Saker vi inte säger

Merethe Lindstrøm fick Nordiska Rådets Litteraturpris för romanen Dagar i tystnadens historiaNu har den kommit på svenska och jag har läst den. Det är svårt att med ord beskriva vad det är som gör den speciell. Jag vet bara att den påverkar mig. Att orden kryper in under min hud och att tystnaden gör mig rädd.

Boken handlar om tystnaden, i alla dess former. Mellan en man och en kvinna, en man och hans hustru, mellan föräldrar och barn. En tystnad som tar över allt. En tystnad där man tänker på det som inte får sägas. Hela tiden tänker man på det. Det som inte får sägas tar över hela livet och gör tystnaden än mer kompakt.

Den stora hemligheten, den med stort H, handlar om mannens ursprung. Något som hänt honom, som han inte vill tala om. Barnen, som är vuxna nu, vet ingenting. De vet bara att deras far är gammal, att han slutat prata och att han inte klarar sig själv. De vet att han och modern avskedat städerskan Marija, som nästan blivit en familjemedlem. Helt utan synlig anledning har de låtit henne gå. Inte ens hon vet varför, men mannen och kvinnan vet. Det handlar om hemligheten. Den med stort H. Det onämnbara. Det som påverkar allt, men aldrig får nämnas.

Även kvinnan har en hemlighet. En stor sådan. Har vi inte alla det? Kanske är det inte så farligt om vi har det, så länge vi inte låter dem ta över vårt liv? Mannen och kvinnan i boken är slavar under hemligheterna och slavar under tystnaden. De har slutat leva av rädslan för att avslöja något som inte får nämnas. Tystnaden får dem att krympa, förtvina och nästan försvinna.

Dagar i tystnadens historia är en tunn roman där lite händer på ytan. Under ytan däremot där kokar det. Om nu stillhet och tystnad kan koka. Jag imponeras av hur Merethe Lindstrøm kan skapa rörelse och frustration med så få ord och med så få känslor. Jag tycker om hennes sätt att skriva. Varje ord är betydelsefullt, men det förstår jag inte alltid förrän senare. Det är vackert, men också synnerligen obehagligt. Tystnaden kväver inte bara huvudpersonerna, utan också mig. Ibland stänger jag boken för att andas, innan jag fortsätter min läsning. Livet är inte alltid vackert ens på ytan.

 

Läs också:

3 comments