Vad gör en hemmafru?

Att föda ett barn av Katarina Sandberg är en känslomässigt jobbig bok att läsa. Precis som i Merethe Lindstrøms bok Dagar i tystnadens historia händer det ganska lite på ytan, men mycket inom personerna. Vad som pågår inne i andra än huvudpersonen Maj, vet vi inte mycket om, men jag är glad att vi får veta så mycket om henne.

Det är sent 30-tal i Örnsköldsvik. Maj är en ung flicka, som väldigt snabbt blir kvinna. Hon är förälskad i Erik, men han vill inte riktigt binda sig. Eller så är det bara Maj han inte vill ha. Hur som helst så lämnar hon honom, eller är det kanske han som lämnar henne, eller lämnar de helt enkelt varandra? De är båda unga och har hela livet framför sig. Maj klarar sig utan Erik.

Istället träffar hon den mycket äldre Tomas och hamnar i säng med honom. Det är inte första gången för Maj och hon vet vad hon gör. Vad hon inte vet då är att denna enda natt ska förändra hennes liv totalt. Maj blir nämligen gravid och några månader senare gifter hon sig med Tomas, en man som hon inte älskar. Han är äldre, förmögen och har varit gift förut. Han är dessutom mammas lilla gullgosse och bor i samma hus som henne om än i en annan lägenhet. Mamman visar med all önskvärd tydlighet att hon tycker sig ha rätt till sin sons tid och att hon inte alls är nöjd med sin nya svärdotter.

Maj vill verkligen få Tomas familj att acceptera henne och det gör hon genom att städa, laga mat och diska. Hon vill bli den perfekta hemmafrun och på så sätt bli accepterad. Magen växer, hon känner sig osmidig, ful och är totalt besatt av att inte anses smutsig eller ofräsch. Strävan efter perfektion är det som driver henne.

Gäddan, den där jäkla gäddan som Maj vill bjuda Tomas familj på, blir en symbol för hur hemsk hennes svärmor är. Eller i alla fall hur hemsk Maj uppfattar henne. Genom att påpeka att gäddan inte går att äta, sänker hon sin nyblivna svärdotter totalt. Det blir ett bevis på att hon inte duger, för Maj är väldigt bra på att älta de här till synes små sakerna och göra dem totalt gigantiska i sitt inre. Samtidigt är det svårt att inte sympatisera med henne. Hennes liv är knappast det liv hon drömt om.

Kristina Sandberg har ett ruskigt bra språk, vilket hon visade redan i förra boken Ta itu, som var mitt första möte med henne. Det är väldigt tätt och Majs inre monologer håller ett vansinnigt tempo och får oss att känna hennes frustration. Miljön är intressant, persongalleriet ger en bra fond runt Maj och drivet i språket gör att det är omöjligt att sluta läsa. Det jag inte förstår är varför jag väntat så länge med att läsa Att föda ett barn, men fördelen är att del två i den planerade trilogin Sörja för de sina, redan finns ute.

Läs också:

18 comments