När minnet sviker

Och med ens släppte jag taget. Det var som de där tsunamioffren som klamrat sig fast i en palm i timtal, när vattnet bara fortsatte att komma orkade de inte längre. Det var inte en urinvägsinfektion jag hade: det skulle inte räcka med någon simpel penicillinkur. Jag höll på att bli dement, senil, gaggig – det spelade ingen roll vad man kallade det. Det var ingen värdig ålderdom jag hade framför mig, där mitt största bekymmer var att det oftast inte var något bra på teve. Det som väntade var en långsamt nedstigning i dödsriket.

När jag börjar läsa Berg har inga rötter av Manne Fagerlind tänker jag på Christer Hermanssons underfundiga berättelser om Ich bin ein biblioethekar  och Kulturchefen då Oliver C. Johansson faktiskt är lik både Lasse och hans nemesis, chefen för museet där han arbetade, Carl-Johan Broman.  Denne Broman som förstört hans liv och vänt alla arbetskamrater mot honom. Nu ska Lasse skriva en succéroman, en deckare förlagt i konstvärlden och visa Broman hur fel han hade.

Det är dock svårt att skriva. Han blir mer och mer glömsk och får inte riktigt till det. Istället tänker han tillbaka på sitt liv, sin yrkeskarriär och sitt äktenskap. En beskrivning som är gripande på många sätt då jag dras med i hans bitterhet och hat mot Carl-Johan Broman, som verkar ha betett sig riktigt svinigt. Eller? Snart vet jag inte vad som är sant och kanske inte Lasse heller. Han lider nämligen av Alzheimers och lever någonstans mellan dröm och verklighet, mellan då och nu.

Sönerna Mats och Markus som nu är vuxna finns i närheten, men medan Mats gärna hjälper sin far är Markus väldigt motvillig. Vi förstår att de inte har någon direkt bra relation och verkar ärligt talat lika tjurskalliga båda två. Tilläggas skall att det knappast kan ha varit lätt att ha Lasse som far då han är mer än lovligt egofixerad. Hans konst och hans forskning står ständigt i centrum och i bakgrunden finns en fru och två söner. Inte konstigt då att två av dem i princip försvunnit ur hans liv. Hans fru Olga är nu gift med italienaren Mario, som möjligen har snott sina italienska recept från Lasse. Hans fru har han hur som helst övertagit.

Berg har inga rötter är en intressant, sorgligt, men faktiskt många gånger underhållande berättelse om en man som långsamt går under. Frågan är när det började och hur det egentligen gick till. Genom läsningen får vi några svar. Kanske. Just det där kanske gillar jag. Fagerlind berättar historien som i cirklar och vi får hela tiden nya svar, men det uppkommer samtidigt nya frågor. Helt klart är detta en riktigt bra debut om ett angeläget ämne.

Jag tänker på min farmor som också led av Altzheimers och som ibland inte var säker på om mina söner var mina eller hennes. De var ju så lika hennes små pojkar som nu var gamla. Just rädslan Lasse känner när hans söner är borta och ersatta av män griper mig. Rädslan för att inte riktigt veta var man befinner sig och vilket år det är. Farmor försvann ofta till barndomens Moje, men jag tror att hon hade det ganska bra där. Säkert har alla haft någon närstående som försvunnit iväg i senilitetens dimma och historien torde därför tilltala många. Jag gillar helt klart den här boken, trots att jag inte alltid gillar Lasse. Det är ett bra betyg.

 

 

 

Läs också:

7 comments