Monthly Archives: november 2012

Du minns väl Annika?

Ylva säger till maken Mike att hon eventuellt ska ta en drink med sina arbetskamrater efter jobbet. När hon blir sen vill han först inte ringa och höra var hon är. Sedan Ylva varit otrogen har de bestämt sig för att börja om och Mike vill visa att han litar på henne.

Ylva går hem utan drink. Kanske för att hon vill visa Mike att han kan lita på henne, men någonting händer på vägen och hon dyker aldrig upp hemma.

Det här att hon kliver in i en bil med ett vilt främmande par känns riktigt korkat, men de verkar ju ganska rara och de har dessutom nyss flyttat in i ett av husen bredvid Ylva och Mike. Trots att Ylva känner ett visst obehag går hon med på att bli skjutsad hem.

Big mistake. Huge.

Ylva blir inlåst i den ljudisolerade musikstudion som ligger i det äldre parets källare. Mike väntar förgäves, men när det gått några timmar kan han inte hålla sig. Han ringer, men kopplas till telefonsvararen.

Ylva kommer inte hem på natten, inte heller dagen därpå och självklart måste polisen till slut kopplas in. Dagarna går och Mike och dottern Sanna börjar vänja sig vid ett liv utan Ylva. Från sitt fängelse kan Ylva se dem komma och gå, men de hör aldrig hennes skrik.

Greppet att beskriva Ylvas agerande i fångenskap utifrån en lista på vanliga faser som ett offer går igenom är snyggt. Det är professor emeritus Gösta Lundin, författare till Offret och förövaren  som guidar oss och mycket riktigt faller Ylva in i det givna mönstret.

Vi får också träffa Jörgen, som fördjupar sig i sin skolkatalog och kommer fram till att flera av hans klasskamrater dött. Kompisen Morgan har visserligen dött i cancer, men Anders blev brutalt mördad. Två av de som kallades De fyras gäng är alltså döda. Jörgen och en annan klasskamrat, Calle Collin börjar rota i det hela. Calle Collin förresten och Jörgen Petersson, Ylva Zetterberg, Mike Zetterberg… Det här att Hans Koppel använder både för- och efternamn är ganska så irriterande.

Kommer aldrig mer igen är en rapp spänningsroman med korta kapitel och ett väldigt driv. Det går snabbt att ta sig igenom de lite drygt 200 sidorna och jag har inte tråkigt en sekund. Däremot försvinner den ur minnet strax efter att jag läst ut den. Underhållning för stunden, bra sådan, men inte så mycket mer. Jag gillar Hans Koppels romaner bättre än den här spänningsromanen.

 

Läs också:

Kliv in i en annan värld

Igår funderade jag återigen kring fiktion och verklighet och hur svårt det ibland kan vara att skilja dem åt. Just i denna enkät tänker jag att syftet istället är att blanda så mycket man bara kan. Vilka fiktiva personer, som lever i en bok, en film eller en tv-serie, skulle du vilja göra följande med?

1. Vilken karaktär skulle du kunna bli vän med?

De karaktärer som är lika mig tror jag inte att jag vill bli vän med. Det skulle lätt bli för mycket. Trots detta tror jag att jag och Karin Adler skulle komma rätt bra överens. Visserligen verkar vi ha temperament och vara rätt envisa båda två, men en ärlig vänskap skulle det helt klart vara.

2. Vilken fiktiv person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Böckernas värld är, liksom verkligheten, fylld av personer som inte vore speciellt trevliga att träffa. Detsamma gäller självklart filmer och tv-serier. Hannibal Lecter till exempel får gärna hålla sig långt bort. Detsamma gäller Sebastian Bergman i böckerna av Hjort och Rosenfeldt, som aldrig (?) skulle kunna mörda någon, men som verkar osedvanligt osympatisk.

3.  Det är lördag och du har inga planer för kvällen. Vilken karaktär ringer du och vad gör ni?

Jag kan tänka mig att dra till puben med Barbara Havers, så länge jag kan dricka vin istället för öl. Kanske kunde vi locka med Ruth Galloway också. Det hade varit trevligt. Så länge de inte hamnar i en massa viktdiskussioner bara.

4. Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Ska jag ha ett annat jobb får det bli i en bokhandel. Därför väljer jag att jobba tillsammans med Anna i boken The Secret of happy ever after. Det kan nog bli riktigt trevligt. Möjligen kan jag tänka mig att pimpla rooibos och lösa brott av det trevligare slaget med Mma Ramotswe.

