sätt, men minst lika många bloggade. För första gången på många år har jag också läst om böcker. Bland annat min absoluta favorit Den allvarsamma leken

Tillsammans med mamma har jag varit på några bokfrukostar. I mars såg vi Birgitta Stenberg. Mycket bra.

Den 8 mars, på Internationella Kvinnodagen ordnade jag en bloggstafett med rekordmånga deltagare. Mycket roligt och intressant. Jag var också med i en bloggstafett om språk och makt, som Centrum för lättläst anordnade.

Hen-debatten var livad och jag läste boken som kanske var orsaken till den. Själva ordet hen har jag använt friskt. Mycket praktiskt.

I slutet av april kom så äntligen Pernillas bok och jag åkte till Stockholm för att fira henne och min födelsedag. Mycket trevligt. Någon vecka tidigare hände det faktiskt bokliga saker i Göteborg också, då Christin Ljungqvist firade sin debutbok. En av årets mest överraskande favoriter.

Maj tillbringade jag och flera andra bloggare i Italien. Inte fysiskt dock, men väl i böckernas värld. Mycket lyckat.

Inför sommaren bjöd jag på en del boktips on demand i olika genrer. Ett trevligt sätt att gå igenom bra böcker.

Innan den 18 juni var det dags att nominera bokbloggar till Forma Books Blog Award och det gjorde jag. Mycket stolt blev jag sedan då enligt O blev nominerad och riktigt glad och rörd när jag till slut vann. Det var stort.

Inför sommaren investerade jag i en Letto. Nu ångrar jag att jag inte köpte en Kindle. Inget fel på den läsplatta jag har, men jag köper hellre e-böcker från Amazon. Däremot är det grymt bra att jag fått fler och fler recensionsexemplar som pdf. Det gillar jag skarpt och då funkar Letton perfekt. Under semestern användes den också flitigt. På stranden är det perfekt med en läsplatta, annars läser jag helst på iPaden.

Annars ägnades sommaren mycket åt småkrypsjakt i regnet. Det funkade bra det också. Att Storebror O började läsa mer och mer själv var också stort. Själv läste jag en del klassiker under sommaren. Bland annat Kallocain

Peter Englund konstaterade att Nobelpriset inte är jämlikt, Mo Yan en kinesisk och ifrågasatt man fick priset 2012 och jag tipsade Svenska Akademien om hur de ska tänka när den just nu tomma stolen ska fyllas.

Under våren pluggade jag litteratur tillsammans med ett gäng andra bokbloggare. Kursen handlade om Nobelpriset och var intressant, trots att jag inte hann läsa alla böcker.

Även i höst har det blivit plugg, då jag läst svenska för att få behörighet som gymnasielärare. D-nivå och inget man gör med vänster hand i sömnen. Min ”vanliga” nöjesläsning har helt klart mått dåligt av det. Året har innehållit en hel del lässvackor och det är aldrig kul.

Det har varit Strindbergsår och jag har läst ett par böcker och en novell. Nästan godkänt kan tyckas, trots att målet var fyra texter.

Bokalfabet 2.0 avslutades i början av året och jag svor dyrt och heligt att aldrig dra igång någon mer utmaning som krävde så många inlägg. Det gick sådär. Det har blivit både stadsbesök och en julkalender som jag svor över många gånger.

Under semestern var det EM i fotboll och det betydde ett gäng inlägg om EM-böcker. Spanien vann och vi firade segern i Fuengirola. Mäktigt.

Inför Bokmässan var det istället Bokmässepepp som gällde. Som ni märker är jag sällan lagom. Det som skulle bli några få intervjuer blev en serie på 34 inlägg. Därefter var jag helt klart förberedd inför mässan. Fyra mycket trevliga och intensiva dagar med mingel, middag hos Forma Books, bokbloggarmiddag och prisutdelning. Jag hade en fantastisk mässa, men var helt slut i veckor efteråt. Det är hårt att vara bokbloggare. 😉

Under året har nyaste bokklubben Bokbubblarna verkligen hittat sin form och jag är glad över att vara en del av den. Just A Game of Thrones var kanske inte den bok jag gillade bäst, men inlägget om den drog en hel del läsare. Troligen hade rubriken om dvärgsex något med det hela att göra. I andra bokklubben har det blivit mycket mer vin än böcker, men det är trevligt det också.

