Monthly Archives: oktober 2012

Fem läskiga böcker på Halloween

Jag är inte mycket för skräckgenren egentligen, men de senaste åren har jag börjat närma mig genren via böckernas värld, men när det gäller film är jag fortfarande skeptisk. Jag är lite för lättskrämd och har definitivt svårt för overkliga figurer som vampyrer och annat.

Fem tips på bra och läskiga böcker tänkte jag hur som helst bjuda på. Om de ska kallas skräck låter jag vara osagt:

Människohamn av John Ajvide Lindqvist är både välskriven och obehaglig. Trots alla övernaturliga drag köper jag hela historien. Visst är det märkligt?!

Sharp Objects av Gillian Flynn kanske inte riktigt räknas som skräck. Ärligt talat har jag svårt att definiera genren. Den är i alla fall både mörk och obehaglig. Dessutom vansinnigt bra.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf är också både mörk och hemsk. Det är djävulens roll som gör att jag trots allt kallar den skräck. Romantisk sådan och då menar jag tidsperioden.

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist läste jag med hjärtat i halsgropen. En otroligt spännande historia med övernaturliga drag.

Tistelblomman av Amanda Helleberg är så där lagom mysrysig, på ett sätt som jag älskar. Jag gillar spökerier mer än blod och brutalitet.

Läs också:

En lila morgon

”Alla resor inleds på Pocket Shop”, gammalt bokbloggarordspråk

20121031-054233.jpg

Läs också:

Jag ger upp nu

Jag vet att Ingenbarnsland nominerats till Augustpriset och att den hyllats av många. Jag borde fascineras extra av att den utspelar sig i Göteborg och att jag och författaren Eija Hetekivi Olsson växte upp under ungefär samma tid. Ändå har jag kämpat mig igenom de första 150 sidorna. Nu ger jag upp.

Det är inget större fel på Ingenbarnsland egentligen, mer än att jag läst den hundratals gånger förut. Dessutom i bättre versioner. Jag tycker att det är viktigt att Miiras berättelser blir berättad, men jag fastnar inte i den. Detta trots den viktiga debatten om vem som ska få höra till.

Jag tror att jag mest har svårt för Hetekivi Olssons distanserade och konstaterande sätt att skriva. Snarare informativ än skönlitterär på många sätt och kanske är det därför jag inte riktigt blir engagerad under läsningen.

Möjligen gör jag ett nytt försök vid annat tillfälle, men idag lämnar jag tillbaka Ingenbarnsland till biblioteket.

Läs också:

Nya e-böcker att låna

Brukar slinka in på Elib med jämna mellanrum för att se vilka nya e-böcker som går att låna och bland dagens nyheter fanns dessa:

 

 

Läs också:

Stadsbesök: Wien

Vi drar ner i Europa idag och landar i Wien. En stad som det var väldigt länge sedan jag besökte.

I Persepolis  av Marjane Sartrape, reser huvudpersonen till Wien under fyra år. Nu läste jag samlingsvolymen, men jag tror att det var i den tredje boken. Det här var den första grafiska romanen jag läste och jag är glad att jag vågade mig på genren. Inte Satrapes bästa, men en intressant bok.

The Third Man av Graham Green utspelar sig också i Wien och nöjesfältet Pratern med sitt enorma pariserhjul spelar en stor roll. Jag läste den för många år sedan, då jag studerade engelska på universitetet och mitt exemplar är totalt sönderkladdat. Jag tror däremot inte att jag sett filmatiseringen med Orson Welles.

Filmen Bara en natt handlar inte om mycket, men är otroligt bra. Under en natt får vi följa två tågluffare som tillsammans vandrar runt Wien.

Och så slutligen en favoritlåt:

 

Läs också:

Bokpackning pågår

20121029-183722.jpg

Jag försöker fixa till min bokpackning och det blir troligen dessa böcker som får följa med, tillsammans med ett gäng e-böcker och kanske en eller ett par inbundna recensionsexemplar. Får se hur det ser ut i resväskan i morgon kväll.

På onsdag drar vi och det ska bli galet skönt, trots att det verkar komma en del regn även i södra Spanien.

Läs också:

Dagens läsning

Måste jobba järnet med min uppsats idag. Detta trots att skolan är stängd och ungarna hemma. Wish me luck!

20121029-095917.jpg

Läs också:

Betyg från betygsskeptikern

Annika undrar om vi sätter betyg på de böcker vi läser och hur vårt betygssystem i så fall ser ut.