5. Du ska starta en bokcirkel. Vilka fyra karaktärer bjuder du in och vilken bok diskuterar ni?

Paul måste definitivt vara med, så att det blir lite glamour. Fredrika Bergman verkar vara en smart och trevlig tjej, så hon får komma. Den buttra portvakten Renée är ju väldigt beläst, så hon kan säkert tillföra en del. Kanske kan hon också lättas upp lite av Pauls bubbel. Och sist, men inte minst, bjuder jag in Alice Blackwell i American Wife, som en vansinnigt sympatiskt version av Laura Bush. Vad vi ska läsa? Det blir The tiny wife av Andrew Kaufman, som det säkert går att diskutera hur mycket som helst.

6. Det är mitt i natten och du har tappat nyckeln och kan inte komma in. Vilken karaktär kontaktar du för att få hjälp?

Ja, det får väl bli någon som är bra på att dyrka upp lås. Harry Bosch kan säkert det. Han kan få en whisky som tack.

7. Gör en resa tillsammans med en fiktiv person. Vart skulle du resa och med vem?

Att resa med någon man inte känner skulle kunna vara det värsta som kan hända. Jag reser helst med någon som låter mig vara lite för mig själv vid behov. Alltså måste jag hitta någon likadan. Jag väljer Sanna i Louise Boije af Gennäs bok Högre än alla himlar, som jag läser om just nu. Hon vill säkert ha lite skrivtid. Vi reser till Vietnam, ett land som jag gärna återser. Bra kombination av kultur och värme.

8. Om du fick gifta dig med en fiktiv person, vem skulle det då vara?

Alltså, är inte Matthew Crawley i Downton Abbey en trevlig prick? Jag väljer honom. Eller möjligen Roy Grace, men egentligen verkar det inte speciellt kul att vara gift med en polis.

9. Du har problem som du skulle vilja diskutera. Vilken karaktär pratar du med?

Jag tror att min gamla barndomsfavorit Emily i böckerna av L M Montgomery, skulle vara ganska bra att diskutera med. Hon skulle kunna ge en mer balanserad syn på verkligheten än den jag själv förmår se.

10. Hoppa in i en bok, film eller tv-serie. Vilken väljer du och vem blir din karaktär?

Jag skulle kunna tänka mig att flytta in i den bullriga familjen Braverman. Eller kanske inte blir en del av familjen, det skulle nog bli för mycket. Men kanske kunde jag bo granne med någon av dem och kunna hänga med på ett hörn.

Annars verkar det rätt tråkigt, men samtidigt skönt att bo på ett stort gods som Downton Abbey och inte ha större problem än att byta om till middag. Om jag nu inte snor Marys man (se ovan), utan istället kommer dit som en gammal ogift kusin som lämnas ifred i biblioteket under dagarna.

 

 

Svara gärna du också i en kommentar eller i din blogg. Det skulle vara kul att läsa dina svar.

Läs också:

Annorlunda bruksanvisning

Caitlin Moran blandar skämt och allvar på ett underbart sätt i boken How to be a woman  som på svenska självklart fått namnet Konsten att vara kvinna. För att det är en konst råder det ingen tvekan om efter att ha läst boken.

Behövs verkligen en bok som Konsten att vara kvinna här i Sverige? Vi har ju kommit så långt när det gäller jämställdhet och är väl inte lika mossiga som britterna heller?

Say what?

Eller kanske snarare: skojar du?

För ja, den här boken behövs och även om jag kan tycka att den kanske inte är tillräckligt vass på vissa ställen, är den mer än lovligt vass på andra. Styrkan med Caitlin Morans sätt att skriva är att hon lyckas koppla feminism till vardagen. Det är inte så himla komplicerat, utan totalt naturligt att vara feminist.

Moran delar ut kängor till höger och vänster, inte bara till dem som är sexistiska eller kör med diskriminering, utan alla som använder någon form av härskarteknik och det inkluderar även de ”riktiga” feministerna som tycker att kvinnor måste se ut på ett visst sätt för att räknas som feminister.

När det gäller att raka sig håller Moran med dem. Vem gör kvinnor det för? Vad är det som är så förbannat farligt med lite könshår? Är det inte lite sjukt hur långt kroppsfixeringen har gått?

Men om man, som Moran, vuxit upp med världens fulaste underkläder, som dessutom delades med såväl mamma som systrar är underkläder viktiga. Det måste vara okej att gilla snygga underkläder och ändå vara feminist!

Moran vill att vi vågar göra saker för vår skull, men inte att vi ska utplåna oss själva för att vara andra till lags. Ett viktigt budskap till alla, inte minst unga kvinnor som behöver höra det både en, två eller kanske 100 gånger.

Cailin Moran diskuterar porr, sexism, äktenskap, föräldraskap, abort och mycket annat. Alltid med en, vad jag tycker, sund inställning. Hon varvar roliga anekdoter med vassa argument och jag tror att det är ett väldigt effektivt sätt att påverka sina läsare.

Något Moran inte förstår är varför det ställs krav på kvinnor att alltid stötta varandra, när samma krav inte ställs på män. Måste alla kvinnor verkligen älska alla andra kvinnor?

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright och jag har alltid hållit med. Men Morans poäng är intressant. Självklart ska man inte trycka ner någon annan, men är det verkligen så att alla kvinnor alltid automatiskt ska få stöd av andra kvinnor? Är det inte snarare så att de ska få stöd även av männen i sin närhet när det förtjänar det och inte förminskas till att ”bara” vara kvinnor?

Allt blir ganska okomplicerat i Caitlin Morans värld. Gör det som får dig att må bra, skada inga andra, men låt dem inte heller styra dig eller förminska dig. Hon fyller inte sin bok med en massa teoretiska utsvävningar, utan försöker med bra exempel, argument och en stor dos logik förklara varför det är en konst att vara kvinna och hur det kan bli enklare.

Till exempel måste vi tala om orättvisor. Om patriarkatets makt och om sexism. Moran berättar om att hon 1993 kände sig utsatt för sexism, men inte kände att hon kunde diskutera det med sina väninnor. De menade att man fick räkna med sexism om man var kvinna i en mansdominerad miljö. Hur sjukt är inte det? Och tyvärr inte en ovanlig åsikt ens idag. Lite får man väl tåla? Det är ju bara på skoj?

Och så måste alla kvinnor inse hur självklart det borde vara att kalla sig feminist:

So here is the quick way of working out if you’re a feminist. Put your hand in your pants.

a) Do you have a vagina?

b) Do you want to be in charge of it?

If you said ‘yes’ to both, than congratulations! You’re a feminist.

 

 

Men är det ju det det med ordet. Alltså, jag gillar ju jämlikhet och så, men feminst, nej jag är ju inte emot män. Eller hur är det nu det brukar låta?

 

What do you think feminism IS? What part of ‘liberation for women’ is not for you? Is it freedom to vote? The right not to be owned by the man you marry? The campaign for equal pay? ‘Vogue’  by Madonna? Jeans? Did all that good shit GET ON YOUR NERVES? Or were you just DRUNK AT THE TIME OF SURVEY?

 

Moran är tydlig med att det inte finns något bättre ord än feminist och att det är både korkat och obegripligt att som kvinna inte kalla sig det.

 

Because for all that people have tried to abuse it and disown it, ‘feminism’ is still the word we need. No other word will do.

[…]

We need the only word we have ever had to describe ‘making the world equal for men and women’. Woman’s reluctance to use it sends out a really bad sign. Imagine if, in the 1960’s, it had become fashionable for black people to say they ‘weren’t into´civil rights.

‘No! I’m not into civil rights! That Martin Luther King is too shout. He just needs to chill out, to be honest.’

 

Där har du tre ganska tydliga exempel på hur Caitlin Moran argumenterar. Med känsla, ilska, humor och en hel del ironi. Jag gillar det skarpt och skrattar högt många gånger. Självklart håller jag inte med henne till 100%, men hur många gånger gör man det när man läser en bok?

Så vi testar igen, med eller utan handen innanför byxorna. Har du en vagina? Läs då den här boken. Har du en snopp? Läs den här boken.

Börja gärna med att lyssna på Caitlin Moran själv när hon talar om varför hon inte hatar män, men avskyr sexism, högklackade skor och brasiliansk vaxning.

 

 

Läs också:

Betraktelser enligt O v.48

Jag skrev om glidningen mellan fiktion och verklighet för några veckor sedan. Ibland smälter fiktion och verklighet ihop. Kanske handlar det om att vi gärna vill leva i den fiktiva världen. Ta oss in till våra favoritkaraktärer och leva med dem.

Det är svårt att se Larry Hagman utan att tänka på JR. Frågan är om vi inte ibland tror att Larry Hagman faktiskt ÄR JR. Den teorin har i alla fall Malin Ullgren, som funderar kring att ”vi förstår skillnaden mellan på låtsas och på riktigt – men ändå inte”.

Malin tar också upp filmen Call girlsom jag också skrivit om, men ännu inte sett. Vi förstår att personen som kallas stadsminister i filmen inte är Olof Palme, men visst är det lätt att blanda ihop de två då så många detaljer sammanfaller.

Är det en trend att uppmana till sammansmältning av fiktion och verklighet? Jag vet att jag i litteratursamtal med mina elever inte sällan ber dem att ”fylla ut” karaktärer i en bok. Fundera över vad de tänker och känner i situationer som kanske bara beskrivs. Själv tycker jag att det är grymt roligt att vrida och vända på fiktionen och blanda den med verkligheten. Då fungerar karaktärer i böcker, på film eller i tv-serier som personer som kan lära oss något, både om oss själva och om andra.

Det betyder inte att jag tror att Larry Hagman var en elak typ som krossade sina fiender och pimplade whisky. Faktum är att jag inte har en aning om hur han var som person, men visst är det så att hans rollkaraktär påverkar mitt sätt att se på honom.

Kanske behöver karaktärerna få ett ansikte i en film eller tv-serie för att de riktigt starka känslorna ska växa och den rejäla sammanblandningen av fiktion och verklighet ska ske. Det går dock utmärkt att måla upp bilder även av litterära karaktärer och ha en relation till dem.

Så som avslutning till dessa betraktelser skulle jag vilja att ni suddade ut gränserna lite mellan fiktion och verklighet genom att besvara några frågor. Använd karaktärer från böcker, film eller tv-serier. Mina svar kommer i ett inlägg så snart jag funderat färdigt.

 

Fiktion och verklighet

1. Vilken karaktär skulle du kunna bli vän med?

2. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

3.  Det är lördag och du har inga planer för kvällen. Vilken karaktär ringer du och vad gör ni?

4. Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

5. Du ska starta en bokcirkel. Vilka fyra karaktärer bjuder du in och vilken bok diskuterar ni?

6. Det är mitt i natten och du har tappat nyckeln och kan inte komma in. Vilken karaktär kontaktar du för att få hjälp?

7. Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

8. Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

9. Du har problem som du skulle vilja diskutera. Vilken karaktär pratar du med?

10. Hoppa in i en bok, film eller tv-serie. Vilken väljer du och vem blir din karaktär?

 

Svara gärna du också i en kommentar eller i din blogg. Det skulle vara kul att läsa dina svar.

 

Läs också:

I detta satans rum

Jag shoppade loss i Galagos monter under Bokmässan och ett av fynden var den lilla boken I detta satans rum av Mats Jonsson. Charmigt, trevligt, jag blir kanske inte lika drabbad som av Mats Kamp eller Hey Princess, men det finns en del igenkänning. Mats åkte till London hösten 1994 för att studera journalistik. Jag åkte till Brighton hösten 1993 för att studera engelska. Jag känner igen musiken, trenderna och ler inte sällan åt miljön som är så fantastisk och så frustrerande på samma gång. Att studera utomlands kan vara både himmel och helvete.

Mats Jonsson är bra, både när det gäller texter och illustrationer. Det är snyggt, vasst och roligt. Jag tycker ibland lite synd om stackars Mats. Han har det verkligen inte lätt.

Läs också:

Stadsbesök: Stockholm

Jag är så seg i skallen just nu att hälften vore nog och orkar inte klura på böcker från någon exotisk stad, trots att jag gärna befunnit mig på varmare breddgrader. Idag stannar vi alltså i Sverige och närmare bestämt i vår huvudstad.

För mig var Stockholm väldigt länge synonymt med Stad-serien, skriven av Per Anders Fogelström. Jag absolut älskar böckerna om några familjer i Stockholm från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet. En serie där staden helt klart är en av huvudpersonerna.

Lika syonymt med Stockholm är faktiskt Allsång på Skansen, trots att jag inte ens gillar det speciellt. När jag var liten däremot och Bosse Larsson körde allsång, då satt jag klistrad framför tv:n. Mina farmor köpte sånghäftena åt mig och jag sjöng med av hjärtans fröjd.

När det gäller Stockholm på film så blev det faktiskt lite svårare. Visserligen är var och varannan svensk film från just huvudstaden, men jag kan inte komma på någon som är speciellt fin eller bra. Slutligen fastnade jag för Låt den rätte komma in, som utspelar sig i ett mörkt och dystert Blackeberg.

Och visst borde det vara i Stockholms skärgård som klassikern Sommaren med Monica utspelar sig?

Låten som snurrar i skallen just nu är ingen favorit egentligen, men den har satt sig som ett plåster på hjärnan, nämligen Darins version av Stockholm. Mycket mer tycker jag dock om den här:

 


 

Läs också:

Små, fina texter av Olsson

Det är inte riktigt noveller som fyller Ingrid Olssons bok Önska bort, önska nyttutan snarare kortprosa, textfragment, prosalyrik, få ord med mycket mening. Jag luras att läsa snabbt, men önskar att jag kunde stanna i texten. Orden griper sig fast. De till synes anonyma personerna får liv. Jag känner igen de tankar och känslor de har och tänker att den som är yngre måste göra det än mer.

På sidorna lever personer, snurrar, roterar, vibrerar. Stillsamt och ibland snabbare. Där finns tjejen som äter glass. Glass med massa hallonsås. Som vill stanna i den röda hallonsommaren. Hon som inte har en pappa som Fia. Och så finns killen som står vid perrongen med en plastkasse i handen. Där finns hans mamma.

Jag läser om tjejen som håller om sin mage och tänker på sin mamma. Mamma som älskar sin lilla tjej. Tjejen som viskar ”Förlåt” och tillägger”Följ med mig nästa vecka så ska jag bli liten igen.”.

Mest tänker jag kanske på killen som sätter pennan  mot pappret och skriver ner sina önskningar. Han önskar sig ett jullov som aldrig ska ta slut. Och en pappa som lyssnar.

Det finns en tjej som ingen pappa har. Han är bara en gubbe hon inte vill se. Det finns en kille som ingen pappa har. Han har skaffat en ny familj.  Men tjejen som alltid är tyst har en pappa, men honom vill hon inte prata med.

Det här är några av de personer som dyker upp, glimrar till och sedan försvinner i Önska bort, önska nytt. Det är en bok som ingen annan och den griper mig totalt. Tänk att så få ord kan säga så mycket. Jag är imponerad.

Läs också:

Joes bok

Boken om Joe är Jonathan Troppers nya bok, som handlar just om Joe. Kanske borde den svenska titeln istället vara Joes bok, lite bibliskt sådär. För visst utsätts Joe för prövningar, kanske inte lika mycket som stackars Job och kanske är det inte gud som prövar honom, men prövningar handlar det helt klart om.

Joe har skrivit en bok. Den heter Bush Falls och handlar om hans barndomsstad med samma namn. Eller stad förresten, snarare ett litet samhälle. Ett ganska inskränkt sådant, där det gäller att vara bra på sport för att räknas. Joe har valt att skriva både detaljerat och avslöjande, vilket gjort att han tjänat multum, men också att han inte vågat sig tillbaka till sin familj på länge. Han har skrivit om sin vän som var homosexuell och inte var accepterad, om svårigheten för många att få vara sig själv, om flickan han älskade och om sommaren då allt förändrades.

Nu är han mer eller mindre tvungen att åka dit, då hans far fått en stroke och ligger medvetslös på det lokala sjukhuset. Självklart måste Joe vara där. Trots att han och hans bror inte pratat på länge, trots att broderns fru minst sagt skulle föredra att han inte kom. Den enda som egentligen är glad att se honom är hans brorson. Mellan dem utvecklas en lite märklig vänskap.

Man skulle kunna hävda att Tropper alltid skriver samma bok och ja, det finns likheter, stora likheter, mellan de fem böcker jag läst, men faktum är att det inte stör mig ett dugg. Det handlar om män mellan 30 och 40 som alla mister någon nära. En älskad fru i första boken, och så pappor i de två nästföljande. Sorg och utveckling är nyckelbegrepp.

Styrkan med Tropper är att han vågar skriva om känslor. Om manlig vänskap, om relationen mellan fäder och söner, mellan syskon och om svagheter och utanförskap. Ibland blir det för mycket, men ofta lyckas Tropper på ett charmigt sätt få mig att skratta bort svulstigheten. Som när han påpekar att ett väldigt känsligt ögonblick är som att vara hos Oprah.

Jag ser med glädje att Tropper skrivit fler böcker, som (ännu inte) översatts till svenska. Jag läser gärna vidare om hans misslyckade 30+ figurer som inte riktigt vet hur man lever fullt ut. Visserligen håller jag med Anna om att kvinnoskildringar är lite sunkiga och i vanliga fall hade jag inte accepterat beskrivningar som så mycket handlar om utseende. Jag förstår ärligt talat inte varför Jonathan Tropper kommer undan med det. Men det gör han!

Läs också:

Min drömuppställning

 

Många verkar lite besvikna på årets Så mycket bättre. Själv är jag positivt överraskad och tycker att produktionen är bättre än någonsin. För första gången finns det faktiskt ingen jag irriterar mig på. Den på pappret så slätstrukna uppställningen är riktigt bra. Ingen pinsam Christer Sandelin eller slajmig Tomas Ledin. Inte heller någon Timbuktu ska tilläggas. Honom hade jag gärna haft med varje år.

Jag håller inte med om att det diskuteras för lite musik, utan är glad att artisterna och själva tolkningar står i centrum. Jag har alltid älskat Miss Li, tyckt om Olle Ljungström och varit imponerad av Maja Ivarsson. Sylvia Vrethammar är så mycket bättre än jag trodde och visst är hon ibland för mycket, men jag gillar henne skarpt. Hennes Kung för  en dag var helt otroligt underhållande.

Darin har väl kanske inte blivit mer än en tapetblomma, men han har imponerat på mig med sin sångröst, trots att jag inte alls gillar hans musik. Hans version av Astrologen är verkligen fin. Ännu mer överraskad är jag över Ugglas fina version av Jag och min far. Inte heller Pugh Rogefeldt är någon favorit. Gubbiga rockers är ingenting för mig, men även hans program bjöd på en hel del bra låtar, vilket var kul.

Tydligen kommer en återträff att sändas i mellandagarna. Det ser jag fram emot.

Jag tycker inte alls är det handlar om nödlösningar när artisterna valts ut, möjligen första året när det var ett rätt tråkigt gäng, men min drömuppställning skulle se ut så här:

Maia Hirasawa För att hon är enormt musikalisk och skriver musik som får mig att sjunga högt och ganska ofta dansa omkring.

Titiyo För att hon gjort några helt fantastiska låtar och för att hon sjunger dem otroligt bra.

Håkan Hellström För att han är kung Håkan helt enkelt.

Robyn En av de bästa vi har.

Veronica Maggio Kul musik på svenska.

Svante Thuresson Mysfarbror i ordets bästa bemärkelse.

Mauro Scocco En gammal idol som är lite butter, men också rätt rolig.

Lill Lindfors För att hon alltid gör mig så glad.

 

Bubblare: Joakim Berg, Eric Gadd, Veronica Maggio, Timo Räisenen, Amanda Jenssen, Ola Salo, Marit Bergman och Moneybrother.

Tyvärr verkar jag ha väldigt svårt att hitta yngre manliga artister. Det finns inte så många direkt spännande känner jag spontant. Det tråkiga med att få ett program fyllt av gamla idoler är att det blir få överraskningar. Kanske skulle det vara roligare med sådana jag lyssnat lite på, som Johan Rench, Viktoria Tolstoy, Joakim Thåström, Stina Nordenstam, Lars Vinnerbäck, Agnes eller kanske Kajsa Grytt. Med en sådan uppställning skulle jag få lyssna på mycket nytt.

Bia har också bloggat om sitt drömlag.  Vilka är dina favoriter?

 

Läs också:

Trevlig författarfrukost med Elin Boardy

Elin Boardy var huvudpersonen på gårdagens författarfrukost i Nödinge. Det här var den tredje biblioteksfrukosten som jag och mamma varit på. Ett himla trevligt koncept.

Jag har läst båda författarens böcker och springer på henne lite titt som tätt då hon arbetar på Lerums bibliotek, som ligger i samma byggnad som gymansieskolan där jag jobbar. Lite nervös var jag allt, då både hennes böcker och hennes person andas stillsamhet. Hur skulle hon kunna fånga en publik?

Oron var helt obefogad. Presentationen och den efterföljande frågestunden var både gripande, intressant och rolig. Har du inte läst Elin Boardys debutbok Allt som återstår, vill jag varna för spoilers.

Elin Boardy (uttalas Bååårdy) berättade om sin skrivarbakgrund, som innefattar skrivarlinjer både på Skurups folkhögskola och Nordiska folkhögskolan i Kungälv. På skrivarskolor är det vanligt att skriva poesi och/eller kortprosa och när texter skulle lämnas in för respons varje vecka fanns det helt naturligt ingen tid att skriva romaner. Novellsamlingar var dessutom stora just då, i början av seklet. Även Boardy började sedermera skriva noveller. Samlingen fick titeln Amerikanoveller och hon skickade den till en handfull förlag. Hon fick inget napp den gången, men två ”bra nej” som hon kallar det. Alltså inte de färdigtryckta, standardiserade refuseringsbrevet, utan ”tack, men nej tack, vi vill inte ge ut din bok i just den här formen, men vi  läser gärna detta i en annan version”. Brev innehållande en del tips och utlåtande av lektör. Någon som tagit det på allvar.

Nu blev det inga Amerikanoveller, istället blev det Emma Ulrika Johansson som fångade hennes uppmärksamhet då hon började släktforska tillsammans med sin mamma. Hon var Elins morfars biologiska mamma och hennes livsöde engagerade. 1922 togs hon in på Restad ”Vänersborgs hospital och asyl” och där dog hon tre år senare.

Självklart ville Elins mamma veta mer om sin farmor och de lyckades få ta del av journalerna. Nära tårar berättar Elin att det är dessa journaler är det sorgligaste hon läst. Emma var 37 år och nybliven änka, hade ekonomiska problem, var deprimerad och slutkörd. Hon togs in strax före jul 1922 och i ett inledande samtal fick hon en rad frågor, som hon inte svarade på. Hennes sex barn placerades i andra familjer och den yngste av dem, Elins morfar, var bara 4-5 år.

I journalerna framträder en bild av en kvinna som knappast var galen, utan snarare någon som varit med om något svårt och inte kunnat hantera det. Hon var känslig och Elin Boardy menar att hon idag troligen skulle fått diagnosen utmattningsdepression. Under de tre år hon befann sig på Resta fick hon ett besök av en kusin.

Ingen på Orust pratade om henne, trots att många måste ha känt henne. Fosterfamiljen som hennes yngste son växte upp i låg bara några hundra meter från den gård där han föddes och bodde sina första år. Han hade aldrig varit där och visste inte riktigt vad den låg. De tre yngsta av Emmas barn höll kontakten, men att det fanns tre barn till var inte något man pratade om, eller ens visste.

En man berättar om sin mormor som togs in på mentalsjukhus efter en graviditetspsykos. Hon blev kvar i 48 år och var släktens hemlighet. Även denne man har journaler. Tystnaden kring släkters udda personer, de som inte riktigt passar in, de som ska döljas och glömmas, finns säkert överallt. Vi har också saker vi aldrig pratar om.

Elin berättar om gravarna vid Resta. Svarta kors med K för kvinna  eller M för man och ett nummer som är deras intagningsnummer. Inget namn. Har vi nu en annan syn på människor? Ett bättre skyddsnät?

Elin bestämde sig för att skriva en bok om Emma Ulrika Johansson. Hon ville inte skriva en dokumentärskildring, utan en roman. Vad är det för liv som slutar 1922?  Varför slutar hennes liv med tre års inspärrning? Hon skrev slutet absolut sist, då hon behövde ladda för att kunna skriva det. Behövde lära känna Emma. Hur ser det ut när hon bryter ihop?

Boardy talar om behovet av att skriva sig in i historien och därmed veta vad personerna tänker och säger. Det handlar inte om att karaktärerna får egna liv  utan just att författaren lärt känna dem. Avståndet till dem är kortare, kan vara svårt att få dem att prata i början.

Tanken var först att nuet skulle vara mentalsjukhuset och resten tillbakablickar, men i boken finns det inte med någon ting om sjukhuset alls. Boardy vill istället visa ett normalt liv och en normal person. En dam i publiken påpekar hur överraskande slutet är och det var meningen.

Emma var en känslig person. Kanske för känslig för tiden och platsen. Hon föddes 1885 på Orust och levde sitt liv på en gård. Modern dog tidigt, men pappan bodde kvar även efter att Emma gift sig.

Elin beskriver Emma som en person som lätt blir stående och tittar på himlen istället för  att gå och mjölka. Hon var yngst av 6 syskon och tre av dem emigrerade till Amerika.

En av bröderna, Simon emigrerar, men kommer tillbaka. Han bygger ett hus till sin fru och barn som han lämnat efter sig första gången han drog till Amerika, åker sedan tillbaka igen och kommer aldrig mer till Sverige. Han var en person som Emma är nära, men hon förstår honom inte.

När Emma är 17 kommer en äldre dräng till gården, Emil, Emma blir gavid och de gifter sig i nionde månaden. Elin Boardy pratar om hur tydligt det är att tiden melan äktenskap och första barnets födelse var väldigt kort då. Ofta bara ett par månader.

Mamma påminner mig om min gammelmormor och gammelmorfar som gifte sig den 12:e februari 1927. Min mormor föddes 6:e april samma år.

Säkert blev Emma galen av att vara på Resta, men var det inte innan. Små, små stycken från dessa år skrivs ner i journalerna. Dessa fragment är allt som återstår av Emmas liv. Och efter makens död är det bara det hopplösa som återstår. Boken har fått namnet Allt som återstår och Boardy säger att hon inte förstår dem som tycker att titeln är märklig.

Elin skrev och släktforskade. Hon berättade inte för mamma, då hon var rädd hon skulle kunna känna att det var hennes berättelse. När boken började bli färdig fick hon så veta och blev självklart glad, läste och grät. Mamma läser den som en berättelse om den riktiga Emma, berättar Elin Boardy, men påpekar igen att det är en blandning av fakta och fiktion. Personerna finns, om än ibland med fingerade namn, platser och årtal stämmer. Men allt ”fluff”, tankar, samtal osv är påhittat.

Inte för att det pratas så mycket. Boken har beskrivits som en norrländsk roman om västkusten. Jag tänkte inte alls på det när jag läste, men mamma hade tydligen gjort det.

Hur levde man på en gård i början av 1900-talet? Självklart behövde Elin Boardy göra en del research. Det var ingen jordbruksskildring hon skulle skriva, men vissa detaljer finns med i bakgrunden. Det går inte att göra saker fel tid, som att skörda till exempel. En äldre herre korrekturläste för att granska detaljer och bifogade bilder. Kanske fler detaljer än Elin behövde, ung tjej från stan som skriver om landet ses kanske inte som speciellt kompetent när det handlar om jordbruk på Orust i början av 1900-talet. Kanske behövdes extra mycket detaljer då och extra mycket granskning.

I augusti 2008 kommer debutromanen. Hon hade skickat den till några förlag och bland dem Wahlström & Widstrand, som tidigare givit henne den trevliga refuseringen av novellsamlingen. Självklart var hon nervös, både för hur den skulle tas emot, men också för att hon var rädd att hon aldrig skulle kunna skriva en roman igen.

På sommaren strax innan första boken kom ut var Elin Boardy på Bornholm med några vänner. De var på loppis och tittade på gamla kartor. Hon hittade ett fotoalbum med svartvita bilder. En större bild trillar ut. Den föreställde en död elefant och på den sitter en man med hatt och gevär. Självklart köpte hon albumet. Hon var tvungen att äga det. Det lyser verkligen av engagemang och faktiskt också lycka när Elin Boardy berättar om det där albumet.

När hon var som mest nervös för att uppföljaren aldrig skulle bli skriven tog hon fram albumet. Bilderna föreställde några danskar som reser runt i Malaya 1946-48. Vad gör de? Varför bär kvinnorna snäva kjolar och höga klackar mitt i djungeln? Det var revolt i Malaya 1948, hur var det att vara där då?

Hon testar att skriva fragment av en berättelse om 40-tal, imperialism, kvinnor och män, och så de snäva kjolarna. Det fanns massor att hitta på. Därför finns Elly och Annie med. Laurits är Annies danske man och de åker till Malaya på bröllopsresa. Elly är kartriterska, Elins farmor var kartriterska. När hon hade 20 korta dokument på datorn, klippte hon ihop dem och historien började ta form på riktigt.

Boardy kallar sin andra bok Mot ljuset för en djungelroman, kärleksroman och utvecklingsroman. Coming of age är ett bra engelskt uttryck som också beskriver boken. På svenska kan man kanske översätta det med ”vuxenblivande”. Den handlar om att resa bort för att bli någon annan. Systern är bekväm i snäva kjolar och höga klackar, men det är inte Elly.

Jag blir mycket överraskad över att Elin Boardy inte har varit i Malaysia. Genom skrivbordsefterforskningar skapar hon ett Malaya som är enormt trovärdigt. . Det svåra är att få med mycket utan att det känns krystat. Det ska smygas in.

Självklart fick Elin Boardy frågan om kommande projekt. Hon berättade om sin vän och kollega Jessica Schiefauer, som hon alltid byter manus mes. Igår träffades de och gav varandra respons på varandras nya projekt.

Elin Boardy hoppas bli klar med sin tredje bok i vår. Hon avslöjar att den inte alls utspelar sig i Sverige, utan i två andra länder. Det är en historisk roman som utspelar sig på 1700-talet, men mer är hon inte riktigt redo att berätta ännu.

Jag ser definitivt fram emot att få läsa mer, trots att historiska romaner egentligen inte alls är min grej tycker jag mycket om Elin Boardys sätt att skriva.

Läs också:

« Older Entries