Monthly Archives: november 2012

Betraktelser enligt O v.46

Just nu läser jag en litteraturkurs inom min lärarlyftskurs i svenska som handlar om fakta och fiktion. Mycket intressant att diskutera begreppen måste jag säga. Vid första seminariet idag fick vi gissa huruvida ett gäng textutdrag var fakta eller fiktion och gränser är knappast knivskarp. Trots att det ofta går att hitta tydliga fiktionsmarkörer i vissa texter och tydliga referenser i faktatexter, finns det vissa fall där det är i princip omöjligt att avgöra.

Vi talade också om filmen Call girl, som skapat debatt då det i den blandas fakta och fiktion. Stadsministern i filmen ÄR inte Olof Palme, men det är lätt att tolka det så då han var stadsminister i Sverige under den tid som skildras. Mårten Palme funderar på att stämma filmskaparna för förtal av avliden, men säger sig vilja se filmen först. Nu har jag inte sett filmen, så jag kan egentligen inte diskutera huruvida den framstår som en dokumentär, eller om den upplevs som en fiktiv, men verklighetsbaserad historia.

Martin Jönsson skriver i en krönika i SvD att Call girl är en feg film. Han menar att det inte går att tolka filmens stadsminister som någon annan än Palme, då till och med citat från densamme används i filmen. Dessutom baseras filmen på boken Bordellhärvan, där Olof Palme pekas ut som sexköpare. Har Mårten Palme stämt författarna undrar jag?

Jag är sugen på att både läsa boken och se filmen för att själv bilda mig en uppfattning.

Mårten Arndtzén funderar kring sanning och lögn i konsten och också detta diskuterade vi under dagens seminarium. Får man göra vad som helst om man kallar det konst? Är det okej att skriva vad som helst om man kallar det skönlitteratur?

Jag tänker till exempel på Felicia Feldts uppgörelse med sin mor Anna Wahlgren i den skönlitterära Felicia försvann, som definitivt inte utger sig för att vara helt fiktiv, utan en berättelse om en barndom. Jag skrev bland annat så här om bokens sanningshalt:

 

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani.

 

För visst handlar det om subjektiva sanningar och egentligen spelar det kanske ingen roll om man kallar det fiktion eller fakta, då både skönlitterära böcker som baserats på verkligheten och de skildringar som kallas memoarer innehåller en persons minnen av det som hänt. Se bara på Herman Lindqvists memoarer som sägs innehålla en rad faktafel eller James Frey som hamnade i stor konflikt med Oprah Winfrey då det visade sig att hans A million little pieces inte alls var helt sann.

Är det lögn, förtal eller bara dåligt minne det handlar om?

Att denna balans mellan sanning och lögn sprider sig i bokbranschen är något även Maria Scottenius uppmärksammar:

 

En lång rad tjusigt lanserade böcker med kända författarnamn på seriösa förlag har tagit sig rätten att blanda upp den påstådda sanningen med att ljuga och förtala, ofta med namns nämnande. Hämnd? Taskiga lekar? […] Eftersom förlagen inte är ansvariga utgivare, utan författarna själva, finns det inget incitament för förlagen att kolla upp om det som står om namngivna personer är sant. Det är ”min sanning”, alltså författarens sanning som får flyta runt och vara buljong i medierna.

 

Lite tvärtom gör Erlend Loe i nya boken Fvonk där han låter Jens Stoltenberg bli en fiktiv stadsminister som flyttar in i Fvonks hyresrum. Eller Sue Townsend som placerar hela den brittiska kungafamiljen i en skum förort i sin otroligt roliga The Queen and I. 

Efter att ha läst den sistnämnda blev jag snarare mer positivt inställd till personerna som   skildrades i boken, trots att det dessa nu fiktiva karaktärer inte har någonting med de verkliga personerna att göra.

Själv älskar jag fiktiva biografier som Blonde av Joyce Carol Oates där författaren inte ens använder fiktiva namn, men inte heller påstår att det hon skriver är annat än möjligen sannolikt. Ännu längre från sanningen tycks Curtis Sittenfeld befinna sig då hon i American Wife skriver om Alice Lindgren som gifter sig med Charlie Blackwell, en något bufflig och plump kille som  senare blir president i USA. Att Alice egentligen är Laura Bush råder det inget tvivel om, trots att Sittenfeld blandar friskt bland fakta och fiktion.

Lite mer oskyldigt kan tyckas, men handlar det ändå inte om lögner och förtal? Vad är okej att hitta på gällande verkliga personer? Och räcker det att byta namn på personerna i boken om det inte råder någon tvekan om vilka det är man skriver om?

 

Läs också: