Irland efter Ulysses

20120929-160153.jpg

Inledningsvis samtalar dessa irländska författare om Irlands litterära giganter. Joyce självklart och Beckett. Många män. Nästan uteslutande. Inget ont om den, men var finns kvinnorna?

Sebastian Barry, Kevin Barry och Paul Murray är trevliga och roliga att lyssna på. Kevin Barrys böcker verkar helt galna. Vet inte om det är något för mig. Själv är han riktigt underhållande. Paul Murray verkar riktigt rolig och hans fixering vid Yeats charmig och jag kan definitivt tänka mig att läsa något av honom. Detsamma gäller Sebastian Barry och då kanske helst lyrik.

Finns det något som är speciellt för irländsk litteratur? Det diskuteras och Kevin Barrys syn är att det muntliga, samtalen är en stor del av det speciella. Irländare är bra på att tala och de älskar att höra sina egna röster menar han. En sorts muntlig tradition är vad Kevin Barry menar att irländsk litteratur handlar om.

Sebastian Barry talar om livfullheten. Om sång, dans och förmågan till glädje trots att livet kan vara svart. Tystnaden som kontrast finns dock också. Kanske är det vad jag tänker på när jag själv försöker definiera det irländska. Svärta och humor kombineras med stillhet.

Paul Murray verkar definitiv vara den mest humoristiska av de tre. Trots detta väljer han att prata om hur språket i ett land som varit koloni blir annorlunda. Hur man försöker skratta istället för att gråta. Han menar att böcker måste locka mer nu för att hitta läsare och hur det har varit hans strategi. Att hitta sanningen genom att skämta om den.

Religionens betydelse för litteraturen är något moderatorn vill diskutera, men ämnet tycks vara känsligt trots att präster finns med i böcker av dem alla tre. Sebastian Barry ironiserar lite över dubbelmoralen i den irländska religiositeten. Samtalet säger han att synen på kyrkan förändrats väldigt mycket den senaste tiden. Kevin Barry talar om hur t.ex. fler och fler ser kravet på prästers celibat som orimligt.

Paul Murray talar om hur många ville sudda bort historien när den ekonomiska boomen startade. Många vände sig mot kyrkan, men när den fick mindre uppmärksamhet försvann  också organisationer som t.ex. arbetade mot fattigdom. De kastade verkligen ut barnet med badvattnet. Många vet inte vad de ska tro på, de vet bara att de inte tror på gud.

Slutligen talar de om att få, om någon, skriver på irländska. Visserligen är engelska ett språk de fått från kolonialmakten, men det är helt klart det litterära språket. Sebastian Barry menar att det gäller att hitta en stolthet i den irländska engelskan. Paul Murray talar ingen irländska alls, men önskar att hans barn ska lära sig. Själv försöker han göra något intressant av engelskan.

 

 

 

 

Läs också:

5 comments

  • Irländare lyssnade jag på på universitetet…
    Hanneles bokparadis recently posted..Mina inköp på BokmässanMy Profile

  • P.S.
    jag lyssnade på Éilís Ní Dhuibhne, hon skriver barnböcker på iriska och översätter själv till engelska.
    Hanneles bokparadis recently posted..Mina inköp på BokmässanMy Profile

  • Mycket bra inlägg om irländarna på bokmässan! Jag gillar de flesta av författarna.

    Det finns så många oerhört duktiga, intressanta irländska författare som borde ges ut på svenska förutom ovannämnda namn. Jennifer Johnston, Edna O’Brien, John McGahern, Dermot Healy, Bernard McLaverty, mfl, mfl. Man kan hitta en och annan bok på Bokbörsen, men det finns ingenting nyutgivet.

    MVH

    James

    • Edna O’Brien är bra, men den störste favoriten är ändå Roddy Doyle, trots att hans senaste böcker varit lite sämre. Barrytown Trilogin är dock något av det bästa jag läst. Har du några lästips gällande Barry, Barry och Murray?