Monthly Archives: september 2012

Bokmässan är över, leve Bokmässan

Fyra intensiva dagar, många intryck, många inköp och mycket kvar att skriva om. I min reader finns 900 inlägg, som till stor del säkerligen handlar om mässan. Medias bevakning om densamma, som jag ännu inte tagit del av. Bokmässan kommer alltså att leva i flera dagar till.

 

Läs också:

Hellberg, Milewski och Koljonen

Jag älskar både Amanda Hellberg och Johanna Koljonen, men Jenny Milewski är en ny bekant. Hennes Skalpelldansen låter intressant om än kanske lite väl våldsam.

Styggelsen är den bok av Amanda Hellberg som jag inte läst. Vill definitivt göra det! Nu skriver hon på fjärde boken om Maja Grå, som förändrats från litterär skräck till mysrysare som kanske är mer kommersiella. Koljonen värjer sig lite för orden, men de kommer ändå att diskutera vikten av att bli läst.

Milewski talar om hur hon fick idén till sin bok, hur hon skrev om det hon tyckte var roligt,  bok i boken, författare som huvudperson, mördare i mask osv. Hon vill roa sig själv och inte skriva om vardagslivet med alla köttbullar, som man ändå lever i. Föreställningen om att män skriver skräck-och våldsskildringar, medan kvinnor skriver om vardagen. Är det så? När man tittar på nominerade romaner inom genren så är det absolut så.

Skriver kvinnor om stämningar och män om splatter? Det stämmer inte om dessa författares debutromaner. Hellberg menar dock att det kan vara mer effektfullt att lämna till läsaren att fylla i, istället för att skriva ”tortyrporr”.

Hellberg pratar också om tanken ”what if”, som är viktig då hon skriver.  Tänk om det kom ett ufo eller en mördare nu när jag står och väntar på bussen. Vad händer nu om vi slipper vänta? Försvinner dessa författare när ingen längre behöver vänta sysslolös?

Sture Bergvall har tydligen inspirerats av böcker om Hannibal Lector och American psychoHan skapade en massmördare utifrån det som han läst. Är det fria ordet alltid bra? Kan litteraturen gå för långt?

Amanda Hellberg menar ändå att verkligheten alltid överträffar dikten och berättar om två tyska bröder som har en korvfabrik och där gör sig av med ett stort antal kvinnor som de mördat.

Varför dras vi till våldsamma skildringar? Milewski menar att det kan vara ett sätt att bearbeta det hemska och Hellberg talar om att man övar på att känna det hemska och lära sig att hantera det i en trygg miljö. Hur skulle man reagera om något totalt oväntat skulle hända, typ att ett gäng zombies kommer in i salen? Just zombies är inte alls min grej. Jag föredrar de mer mysiga skräckisarna, med spöken och annat klassiskt. Är det för våldsamt vill jag inte vara med.

Slutligen diskuterades genren skräck, som blivit mer accepterad nu. Spökhistorier funkade då, men inte skräck skriven av t.ex. King som räknades som skräp och inte togs in i på biblioteken. Kvinnliga författare ses kanske som sämre nu efter Twilight, men det är väl knappast skräck. Hellberg berättade om sin agenda att i böckerna ha en massa starka kvinnor och män mer som kuttersmycken. Samtidigt fortsätter diskussionen kring hur manliga och kvinnliga författares budskap och persongalleri.

Det här var ett riktigt bra seminarium. Avslappnat och roligt. Johanna Koljonen är definitivt vansinnigt bra. Amanda Hellberg var lugn och sympatisk och Jenny Milewski väckte min nyfikenhet.

 

 

 

 

Läs också:

Här är bokbloggsmaffian

Halva bokbloggarvärlden finns nu på seminariet med Amanda Hellberg, Jenny Milewski och Johanna Koljonen.

20120930-115904.jpg

Läs också:

Irland efter Ulysses

20120929-160153.jpg

Inledningsvis samtalar dessa irländska författare om Irlands litterära giganter. Joyce självklart och Beckett. Många män. Nästan uteslutande. Inget ont om den, men var finns kvinnorna?

Sebastian Barry, Kevin Barry och Paul Murray är trevliga och roliga att lyssna på. Kevin Barrys böcker verkar helt galna. Vet inte om det är något för mig. Själv är han riktigt underhållande. Paul Murray verkar riktigt rolig och hans fixering vid Yeats charmig och jag kan definitivt tänka mig att läsa något av honom. Detsamma gäller Sebastian Barry och då kanske helst lyrik.

Finns det något som är speciellt för irländsk litteratur? Det diskuteras och Kevin Barrys syn är att det muntliga, samtalen är en stor del av det speciella. Irländare är bra på att tala och de älskar att höra sina egna röster menar han. En sorts muntlig tradition är vad Kevin Barry menar att irländsk litteratur handlar om.

Sebastian Barry talar om livfullheten. Om sång, dans och förmågan till glädje trots att livet kan vara svart. Tystnaden som kontrast finns dock också. Kanske är det vad jag tänker på när jag själv försöker definiera det irländska. Svärta och humor kombineras med stillhet.

Paul Murray verkar definitiv vara den mest humoristiska av de tre. Trots detta väljer han att prata om hur språket i ett land som varit koloni blir annorlunda. Hur man försöker skratta istället för att gråta. Han menar att böcker måste locka mer nu för att hitta läsare och hur det har varit hans strategi. Att hitta sanningen genom att skämta om den.

Religionens betydelse för litteraturen är något moderatorn vill diskutera, men ämnet tycks vara känsligt trots att präster finns med i böcker av dem alla tre. Sebastian Barry ironiserar lite över dubbelmoralen i den irländska religiositeten. Samtalet säger han att synen på kyrkan förändrats väldigt mycket den senaste tiden. Kevin Barry talar om hur t.ex. fler och fler ser kravet på prästers celibat som orimligt.

Paul Murray talar om hur många ville sudda bort historien när den ekonomiska boomen startade. Många vände sig mot kyrkan, men när den fick mindre uppmärksamhet försvann  också organisationer som t.ex. arbetade mot fattigdom. De kastade verkligen ut barnet med badvattnet. Många vet inte vad de ska tro på, de vet bara att de inte tror på gud.

Slutligen talar de om att få, om någon, skriver på irländska. Visserligen är engelska ett språk de fått från kolonialmakten, men det är helt klart det litterära språket. Sebastian Barry menar att det gäller att hitta en stolthet i den irländska engelskan. Paul Murray talar ingen irländska alls, men önskar att hans barn ska lära sig. Själv försöker han göra något intressant av engelskan.

 

 

 

 

Läs också:

Felicia och Kristian om klass

Vad är egentligen klasslitteratur? Vad är klass egentligen idag? Felicia Stenroth och Kristian Johannesson om sina böcker och hur klass skildras i dem. De talar om maktstrukturer och hur det så fort böcker handlar om människor som arbetar t.ex. inom vården blir det klasslitteratur.

Kan klass ha en sådan betydelse att vissa ställs utanför samhället, trots tar de lever mitt i samhället. Vissa saker är inte för dem, som utlandsresor eller universitetsstudier. Kristian talar också om hur de som är nyanlända i Sverige inte blir en del kanske för att vi inte riktigt bryr oss om, varken hur de levt själva eller det liv de lever utanför t.ex. skolan. Jag tänker att han har rätt. Tyvärr.

Det är två debutanter och två ganska nervösa sådana som talar om sina böcker och sina huvudpersoner. Samtalet är intressant, trots att det ibland blir tyst. Jag tänker på Johannes i Vi måste börja med orden, och hur han ”leker” lärare. Jag undrar om Felicia och Kristian känner att de leker författare. Det behöver de absolut inte göra.

Felicia Stenroths bok har jag just fått och jag hoppas att den är lika bra som den låter. Jag tycker att hennes huvudperson verkar både annorlunda och spännande. Jag återkommer garanterat till den!

20120929-154033.jpg

Läs också:

Idag är det varmt och intensivt!

Det blev en seg start på dagen efter en ganska sen, men trevlig kväll. Lyxigt att sova i stan! En kort sväng trilla Bokbloggarrummet, där minglade i princip var avslutat, blev det i alla fall.

Klockan tolv hade jag äran att ta emot Forma Books Blogaward. Fick fint diplom och blommor tillsammans med Tonårsboken. Kändes verkligen jättekul! Lite mässnurr med maken och lunch med honom och mina föräldrar blev en skön paus. Mässgolvet är verkligen helt galet idag. Ändå har jag gjort precis tvärtemot vad jag planerat och gått där en del. Shoppade lite i Galagos monter, trots att jag inte skulle köpa något idag. Tänk så det kan bli!

Nu är det dags för dagens första och enda seminarium!

 

Läs också:

Sen start

Äntligen här efter en skön slö morgon. Köerna är helt galna och jag är verkligen galet glad över mitt seminariekort!

20120929-111151.jpg

Läs också:

Finmingel

Kvällsaktiviteten har börjat!

20120928-200539.jpg

Läs också:

Irländsk paus

John Boyne tillhör de författare jag länge tänkt läsa. Nu när det visat sig att han är en väldigt sympatisk herre blir jag ännu mer säker på att det är dags. Hans senaste bok utspelar sig kring första världskriget. Han läste några brev ur boken och språket fångade mig.

Jag gillar verkligen att lyssna när författare läser ur böcker och John Boyne gjorde det verkligen bra! Härligt med irländska.

Ibland förstår jag inte varför jag inte gillar ljudböcker, just att lyssna på författaruppläsningar är ofta fantastiskt.

Boken om Bounty lockade inte lika mycket initialt, men självklart lyckades Boyne ändra min åsikt. Tror ändå att det får bli någon annan jag läser först. På originalspråk.

20120928-171130.jpg

20120928-171142.jpg

Läs också:

« Older Entries