Mitt mål med bloggen i år var att bredda den ytterligare och att försöka hänga med lite i den aktuella kulturdebatten. Jag är nöjd och tänker ta ännu ett steg nästa år. Jag må inte ha läst böcker ifrån rekordmånga länder, men jag har verkligen blandat genrer och dessutom läst ovanligt mycket aktuellt. Möjligen släpper jag recensionshetsen lite. Det har ibland varit lite stressigt nästan, men mest bara riktigt, riktigt roligt.

838 inlägg har jag publicerat i år och ungefär 150 000 besökare (eller sidvisningar antar jag) har det blivit. Flest läsare hade bloggen den 8 mars, på internationella kvinnodagen och det kan jag tacka alla stafettdeltagare för.

Det mest populära inlägget under året är Tio bra svenska filmer och att googla just ”bra filmer” är ett vanligt sätt att hitta till enligt O. Konstigt, då det är böcker jag skriver om till största del. Det mest lästa inlägget om en bok är Vidrigt och vackert, som handlar om Felicia Feldts bok Felicia försvann

Annars är det absolut vanligaste sökordet just enligto och flest läsare hittar hit genom att klicka sig från adlibris, Facebook eller bokbloggar.nu. Ett rätt så roligt och väldigt vanligt sökord är Herbert Einstein och för dem som söker efter honom skrev jag ett speciellt inlägg.

Jag har haft ett innehållsrikt och mycket roligt bloggår. För varje månad har fler hittat hit. Det är jag väldigt glad över. Utan läsare och bokbloggarkollegor vore det tämligen meningslös att skriva. Det handlar inte längre så mycket om att blogga för att komma ihåg det jag läst, utan för att det är en kreativ hobby.  Tack till er alla som läser, kommenterar och diskuterar.

Läs också:

Deckartips månne?

Sydsvenskan har tagit hjälp av 80 deckarexperter (bland dem Annika som nästan uteslutande bloggar om deckare) och fått fram en lista med de bästa svenska deckarna genom tiderna.

Alla 80 fick lämna tre favoriter och varje vinnare fick 5 poäng, tvåorna 3 poäng och treorna 1 poäng. Innan jag kikade på listan funderade jag över mina favoriter och kom fram till följande:

 

Dans med en ängel, Åke Edwardson, (1997). Första boken om Winter, som var helt fantastisk när den kom. Därefter har serien gått lite upp och ner.

CaramboleHåkan Nesser, (1999). Ännu en deckare som knockade mig totalt när jag läste den.

Den sjätte gudinnan, Karin Alfredsson, (2010). En stark bok som är den bästa i serien om utsatta kvinnor i världen.

Även Åsa Larsson, Carin Gerhardsen och Ann Rosman tillhör favoriterna.

 

Yes, då kör vi. Första inlägget handlar om plats 20-2:

20. Som man ropar, Stig Trenter, (1944). Jag har aldrig läst Trenter och känner mig inte sugen på det heller om jag ska vara ärlig, men då kanske jag missar något bra?

19. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Håkan Nesser, (1988). Jo, men det är en bra bok, men inte Nessers bästa.

18. Brandbilen som försvann, Sjöwall & Wahlöö, (1967). Har ju inte läst något av dem ännu, men Roseanna står i hyllan och ska bli läst!

17. Luftslottet som sprängdes, Stieg Larsson, (2007). Visst var den riktigt bra när den kom, men den sämsta av de tre.

16. Kejsarens gamla kläder, Frank Heller, (1918). Intressant med en så gammal bok, men har inte ens hört talas om den.

15. Dödsklockan, Kerstin Ekman, (1963). En bok som definitivt lockar.

14. Solstorm, Åsa Larsson, (2003). Åsa Larsson är alltid bra, men det är inte den bästa.

13. Mellan sommarens längtan och vinterns köld, G W Persson, (2002). Jag har länge tänkt läsa något av G W, så varför inte den här. Första delen i en trilogi låter passande.

12. Mannen på balkongen, Sjöwall & Wahlöö, (1967). Igen! Ja, något speciellt med dem måste det vara.

11. Det slutna rummet, Sjöwall & Wahlöö, (1972). Men har folk ingen fantasi? Är de verkligen så överlägsna?

10. Grisfesten, G W Persson, (1978). Debutboken. Kanske är det den jag ska ta först istället?

9. Mördare utan ansikte, Henning Mankell, (1991). Jag har bara läst en deckare av Mankell och tyckte inte alls om den. Däremot är hans skönlitterära böcker riktigt bra.

8. Tre sekunder, Roslund & Hellström, (2009). Har läst Odjuret, men inte kommit vidare trots att jag gillade.

7. Den döende detektiven, G W Persson, (2010). Han är populär den gode G W.

6. Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson, (2005). Den här tycker jag mest om i trilogin.

5. Höstvind och djupa vatten, H-K Rönblom, (1955). Någonting säger mig att de 80 som röstat har en ganska hög medelålder?!

4. Den vedervärdige mannen från Säffle, Sjöwall & Wahlöö, (1971). Hm, igen. Får nog se till att läsa.

3. Roseanna, Sjöwall & Wahlöö, (1965). Som sagt, den står i hyllan.

2. Den skrattande polisen, Sjöwall & Wahlöö, (1968).

1. Och så den absolut bästa enligt de 80 experterna, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman, som vann överlägset. En bok jag absolut kan tänka mig att läsa.

 

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många deckare dessa experter läst under de senaste tiden och hur många deckare av kvinnor de läst någonsin? Lite mossigt och lika gubbigt. En gigant som Maria Lang borde inte kunna glömmas bort och nyare författare som Gerhardsen, Rosman, Edwardson (som inte ens är ny) borde funnits med. Experterna borde även läsa Katarina Wennstam, Malin Persson Giolito, Kristina Ohlsson och Karin Alfredsson.

Teorin att det är männen som uppmärksammas när det ska delas ut priser, men kvinnor som säljer böcker kanske stämmer. En titt på vinnarna av Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska deckare, ger en fingervisning om att det verkligen är så.

Kvinnliga deckarförfattare säljer. Men det är de manliga författarna som får prestigen och priserna. Karl Berglund har gått igenom listorna över ”genreinterna priser” och kan meddela att ”omkring tre fjärdedelar” av dem har gått till män.

 

Varför? Kanske för att kvinnor läser, medan män är de som får rösta i sammanhang där priser delas ut. Då röstar de på män, kanske för att män läser män, eller ”bara” för att mäns böcker inte sällan ses som viktigare och bättre. Jag är lite nyfiken på könsfördelningen i expertgruppen. Hur många av de 80 är män, respektive kvinnor och hur ser åldersfördelningen ut?

Eller är det helt enkelt så att män skriver bättre? Så här skriver Per Svensson:

Tror inte det. Tror snarare att det beror på att ett antal manliga författare i övre medelåldern har varit sällsynt duktiga på att ge sken av att de egentligen skriver något annat och finare än deckare, nämligen riktiga romaner om riktiga existentiella eller politiska problem. Jag tänker på författare som Henning Mankell, Håkan Nesser och Leif GW Persson själv.

 

Det skulle kunna vara så att det är lite finare att läsa böcker av dessa ”riktiga” författare än av författare som faktiskt erkänner att de skriver deckare och dessutom för att underhålla. Hur kan man rösta på dem? Då är man kanske inte fin nog?

Lågt värderade är också samtida författare:

Denna låga värdering av den samtida svenska deckaren speglas tydligt i Sydsvenskans enkät. Så gott som inga deckardrottningar. Överraskande få röster också på kommersiellt hajpade samtida författarskap som Lars Kepler (makarna Ahndoril) och Jens Lapidus. Inga röster alls på en dynamisk duo som Hjorth/Rosenfeldt.

 

En intressant artikel helt klart. Läs den här.

Så här ser den totala listan ut, med 77 av de drygt 100 nominerade. Där återfinns flera av mina favoriter på en delad 33:e plats med totalt 5 röster. Några återfinns längre ner på listan, men andra inte alls. Lite symptomatiskt är det att Karin Alfredsson, som skriver uteslutande om utsatta kvinnor, inte alls finns med.

 

Topp 10 utifrån totalpoängen olika författare fått ser ut så här:

1. Maj Sjöwall & Per Wahlöö 183

2. Kerstin Ekman 93

3. Leif GW Persson 62

4. Stieg Larsson 39

5. H-K Rönblom 37

6. Henning Mankell 26

6. Stieg Trenter 26

8. Anders Roslund & Börge Hellström 24

9. Åsa Larsson 16

10. Håkan Nesser 14

 

Vilka deckarförfattare är dina favoriter? Du kan maila dem till Sydsvenskan, som sedan kommer att presentera en läsarlista.

Läs också:

Den perfekta topplistan 2012: Plats 15-11

topplistan2012

Färden går vidare och här följer platserna 15-11.

15. All I want for christmas is planekonomi, Sara Granér. Ett vansinnigt bra och mycket politiskt seriealbum. Ett behövligt inlägg i debatten.

14. Stål, Silvia Avallone. Riktigt bra bok om två flickors vänskap i ett Toscana långt ifrån turiststråken.

13. The Perks of being a wallflower, Stephen Chbosky. Mycket fin brevroman för unga som passar alla.

12. Liten parlör för älskande, David Levithan. En av årets vackraste böcker helt klart.

11. How to be a woman, Caitlin Moran. Heja Caitlin som vågar skriva precis det hon tänker.

 

Jag är ganska nöjd med min blandning av böcker på listan. Trots att det är svårt att välja bort bra böcker är jag glad att jag valde just detta. Stay tuned för topp 10!

Läs också:

Griffiths när hon är som bäst

085738886X

Ruth Galloway är en favorit och i Dying Fall, som är Elly Griffiths femte bok, är hon mer harmonisk än någonsin. Jo, lite viktnoja finns allt kvar och hon är osäker på sitt förhållande med Max, men hon verkar ändå må bra. Cathbad är dottern Kates gudfar och viktigare än någonsin.

Ruths universitetsvän Dan dör i sitt brinnande hus. Då dörren är låst från utsidan behandlas hans död som mord. Precis före sin död har Dan försökt kontakta Ruth och några dagar efter hans död får hon ett brev. Det står klart att Dan och hans team i Blackpool gjort en fantastisk upptäckt. Ett skelett som skulle kunna vara King Arthur, the Raven King.

Nelson är från Blackpool och tar med sig sin fru Michelle dit för att hälsa på bådas familjer och Nelsons gamla kollega Sandy. Ruth får en inbjudan från Dans universitet och åker till Blackpool för att undersöka benen. Med sig tar hon Kate och Cathbad. För att riktigt trassla ihop trådarna besöker de Cathbads vän på vägen. En vän som visar sig vara inblandad i mycket av det som händer.

Ruth börjar få sms-hot redan innan hon beger sig till Blackpool. Någon är uppenbarligen väldigt oroad för vad hon ska göra med Dans fynd. Kanske kommer hoten från den nazistiska gruppen på universitetet, eller så är det någon av Dans kollegor som fått en flipp.

Jag tycker att Dying fall är Elly Griffiths bästa bok hittills. Kanske är det inte det mest spännande och överraskande fallet, men helheten är så himla bra. Griffiths placerar sina karaktärer där de kan utvecklas och utvecklas gör de definitivt. Kanske är det dags för henne att lämna Ruth snart, så att hon fortsätter att vara intressant ändå in i kaklet. Inte för att jag inte skulle vilja läsa en massa böcker till om henne, utan för att jag vill att det tar slut innan jag tröttnar.

Jag läste Dying fall under julhelgen och jag hade svårt att släppa den. Det bästa med böcker där man redan känner karaktärerna är att det bara är att läsa på. Den mesta av förförståelsen finns redan och det går lätt att koncentrera sig på det viktigaste i historien.  Det är bekvämt och härligt.

 

Läs också:

Dansk lyrik i toppklass

sade-jag-sager-jag-3d-hu

Pia Juul har stått på min boktolvelista i två år och nu, i slutet av 2012, kan jag stryka henne från listan. Tidigare under året har jag bläddrat i sade jag, säger jag, men nu har jag för första gången läst den från pärm till pärm. Det vann den på.

Det är alltid svårt att skriva om diktsamlingar. Det handlar så mycket om känsla och språk, vilket gör att läsningen är än mer subjektiv än när det är andra texter som recenseras.

Det jag gillar mest är flytet och humorn. Jag tycker också om den väldigt direkta berättartonen och det faktum att det finns en röd tråd i samlingen. Ingen handling, det är ändå en diktsamling med fristående dikter, men de bildar en helhet.

Tankar om verkligheten:

 

Om du med

säkerhet visste

att denna utsikt var snö

Vad skulle då ske i det

ögonblick någon berättade

att det var dimma

 

Ja, vad spelar det för roll om det vi tror oss se är något annat? Är det inte ofta så det är. Spelar det ens någon roll att vi blir motbevisade? Ändrar vi då vår åsikt, eller biter vi oss fast vid den. 2012 var ett år då många bet sig fast vid sina åsikter, trots att de motbevisades. Att slåss med järnrör och skrika fula ord var helt plötsligt något man kunde göra och ändå behålla sin plats i Riksdagen. Med ursäkter om fylla och att man bara skämtade. Tänk om snön faktiskt visar sig vara dimma. Vad gör vi då?

Och om vädret som sällan är speciellt fint:

I går sken solen

i Köpenhamn

1 timme och 10 minuter

Under tiden

besinnade jag mig

det tog en timme och

tio minuter,  jag stod

helt stilla under

ett gullregn i parken.

 

En enkel naturbeskivning som jag tycker mycket om. Ibland är det nog att en dikt bara är vacker.

Så jag är glad att jag äntligen läste Pia Juul och vill definitivt läsa mer av henne. I alla fall lyrik och kanske noveller. Deckare finns det så många ändå, men ungdomsboken lockar. Tala om bredd.

Läs också:

Om myggor och tigrar

9789100115111

När Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar kom ut 2007 läste jag mycket om den, men inte själva boken. Då hade jag inte heller känt igen så många av de namn hon nämner, vilket jag gör nu. Det som förvånade mig under läsningen är hur liten del av boken som handlar om männen i den svenska kulturvärlden och hur mycket som faktiskt berör helt andra saker. Italiendelen av boken, som är den mest omfattande, får väldigt liten uppmärksamhet.

Vad är det då Maja Lundgren skriver? Så här resonerar hon själv:

 

”Vi måste hitta på ett annat namn för detta dokument än roman, för kallar vi det roman blir damer och herrar kritiker upprörda: roman får inte bli en slaskbeteckning för vad som helst. De har rätt: en roman har en intrig, och framförallt: den är fiktiv. Dessutom brukar det hävdas att personerna i en roman ska undergå en psykologisk utveckling, och här utvecklas ingen, här går allt i cirklar.

Iesceteeeenneee!

Vi kan inte gärna kalla den camorristisk dokumentärroman.

Jo. Vi kan gärna kalla den camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken.

Att långsamt utveckla ett tråkigt inferno.”

 

Jag läser Myggor och tigrar som en självbiografisk bok. Till stor del är det en reseskildring, men den handlar också om hur författaren ser på sin position som kvinna i en mansdominerad kulturvärld. Lundgren blandar friskt bland genrer i sin något spretiga bok. Dagboksanteckningar, reseskildring, episkt preteritum i våldtäktsscenen som skulle kunna funka i en roman, till rent fabulerande i det avslutande mötet med maffiabossen. Jag har valt att tolka allt som icke-fiktion. Frågan är självklart om det är sant, men egentligen är det inte så intressant. Maja Lundgren ser det som sant och påpekar att det är hennes sanning. Är det smart att nämna namn, eller hade diskussionen nått längre om hon inte gjort det? Den allmänna debatten kanske, men det verkar inte vara Lundgrens syfte. Istället tror jag att hon vill diskutera med just dessa män. Det får effekt, då jag till exempel reagerar starkt på att t.ex. Vallgren gör det han sägs göra. Han sjunker i mina ögon.

Maja Lundgren startar i en resa från Pomeiji, där hennes tidigare bok utspelar sig, till Neapels spanska kvarter. Därifrån förflyttar hon sig till sin barndom där hon berättar om ”Tant Gullans barnpromenad” och hur hon fick lämna aktiviteten då hon bitit ett annat barn. Hon berättar också om hur hon var med i ett TV-program där grannen barnläkare, Claes Wirsén ville ha med henne som en ”normal” kontrast till autistiska barn. Det blir dock tydligt att även Maja beter sig annorlunda då andra iakttar. Kanske är detta ett sätt att förklara varför hon ibland blir panikslaget i det offentliga.

Hon berättar också om hur hon var fascinerad av gangsters, om sina megalomana fantasier och att hon lekte erotiska lekar. Samtidigt som andra troligen skulle beskriva henne som ”snäll och glad”.

 

”Varför skriver jag om det här? Vill jag antyda att kulturbranschen är en Tant Gullans barnpromenad?”

 

Det är tydligt att Lundgren inte skriver någonting av en slump. Hon har ett tydligt syfte med sin bok, trots att den på ytan kan verka osammanhängande. Det här att hon går ut ur berättelsen och kommenterar det hon skrivit återkommer vid ett flertal tillfällen.

En av dem Maja Lundgren tycker mest illa om är Carl-Johan Vallgren, vars överlägsenhet hon exemplifierar på ett flertal ställen i sin bok. Hon berättar om ett tidigt möte där han berömmer hennes bok Pompeiji, men samtidigt påpekar att han hittat den i en kiosk. Kommentarer som detta är vad Lundgren skulle kalla myggstick. Myggorna är nämligen de svenska männen som med små, små kommentarer utövar härskarteknik mot kvinnorna de delar uppmärksamheten med.

Just detta lilla myggstick tillhör de som jag tycker ligger mer hos Lundgren än hos männen i hennes närhet. Det finns tillfällen då jag tycker att hon är väl paranoid, men oftast är hennes oro och ilska befogad. I artikeln ”Jag har på allvar övervägt mord”    intervjuas Maja Lundgren av Cecilia Hagen och de har en intressant samtal om t.ex. den bild av sig själv som Maja Lundgren tecknar. Hon framställer sig själv som just paranoid i vissa situationer och Hagen undrar om detta inte gör att hon kan avfärdas. Lundgren menar att det är tvärt om om säger följande:

 

”Hade jag framställt mig som förträfflig hade det blivit en förljugen skräpbok. Paranoia – att hela tiden försöka förstå undertexter, tolka signaler, läsa mellan raderna – är en oumbärlig egenskap hos en författare.”

 

Intressant är hennes tanke om att Håkan Jaensson, kulturchef på Aftonbladet, kommunicerar med henne genom kultursidornas notiser och rubriker. Något som  jag har svårt att ta på allvar, men som Lundgren är helt säker på.