I princip alla mina recensionsliknande inlägg taggas med ett betyg. Jag skriver inte ut det tydligare än så och när det gäller barnböcker sätter jag inte ut något betyg alls. Kanske för att barnböcker är så beroende av åldern på barnet och att jag då kan ha svårt att avgöra. När det gäller ungdomsböcker sätter jag betyg efter vad jag tycker om dem, men i de fall då jag tror att ungdomar i allmänhet skulle tycka annorlunda brukar jag påpeka det.

Min bedömning är snarare holistisk än analytisk. Den är dock lite beroende av genren boken tillhör. Det finns vissa ingredienser som jag gärna vill ha med i vissa genrer, men inte alls i andra. Gemensamt för alla böcker som får högsta betyg, dvs 5, är att de är välskrivna och att de på något sätt påverkat mig. Det vanligaste betyget jag sätter är 4, vilket betyder att boken är väldigt bra, men kanske inte totalt ”mind-blowing”. En trea är en bra bok helt enkelt, tvåa får en bok som jag hade klarat mig utan, men ändå tycker är okej. En bok som får en etta i betyg borde kanske inte ens ha blivit utläst, men måste ändå ha haft något för att bli det.

Betyget är knappast det viktigaste i mina recensioner, men jag tycker ändå att det fyller en funktion, om inte annat för att det gör det lättare att hitta mina favoritböcker på bloggen. Det är bara att klicka på taggen Betyg 5, så kommer de upp.

Viktigast för mig är dock att göra en mer omfattande bedömning av en bok och dess kvaliteter eller brist därpå.  Betyget är bara en siffra (borde kanske snart byta till skala A-F kanske?) och ger absolut inget heltäckande omdöme.

Nu påstår ju forskare visserligen att det är meningslöst att skriva ett långt omdöme om man sätter ett betyg, då betyget har en tendens att få mest betydelse. Nu gäller det förvisso bedömning av elevtexter, men det känns inte som om steget är så fasligt långt. Lite därför jag gömmer mina betyg lite och inte skriver ut dem i inlägget.

Apropå elever så är det intressant det här med kulturella företeelser som betygssystem. Skala 1-5, eller möjligen 1-6,  där högst är bäst är självklar för oss. När mina elever skulle förbereda sig för de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk i våras var en av texterna en filmrecension. En ganska obegriplig  sådan, men jag visste med en gång att recensenten gillade filmen. Faktiskt utan att läsa ett ord. (Faktum är att det inte hjälpte att läsa texten, då den var väldigt märklig, men det är en annan historia)

Hur kunde jag veta det? I anslutning till ingressen fanns en 2d-bild av en tärning som visade 5. En omedelbar signal till mig, som inte sa mina elever någonting. När jag frågade dem vad det var för en symbol associerade de inte ens till en tärning och definitivt inte till betygssättning. Bara en parentes.

En annan parentes handlar om semantik. Vad man lägger in för betydelse i ett ord. Det tog ett tag när jag träffade min blivande make innan jag insåg att vi hade helt olika definitioner av ordet okej. För mig är något som är okej ganska mediokert, medan han tycker att något som är okej är riktigt bra. Det ledde till en del missförstånd om t.ex. filmer (och hemlagade middagar inte minst) som han benämnde som okej.

Slutsatsen? Det är svårt och knappast objektivt med betyg.

 

Läs också:

Lite skräck kanske?

Jag håller på att lära mig att läsa skräck. Det går långsamt, långsamt, men jag undviker i alla fall inte genren helt längre.  Hos Monica läser jag om en ny skräckroman, som faktiskt låter lite som en Linda-bok. Den handlar om att växa upp på 90-talet, med lite (eller rätt mycket) skräck inblandat. Boken jag tänker på är Jag såg henne idag i receptionen, av Anders Fager, som jag faktiskt ser fram emot att läsa.

Läs också:

Att älska Manne

Pija Lindenbaums lilla bok Jag älskar Manne är nominerad till årets Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok. Det är en söt liten historia om vänskap, kärlek och svartsjuka i sandlådan. Illustrationerna är ljuvliga. Helt ljuvliga.

Egentligen är grabbarna O lite för stora för den här boken, men faktum är att de gillade den ändå. De tyckte att Manne är otroligt söt. Förstod hur viktig han är för huvudpersonen. De skrattade åt de förstörda sandslotten och att huvudpersonen tycker om allt som har med Manne att göra. Sedan blir de lite fundersamma. Visst är det tråkigt när killen dyker upp i sandlådan, men är inte inte lite väl elakt att bli glad åt att hunden kissar på killens stövlar? Och varför kan man inte leka tre?

Jag tycker definitivt att Jag älskar Manne är en bra bok för lite yngre barn. Det finns mycket att samtala kring, mycket som händer i bilderna. En liten bok med stora känslor helt klart.

Läs också:

« Older Entries