Lika, men ändå så olika

Det blir en dubbelrecension till, då listan med oomskrivna böcker börjar bli löjligt lång. Två böcker om kontroll, om psykisk sjukdom, om vårdinrättningar och om hur vissa beslut kan bli avgörande för våra liv. Två böcker som får mig att må fyskiskt dåligt. Två välskrivna böcker med en tydlig struktur, där båda spårar ur lite i slutet, men där den ena författaren kommer undan med det bättre än den andre.

Jag talar om Sankta Psyko av Johan Theorin och Himmelsdalen  av Marie Hermansson. Faktiskt två författare som jag varit på författarfrukost med på Ale Bibliotek. Många sammanträffanden alltså.

Den förstnämnda boken handlar om förskolläraren Jan Hauger som söker och får jobb på förskolan som ligger i anslutning till Sankta Patricia, där psykiskt sjuka våldsbrottslingar vårdas. Förskolan är för barn vars anhöriga sitter instängda på kliniken och några av dem bor där dygnet runt. Ett sjukt liv som inte diskuteras speciellt mycket. Jag saknar barnens perspektiv.

Den andra boken handlar om Daniel som kommer till den undanskymda och isolerade Himmelsdalen i Schweiz där hans tvillingbror Max vilar upp sig på en klinik efter att ha gått in i väggen. Det är i alla fall den officiella versionen, men när Daniel går med på att byta plats med Max, som behöver fixa några viktiga saker, märker han att han inte blivit riktigt korrekt informerad. Att Daniel ens går med på detta orimliga förslag är otroligt, men i övrigt får Hermansson till en riktigt bra och spännande historia.

Jag tycker mycket mer om Himmelsdalen än om Sankta Psyko, även om jag läste båda med behållning. Hermansson är duktig på att levandegöra sina karaktärer och det är de som styr handlingen, inte tvärtom. Theorins karaktärer stannar mer på pappret och verkar finnas där för att handlingen ska bli spännande, inte för att de egentligen ska utvecklas själva.

Malin sätter fingret på det i sitt inlägg om boken. Det är liksom  för snyggt. Allt löser sig lite väl bra, vilket gör att historien tappar i trovärdighet. Även i Himmelsdalen är slutet kanske lite väl osannolikt, men det funkar. Jag tror på personerna och lever med dem på ett helt annat sätt än jag lever mig in i Jan Haugers liv. Trots detta måste jag säga att både Theorin och Hermansson lyckats skriva riktigt spännande böcker som är riktiga sträckläsare.

Läs också:

One comment