Senare i boken, då Lundgren bor i Neapel, får hon en inbjudan till en fest.

”Inbjudan till Aftonbladets kulturfest dök upp. Chefen hade lagt in xxx på tre ställen. Inbjudan illustrerades av en bakbunden man med munkavle.

Jag tänker att det finns människor som ser de där sakerna, som måste tycka att de ser lite märkliga ut, men som inte vet att de är riktade mot mig. Mitt obehag kan jag aldrig få sympati för.

Jag förstår inte Hanna och de andra. Hur tänker de?

Rädsla, brist på integritet, omedvetenhet och mottaglighet för suggestion. Det är orsaken till deras blindhet.”

 

Just tanken att budskap, kränkande budskap, är adresserade till just henne är ett återkommande tema. Det är också hennes besvikelse över att andra inte reagerar. Och då speciellt andra kvinnor. Trots detta kommer de allra flesta kvinnor lindrigt undan. Lundgren förstår dem, men ser dem som svagare än henne. De vågar inte ta kampen. Kanske är det svårt då incidenterna är små som myggor. Som Ranelid som påpekar att han fått ett stort rum, när Lundgren fått ett litet.

Är det en läsvärd bok? Utan tvekan. En annorlunda bok, där Lundgren väljer att namnge kulturpersonligheter och kanske gör det att debatten kring boken kom att handla om dessa arga, vita män, snarare än om den större problematiken. Det är lite synd. Lundgren är knappast neutral och det är inte heller hennes syfte. När Lundgren beskriver männen hon avskyr använder hon definitivt subjektiva ord för att beskriva dem och deras handlingar. Inte sällan är hon både grov och otrevlig. Till exempel kallar hon Jonas Thente på DN för ”en jävla pungråtta”. Gör det hennes trovärdighet sämre? Nej, men det visar att det är en självbiografisk bok, snarare än ren fakta. En bok där författaren skapar en berättare av sig själv blir per automatik subjektiv. Är den bra eller dålig? Mer bra än dålig skulle jag säga. Överraskande bra.

 

Läs också:

Den perfekta topplistan 2012: Plats 20-16

topplistan2012

Jag börjar min nedräkning mot toppen med platserna 20-16. Bra böcker alla fem.

 

20. Den sista dagen i december, Mariette Glodeck. En helt vanlig, ovanligt bra roman om vänskap.

19. Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindstrøm. Tyst och intensiv om ett äktenskap som inte längre är vad det var.

18. Själamakerskan, Michela Murgia. En finstämd och vacker historia från Sardinien.

17. Faithful Place, Tana French. Bra bok från en av deckarvärldens bästa.

16. Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson. Lekfull och välskriven debutbok om en SFI-lärares vardag.

 

 

Läs också:

Den perfekta topplistan 2012: Bubblarna

topplistan2012

Det gick som vanligt inte att välja och det är enda tillfället under året då jag önskar att jag läst väldigt mycket färre böcker. Nu blev det 150 och att välja ut de bästa har varit svettigt. Mer än 40 böcker stod på listan när jag började och jag är tvungen att presentera några bubblare. Även dessa är böcker som betytt mycket för mig i år.

Berg har inga rötter, Manne Fagerlind. En annorlunda debut som lovar mycket mer  inför framtiden. Klart läsvärd.

Morgon i Jenin, Susan Abulhawa. Mycket gripande bok som jag läste under sommaren.

Eld, Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. En av årets absolut bästa ungdomsböcker. Ser fram emot den avslutande delen nästa år.

Väldigt sällan fin, Sami Said. Ännu en riktigt fin debut.

Tunisian girl, Lina Ben Mhenni. En av årets viktigaste böcker.

 

Årets lista blir inte en topp 10, inte ens en topp 15, utan en topp 20.

Läs också:

Hur funkar Bokon?

Självklart var jag tvungen att testa nya e-bokssajten Bokon, som startats av Schibsted Sverige, bokförlaget Piratförlaget och De Oberoende, där bland annat Brombergs och Weyler förlag ingår.

