Monthly Archives: november 2012

Joes bok

Boken om Joe är Jonathan Troppers nya bok, som handlar just om Joe. Kanske borde den svenska titeln istället vara Joes bok, lite bibliskt sådär. För visst utsätts Joe för prövningar, kanske inte lika mycket som stackars Job och kanske är det inte gud som prövar honom, men prövningar handlar det helt klart om.

Joe har skrivit en bok. Den heter Bush Falls och handlar om hans barndomsstad med samma namn. Eller stad förresten, snarare ett litet samhälle. Ett ganska inskränkt sådant, där det gäller att vara bra på sport för att räknas. Joe har valt att skriva både detaljerat och avslöjande, vilket gjort att han tjänat multum, men också att han inte vågat sig tillbaka till sin familj på länge. Han har skrivit om sin vän som var homosexuell och inte var accepterad, om svårigheten för många att få vara sig själv, om flickan han älskade och om sommaren då allt förändrades.

Nu är han mer eller mindre tvungen att åka dit, då hans far fått en stroke och ligger medvetslös på det lokala sjukhuset. Självklart måste Joe vara där. Trots att han och hans bror inte pratat på länge, trots att broderns fru minst sagt skulle föredra att han inte kom. Den enda som egentligen är glad att se honom är hans brorson. Mellan dem utvecklas en lite märklig vänskap.

Man skulle kunna hävda att Tropper alltid skriver samma bok och ja, det finns likheter, stora likheter, mellan de fem böcker jag läst, men faktum är att det inte stör mig ett dugg. Det handlar om män mellan 30 och 40 som alla mister någon nära. En älskad fru i första boken, och så pappor i de två nästföljande. Sorg och utveckling är nyckelbegrepp.

Styrkan med Tropper är att han vågar skriva om känslor. Om manlig vänskap, om relationen mellan fäder och söner, mellan syskon och om svagheter och utanförskap. Ibland blir det för mycket, men ofta lyckas Tropper på ett charmigt sätt få mig att skratta bort svulstigheten. Som när han påpekar att ett väldigt känsligt ögonblick är som att vara hos Oprah.

Jag ser med glädje att Tropper skrivit fler böcker, som (ännu inte) översatts till svenska. Jag läser gärna vidare om hans misslyckade 30+ figurer som inte riktigt vet hur man lever fullt ut. Visserligen håller jag med Anna om att kvinnoskildringar är lite sunkiga och i vanliga fall hade jag inte accepterat beskrivningar som så mycket handlar om utseende. Jag förstår ärligt talat inte varför Jonathan Tropper kommer undan med det. Men det gör han!

Läs också: