Monthly Archives: augusti 2012

Bokmässepepp del 8: Pocketlover

För andra året i rad fungerar ett gäng bokbloggare som bloggambassadörer för Bokmässan. Pocketlover, bokbloggen med den i särklass snyggaste headern, är en av dem. Idag hjälper hon oss att komma i form inför Bokmässan!

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Vad har du för planer för årets mässa?

Eftersom jag är ambassadör för Bokmässan i år så kommer jag vara där alla fyra dagarna. Det kommer att bli många seminarier inriktade mot skolvärlden under torsdagen och fredagen. Ska även försöka pricka in en del monterprogram då det var de som var höjdpunkterna förra året. Jag ska försöka njuta en del av hotellnätter, träffar med andra fina bokbloggare och lite annat smått och gott.

 

Vilken författare vill du absolut lyssna till?

Jonas Gardell – utan tvekan. Och Jenny Valentine. Men det jag gillar mest med Bokmässan är att man kan stanna och lyssna på olika författare i varje hörn.

 

Vilken monter missar du inte?

Mina favoritförlag besöker jag definitivt: Gilla Böcker, X Publishing, Forma Books, Norstedts, Bonniers och en hel del andra. Aftonbladet brukar ha bra scenprogram! Och sci-fi bokhandelns monter. Och The English bookshop!

 

Är det någon författare du köper en signerad bok av?

Många! Men det hade varit fint att få mitt ex av Gardells senaste signerad…

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Jag skäms för att säga att jag inte läst så fantastiskt mycket nordiskt inför mässan – en i månaden ungefär (borträknat svenska författare då). Men jag gillade Gift för nybörjare av Eirukur Örn Norddahl. Men jag har ingen speciell favorit. Än.

 

Vad har du för råd till den som besöker mässan för första gången?

Bekväma skor och ryggsäck. Planera inte in för mycket – man hinner inte allt ändå. Ta några djupa andetag när du kommer in. Samla dig. Njut!

 

Jonas Gardell är en av de författare även jag ser fram emot att lyssna på. Möjligen kommer jag också att köpa en signerad bok av honom, men jag är inte helt 100 på att jag vågar. Idoler är ändå idoler, dvs lite farliga. 

 

 

Läs också:

Tematrio – Damernas

Veckans tema hos Lyran är titlar med kvinnonamn i. Jag har klurat för att komma på titlar som endast består av ett namn och fastnade till slut för dessa:

Maj en tidig bok av Viveca Lärn, som då hette Sundvall. Den handlar om Maj som växer upp i Göteborg. Tror att det var någon gång på typ 50-talet, men hittar ingen information som ger mig varken rätt eller fel. Mycket bra i vilket fall och jag minns den fina vit-blå upplagan. Tyvärr har jag ingen aning om var den finns nu.

Pion av Pearl S Buck om den fantastiska Pion som säljs till en rik familj. Läste den om och om igen som tonåring.

Elfriede en vansinnigt rolig grafisk roman av Åsa Grennvall. Den handlar inte om Elfriede Jelinek, utan om en sur och bitter medelålders kvinna som ser ut exakt som hon. Mycket läsvärd!

 

 

Läs också:

Okej jag ger mig

Romance kanske är något för mig trots allt. Har läst till s. 28 och är fast.

20120830-224018.jpg

Läs också:

Bokmässepepp del 7: X Publishing

Förlaget X Publishing tillhör favoriterna helt klart. De ger främst ut böcker för unga vuxna och säger sig själva söka böcker som är beroendeframkallande. Jag skulle definitivt vilja påstå att de lyckats. Gladast är jag över att ha upptäckt David Levithan och Rachel Cohn, men även svenska författare som Malin Isaksson och debutanten Kristian Johannesson. Många av deras titlar är både udda och bra. Karin Mossed är redaktör på förlaget och idag är det hon som peppar inför bokmässan.

Vad har du för planer för årets mässa?

Att träffa folk såklart! Och upptäcka böcker som jag missat under året … Springa på så många seminarier jag hinner. Sen kommer jag att dricka ett traditionsenligt glas vin med en gammal familjevän uppe i Heaven 23. Hissen blir läskigare och läskigare för varje år.

 

Vilka böcker vill du lyfta fram från ert förlag?

Jag tror att mässan utgör ett perfekt tillfälle att upptäcka hela X Publishings utgivning, vi tar med oss alla böcker från starten 2007 (med undantag av tre titlar, som är slutsålda). Men det är klart att jag vill puffa lite extra för våra höstnyheter. I år ger vi ut två debuter: Vi måste börja med orden av Kristian Johannesson och Bilder som inte angår mig av Felicia Stenroth. Där Kristian leker med såväl innehåll som ord och form är Felicia en mer traditionell romanförfattare, men samtidigt en i det facket unik ung röst. Böckerna har klassperspektivet gemensamt och även författarna delar vissa egenskaper, ett exempel är att de visar en oerhörd respekt för det skrivna ordet.

Vi måste börja med orden grep tag i mig direkt när vi hade manusmöte den där kvällen i oktober förra året. Farhågorna var dock många: Omfamnar författaren för mycket? Statarbakgrunden, osäkerheten i rollen som obehörig lärarvikarie på SFI, Landskronarasismen, arbetet på vårdhemmet och förälskelserna – finns det någon risk för rörighet? Men nej, jag kunde lugnt läsa vidare: Kristian Johannesson är ytterst medveten om vad han gör med orden. Och det med den äran.

Bilder som inte angår mig gav mig en liknande känsla som den jag fick när jag läste Vi måste börja med orden, ”Det här är för fint för att vara sant!” Boken slår till i mellangärdet med sin ojämförliga skildring av utanförskap – det som många av oss tar för givet är bokens huvudperson helt främmande. Men Bilder som inte angår mig är allt annat än en mörk roman. Tvärtom: Felicia Stenroth piggar upp, hennes debut liksom kittlar sig längst in i själen. Ja, även redaktörer och förläggare har sådana. Själar alltså.

Så har vi två översatta böcker, lika olika varandra som oemotståndliga: I begynnelsen var Bob av Meg Rosoff och Askungeleken av Kelly Link. Dem kan jag prata länge om och gör det gärna på plats.

 

Vilka av era författare finns på plats?

Felicia Stenroth, Kristian Johannesson och Isabella Nilsson (möt Felicia Stenroth och Kristian Johannesson! Isabella Nilsson och Felicia Stenroth deltar dessutom i en kväll som anordnas av Dynamo, en del av Göteborgs stadsbibliotek. Programmet kommer upp här så småningom).

Tre författare som väl inte kan kallas ”våra”, men som alla skrev varsin del i kollektivromanen Avståndet mellan, nämligen Kevin Frato, Jenny Jägerfeld och Anneli Jordahl, kan du se och höra här.

 

Vilken författare vill du själv lyssna till?

Vilken? Inte vilka? Hu, så svårt. Vill? Oerhört många. Hinner? Inte lika många. Men jag kommer definitivt att gå på prisutdelningen av årets Peter Pan-pris: Mats Kempe presenterar Ho Baek Lees bilderbokskonst och intervjuar författaren, som kommer resande ända från Sydkorea. Och okej då, jag vill väldigt gärna lyssna på uppläsningar av Nina Hemmingsson och Alice Kassius Eggers i Rum för poesi. Samt försöka hinna med att lyssna vid något av de tillfällen då Lawen Mohtadi pratar om sin biografi över Katarina Taikon.

 

Vilken monter missar du inte?

Trasten och Tranan, Rosenlarv (är mkt nyfiken på Sara Tuss Efrik som debuterar där i höst!), Kolik, Sveriges radio, Sekwa. Med många fler.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Tillåt mig upprepa: Vilken? Inte vilka? Sofi Oksanen tycker jag om. Och Vigdís Grímsdóttir, Gro Dahle, Tove Jansson, Harald Rosenløw Eeg (framförallt AVIG, missa inte!) Trude Marstein, Beate Grimsrud, Tomas Lagermand Lundme, Maria Parr, Monika Fagerholm, Áslaug Jónsdóttír. Med en hel del fler.

 

Vad har du för råd till den som besöker mässan för första gången?

Det här är nog knappast första gången ni hör det, men jag stämmer in i kören: Stressa inte. Det är omöjligt att ta sig fram snabbt i myllret och allt blir värre om du har bråttom. Ha bra skor. Drick mycket vatten. Hitta andningsluckor – var inte rädd för att gå ut och ta en promenad längs vattnet, jag gör ofta det. Sätter mig på en bänk och käkar lunch ur en låda vid fint väder. Läser en … bok.

 

 Måste verkligen säga att jag gillar att det finns fler än jag som är helt oförmögen att välja en författare när det efterfrågas! Många bra tips på författare där. Och tipset om att hitta andningspauser under mässan är också bra. Ses vi i X Publishings monter?

Läs också:

Siri och det förflutna

Egentligen är jag trött på deckare där huvudpersonen börjar rota i det förflutna efter att ha hittat en lite otrolig ledtråd i nutiden. En ögonöppnare, något hen borde förstått tidigare. Precis så är det för Siri Bergman, huvudpersonen i deckarsystrarna Camilla Grebe och Åsa Träff i nya boken Innan du dog.

Siri är egentligen lycklig i sitt nya förhållande med sambon Marcus och hon är överlycklig över att ha blivit mamma till Erik. Ändå har hon svårt att släppa sin före detta man som dog i en dykolycka, som sannolikt var ett självmord. Jag har förståelse för henne, men blir ändå en aning irriterad. Kan hon inte bara leva sitt liv? Frågan är dock om man någonsin slutar söka förklaringar till en älskads död?

På vinden finns lådor med Stefans saker kvar. Egentligen är det Marcus som får henne att börja rensa i lådorna. Han vill att hon rensar bort sin före detta en gång för alla, men resultatet blir precis tvärtom. Siri grottar ner sig totalt i Stefans papper och hittar en dödsannons som gör henne mycket nyfiken. Mannen, vars namn finns i annonsen, mördades på Karlaplan 2005 och Siri börjar försöka hitta kopplingar mellan det olösta mordet och Stefans död.

Jag gillar ju Siri och tycker om att läsa om henne och hennes nära och kära. Jag blir lite arg på henne då hon tar sådana onödiga risker, men det är inte svårt att förstå varför hon gör det. Förutom några lite väl enkla lösningar är tredje boken om Siri riktigt bra. Jag läste boken snabbt och ville hela tiden läsa vidare. Språket är bra och rappt, vilket gör att historien flyter på bra. Växlandet mellan de tre tidsperspektiven sker smidigt och trådarna flätas snyggt ihop. Jag såg fram emot att läsa Innan du dog och jag blev inte besviken.

 

 

Läs också:

Amal i mitt hjärta

Min chef köpte pocketböcker till oss som sommarpresent och gjorde det väldigt goda valet att ge bort Morgon i Jenin av Susan Abulhawa, som är en välskriven och gripande historia om palestiniernas situation i landet som är allas och ingens. Boken börjar och slutar 2001 då Amal reser med sin dotter tillbaka till Jenin, sin barndoms stad. Däremellan får vi följa Amals förfäder och hennes familj, som tillsammans berättar historien om Palestina och Israel från judarnas diaspora till palestiniernas exil.

Författaren Susan Abdulhawa föddes i Kuwait och hennes föräldrar tillhörde de palestinier som flydde från Israel efter sexdagarskriget 1967. Berättelsen om Yehya Mohammed Abulheja och hans familj tar sin början tidigare, nämligen 1941 då landet fortfarande hette Palestina. Inledningen är så vacker:

I en avlägsen tid, innan historien kom marscherande över bergen och krossade både nuet och framtiden, innan vinden fick tag i ett hörn av jorden och skakade loss dess namn och egenart, innan Amal var född, då levde en liten by sydost om Haifa ett stillsamt liv på fikon och oliver, öppna gränser och solsken.

 

I minnet idealiserar självklart tiden före katastrofer. Innan staten Israel bildades och bönderna kunde leva sitt lugna liv. Samtidigt utgör detta en skarp kontrast det det som komma skall och det är verkligen effektfullt. Katastrofen inleds 1948 då de israeliska soldaterna kom till byn och invånarna tvingades fly. Då har Amals far och hans fru ”den otuktade beduinkvinnan” Dalia hunnit få två söner, men ännu igen dotter. Den yngste pojken är fortfarande spädbarn då vandringen från byn inleds. Ena sekunden ligger han vid bröstet och sekunden efter är han spårlöst försvunnen.

Vi vet att soldaten Moshe tagit barnet till sin fru Jolanta, men Dalia har ingen aning om vad hennes älskade son tagit vägen. För henne blir det början till slutet och inte ens Amal, barnet som föds senare, kan få henne riktigt lycklig.

Sonen Ismael växer upp som David i ett israeliskt hem. En gång träffar han på sin bror, en palestinsk terrorist aktiv i PLO. De vet inte om att det är bröder, med anar det helt klart. Det här att placera syskon på olika sidor av konflikter ger historien ännu en dimension.

När sexdagarkriget så kommer splittras familjen totalt och jag tycker om hur Abulhawa låter historien påverka vardagen, precis som den måste ha gjort i verkligheten. Jag är också glad att hon inte lockas att skriva en svart-vit historia där alla palestinier är goda och alla israeler onda, för självklart är det inte så enkelt.

Det tog lite tid att komma in i Morgon i Jenin och det var inte så enkelt att hålla ordning på alla personer. När jag väl fått ihop allt, efter kanske 40 sidor var jag däremot totalt fast. Det är en spännande och gripande historia om en av de mest svårlösta konflikter i världshistorien. Jag rekommenderar dig absolut att läsa den oavsett vad du tycker om konflikten i fråga, då Amal och hennes familj är väl värda att lära känna.

Läs också:

Betraktelser enligt O v.35

Jag har funderat lite kring självbiografiska böcker, både de skönlitterära och de som är rena memoarer. Många skapar ett alterego som de placerar i sin roman, som Karolina Ramqvist i Alltings början som låter Saga leva ett liv ganska likt hennes eget. Hur mycket som egentligen hänt på riktigt förblir väldigt ofta oklart och för mig är det okej. Jag har inte ont av att författare fabulerar i sina sannolika skönlitterära böcker.

Möjligen blir det ett problem om en författare utger sig för att ha skrivit en självbiografisk bok, trots att det snarare är så att endast vissa delar egentligen är självbiografiska. Vem minns inte hur vansinnig Oprah Winfrey blev när det visade sig att James Frey förbättrat sin självbiografiska bok Tusen små bitar och därmed gjort den ännu vassare och hemskare.

Än värre blir det då Herman Lindqvist skriver regelrätta memoarer och ändå inte riktigt kan hålla sig till sanningen. Bonniers stoppade dem, men nu verkar de komma ut igen. Svårt att hänga med i svängarna.

Jonas Gardells första bok i den planerade trilogin Torka aldrig tårar utan handskar handlar om Rasmus och Benjamin, men visst handlar den också om Jonas Gardell själv och hans vänner i 80-talets Stockholm. I artikel efter artikel beskrivs Gardells känslomässiga reaktioner när han berättar om denna bok som han verkligen skrivit med hjärtat. Jag läser mycket hellre hans minnen i romanform än i memoarform.

Faktum är att det gäller i princip alla personers memoarer. Jag är helt enkelt inte ett memoarfan. Troligen för att få memoarer är spännande rent stilistiskt. I princip alla memoarer jag läst är helt kronologiska och börjar med att huvudpersonen föds. Ofta överlever jag inte författarens barndom, utan blir totalt uttråkad och slutar inte sällan att läsa. Det är synd, då många personer som levt ett spännande liv faktiskt inte kan hjälpa att det är skittråkigt att läsa om hur de hade det som barn.

Kristian Johannesson skriver om den obehörige SFI-läraren Johannes i boken Vi måste börja med orden och själv verkar Kristian dela många upplevelser och erfarenheter med sin huvudperson. Sant eller bara sannolikt? Det spelar ingen roll då boken är fantastisk både innehållsmässigt och stilistiskt. Just stilen verkar vara mycket enklare att variera i romaner än i memoarer. Det verkar som att de som skriver sina memoarer sitter fast i en föreställning om hur memoarer ska skrivas.

Egentligen är det omöjligt att veta vad som egentligen hänt på riktigt. All text är subjektiv. Minnen förändras, kanske förskönas de eller så kommer man helt enkelt ihåg fel. Vi kan inte veta om memoarer egentligen är sanna. Kanske spelar det ingen roll, men jag tror att det är en anledning till att jag så sällan läser memoarer. Vad har du för förhållande till självbiografiska romaner och memoarer?

 

 

 

 

Läs också:

Bokmässepepp del 6: Manne Fagerlind

foto: Lars Trangius

Det är alltid spännande med debutanter och en av årets bästa debutböcker jag läst är helt klart Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, som är dagens huvudperson i inläggsserien om Bokmässan. Faktum är att årets mässa är Mannes första, så han är debutant på flera sätt.

Du debuterade i våras med boken Berg har inga rötter på Damm förlag. Hur fick du idén till boken?

Det började med att min mormor blev dement och att jag blev arg på hur dementa skildrades i media, att man bara pratade om de anhöriga och nästan verkade upphöra att se dementa människor som personer. Den ursprungliga idén var bara att skriva från en dement persons perspektiv för att på så vis göra dem synligare. Men det intressanta med min mormor var att helt nya sidor av hennes person kom fram när hon började tappa greppet, och det var inte bara negativt. Det frigjorde saker i henne. Sedan blev jag fascinerad av hur formbara minnen blir för en dement person (även om de förstås är det för oss alla). En sak som jag hade sett redan när jag jobbade i hemtjänst var att många äldre personer brukade ändra friskt i sina egna minnen, och jag blev intresserad av att använda det för att berätta om Lasses liv på ett annorlunda sätt. Bokens tema förändrades därför medan jag skrev, och det blev inte bara en ”avvecklingsroman” utan också en slags utvecklingsroman, om än ovanlig.

 

Jag tyckte mycket om din bok, men var under läsningen ganska irriterad på huvudpersonen Lasse. Vad har du fått för reaktioner på honom?

Han väcker väldigt mycket känslor! Och det gör mig förstås glad, samtidigt som jag ibland får lust att ta honom i försvar. Det är intressant att olika människor läser boken på olika sätt och då bland annat fäster sig vid olika teman. För vissa läsare är det här en bok om alzheimers, och de verkar i regel känna en slags ömhet för honom. Men andra tycker att boken handlar mer om livsval och relationer. Bland de läsarna finns det två läger, ungefär lika stora — de som i slutändan tycker mycket om Lasse, trots hans brister, och de som är arga på honom och närmast tycker att han förtjänar det som drabbar honom.

 

När får vi läsa fler böcker av dig?

Min och förlagets förhoppning är att det blir nästa höst. Jag har kommit ungefär halvvägs med min nästa roman och ska försöka vara flitig framöver.

 

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg.Vad har du för planer för årets mässa?

Jag kommer att vara där två dagar, fredag och lördag. På fredag eftermiddag framträder jag tillsammans med min vän och förlagskollega Sofia Hallberg, som debuterar nu i augusti med romanen Mina fräknar, men annars kommer jag mest att strosa runt och se vad som verkar intressant, tror jag.

 

Det här är din första bokmässa som författare och jag kan inte låta bli att ställa den klassiska frågan, hur känns det?

Det är faktiskt första gången jag är på Bokmässan överhuvudtaget, och jag måste medge att jag bävar lite för det, eftersom de flesta säger att det är helt hysteriskt. Men några av mina författarkompisar är riktiga mässrävar, så de kommer nog att ta hand om mig.

 

Vilken författare vill du själv lyssna till?

Svårt att välja en, men jag är intresserad av fantastik och skulle gärna gå på ett seminarium som heter Trovärdiga berättelser, där bland annat den danska författarinnanLene Kaaberbøl och Cirkeln-duon Strandberg och Elfgren medverkar.

 

Vilken monter missar du inte?

Den enda jag säkert vet att jag inte missar är Damm förlags monter! Jag vet inte alls vilka montrar som är intressanta.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Ska jag välja en enda!? Då får det bli Kerstin Ekman tror jag. Och ska det vara någon från ett annat nordiskt land så väljer jag Sofi Oksanen.

 

Jag tillhör definitivt kategorin som ändå tycker om Lasse, trots att han är en skitstövel på vissa sätt och jag tyckte att det var riktigt jobbigt att läsa om han sjukdom. Vad grymt det är med demens egentligen.

Spännande med det första Bokmässebesöket, Manne! Jag rekommenderar dig att följa den här inläggsserien och ta del av veteranernas tips, bra skor är till exempel extremt viktigt. Och glöm för all det inte att äta lunch.

Vill ni läsa mer om och av Manne Fagerlind så bloggar han både på egen blogg och på Debutantbloggen.

 

Läs också:

Hur kombinerar man två världar?

Jag har med glädje läst fjärde boken om sameflickan Agnes som heter Hitta hem och liksom de andra tre böckerna är skrivna av Ann-Helén Laestadius. Det är fortfarande samma sommar som i förra boken Ingen annan är som du och konfirmationslägret är över.

Mycket av handlingen kretsar kring huruvida det går att ha två hem. För Agnes är Solna hemma och hennes fjäll är pulkabacken i närheten. Nu ska hon visa Henrik sina kvarter då han kommer ner till Stockholm på besök. Henrik som älskar att vara med sina renar i de norska fjällen, som gärna åker skoter och som hånar både Fjollträsk och 08-or. Agnes hatar när han säger Fjollträsk och skäms över att hon känner sig lite generad över så banala saker som hans bonnabränna.

De har ändå det ganska trevligt under dagarna i Stockholm och Agnes hopp tänds då Henrik börjar andas om möjligheten att studera i stan. Något som han snabbt viftar bort. Agnes funderar dock mycket på hur hennes och Henriks framtid ser ut. Det geografiska avståndet börjar bli jobbigt.

När Henrik åker hem dröjer det dock inte länge innan Agnes drar till Soppero igen. Konfagänget ska ha återträff och den vill hon inte missa. Mamma Anna-Sara och lillebror Mattis följer med. Jåke, kompisen från skolan och konfirmationslägret, är också kvar i Soppero.

Alla Laestadius böcker handlar om identitet på något sätt. Den här gången handlar det som vanligt om den samiska identiteten som både Agnes och hennes mamma brottas med, men också om annan identitet då Jåke helt plötsligt står i centrum för hela byns uppmärksamhet. Även Anna-Sara lyckas ställa till en del genom sitt agerande. Det är inte lätt att sticka ut i en liten by där alla ser och hör allt.

Frågan är om det här inte är den bästa boken om Agnes sedan Sms från SopperoJag sträckläste den under några intensiva timmar i solstolen och tyckte verkligen om den allvarliga undertonen som gav historien ett extra djup. Missförstå mig rätt, det här är ingen tung och tråkig bok, utan en bok som tar ungdomar på allvar och det gillar jag skarpt.

 

Läs också:

Jag suger ut det sista

Och låtsas att det fortfarande är sommar.

20120827-170823.jpg

Läs också:

« Older Entries