Jag laddade ner appen för iPhone och iPad. Den finns också för android, men den största skillnaden är kanske att även Kindle-ägare kan köpa böcker och få dem till sin läsare med ett klick. Ingenting jag själv har kunnat testa, men det låter onekligen bra. Återigen känner jag att jag kanske borde köpt en Kindle. Det verkar dock ganska så enkelt att föra över köpta böcker även till min Letto. Stort plus för tydliga instruktioner på hemsidan.

Att skapa ett konto på Bokon är enkelt. Du har också möjlighet att logga in via Facebook och så fort du har det är det bara att börja handla.  Som vanligt är det kortköp som gäller.

Appen är enkel, men inte lika överskådlig som hemsidan. Jag köpte därför mina böcker via den och öppnade dem i appen.

Jag läser dessutom hellre i Bluefire Reader än i den läsare som finns med. Det är dock enkelt att öppna köpta böcker med den läsare man föredrar. Du behöver då logga in via hemsidan istället för appen och välja läsare att öppna boken med. På samma sätt skickar du också din köpta bok till din Kindle.

Bokon säger sig ha 300 000 titlar och efter en första titt ser utbudet på svenska bra ut. Jag köpte ett par e-böcker för endast 29 kr, ett riktigt bra premiärerbjudande. Bland annat Augustprisnominerade Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling. Att ge alla som laddar ner appen en gammal deckare av Henning Mankell tror jag däremot inte är rätt väg att gå. Så mycket engelskt hittar jag inte heller. Där är det fortfarande Amazon som gäller.

Så slutsatsen? Appen är sådär, hemsidan enkel att använda, priserna just nu fantastiska och utbudet bra. Det ska bli intressant att se vad som händer på sikt. Bokons ägare satsar på att bli störst om 2 år.

Bokon har också ljudböcker, något jag aldrig läser och därför kan jag inte uttala mig om varken utbud eller priser i jämförelse med andra sajter.

Läs också:

Läskig spökhistoria för unga

29681239_O_1

Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn handlar om Mikaela som har flyttat många gånger i sitt liv. Nu säger hennes mamma att det är sista gången. Hon har hittat ett perfekt hus och ett bra jobb. Dessutom är de närmare hennes pojkvän än tidigare.

Micke börjar i sin nya skola bara några veckor innan sommarlovet. Där finns den coola och populära Claudia, som Micke börjar umgås lite med och den stökige killen Wille. Lite stereotypt till att börja med, men personerna utvecklas. Det är bra.

I Mickes rum finns en skugga som ser ut som en flicka. Hon tycker sig uppleva konstiga saker i huset. Lampan tänds mitt i natten och det knakar konstigt. Claudia bekräftar att det troligen spökar där. Tidigare bodde en familj där med en dotter. En flicka som drunknade i älven. Man säger att var det någon som knuffade henne.

På mammas jobb finns Sixten, en äldre herre som lär Micke att spela schack. På hemmet bor också Harriet som envisas med att kalla Micke för Ellie. Elli, det är den döda flickan.

Det bästa med den här boken är att den både är en läskig spökhistoria, men också en berättelse om vänskap och om föräldrar som kanske inte alltid gör som man vill. Det är minst lika intressant att läsa om Mickes vardags som att följa historien om Elli. Plus också för vänskapen mellan Sixten och Micke som tillför ännu en dimension.

Jag började läsa Skuggan i väggen för Storebror, som är drygt 7 år. Han tyckte att den var bra och spännande, men alldeles för läskig. Monster och andra fantasifulla läskigheter klarar han utmärkt, men det här var för verkligt och därmed för obehagligt. Den rekommenderade åldern 9-12 år känns därför väldigt rimlig. Har du ett barn i din närhet som är i den åldern tycker jag definitivt att du ska se till att hen läser Skuggan i väggen. 

 

 

Läs också:

« Older Entries