enligt O

Tankar från en bokberoende

Två helt vanliga deckare

 

Under semestern läste jag två svenska deckare, Flickan med snö i håret av debutanten Ninni Schulman och I skydd av skuggorna av veteranen Helene Tursten.

Det är modigt att ge sig på deckargenren idag då det finns så väldigt många som gör det. Schulman har mycket gemensamt med andra svenska deckarförfattare, men hör till de bättre. Boken handlar om Magdalena Hansson, journalist som flyttar hem till Hagfors med sin son efter en skilsmässa. Hennes fd har redan skaffat ny sambo och situationen är minst sagt lite spänd. Att Magdalena i det läget drar från Stockholm är knappast populärt.

I Hagfors bor hon granne med föräldrarna till polisen Christer Berglund, vars syster varit hennes barndomsvän. De mänskliga poliserna som Schulman skapat är trevliga att lära känna. De känns som ett trevligt gäng som jag gärna återser. Bäst gillar jag Petra Wilander.

Det kändes lite konstigt att läsa om en kall vinter mitt i sommaren, men den spännande historien gjorde att jag fastnade. På nyårsnatten försvinner en tonårsflicka spårlöst. Föräldrarna tror på hennes historia om en fest och en klasskamrat hon ska sova över hos, men när hon inte går att få tag på ens under nyårsnatten blir de självklart oroliga.

Parallellt med historien om denna tonårsflicka finns en om betydligt mer utsatta sådana, nämligen unga kvinnor som utsatts för trafficking och tvingas sälja sina kroppar. Båda historierna är spännande att följa.

Flickan med snö i håret är en habil deckare helt klart. Lättläst och perfekt att läsa i solstolen. Lagom många trådar som ändå knyts ihop på ett helt okej sätt. Jag var lite orolig när det var få sidor kvar och ett gäng lösa trådar, men det löste sig bra. Allt för snabba slut är annars allt för vanligt och ofta det som drar ner betyget.

Helene Turstens I skydd av skuggorna är en deckare om motorcykelgäng i göteborgstrakten och den tionde boken om Irene Huss. Historien är bra, men tillhör inte Turstens bästa. Hon var grym inledningsvis och Den krossade tanghästen, samt Tatuerad torso var helt fantastiska när de kom, men nu finns mer innovativa författare som springer om de gamla klassiska. Många ingredienser känns igen, men fortfarande kan Tursten skapa en spännande intrig. Jag tycker dock att Ninni Schulman slår henne den här gången. Kanske för att jag är lite mätt på Irene Huss.

Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen den nu medelålders göteborgspolisen, men jag är inte speciellt nyfiken längre. Hon har råkat ut för så mycket att det blivit lite väl mycket. Journalisten Magdalena Hansson är däremot en trevlig ny bekantskap, varvid jag gärna läsa även nästa bok om henne. Och ja, jag kommer att läsa mer även om Irene Huss. Jag är nämligen inte redo att släppa en gammal favorit. Vad jag förstår skriver Tursten nu på andra projekt och det ser jag fram emot.

Svenska deckare sätter fokus på viktiga samhällsproblem och det är bra. Det är lättläst, man vet vad man får och förvissningen om detta bidrar säkert till att genren är så populär.  Jag skulle dock önska att någon revolutionerade genren rejält. Frågan är bara hur? Kanske genom att skruva det likt Gillian Flynn, eller ”romanisera” som Tana French.

Föregående

Hälsning från höstrusket

Nästa

Regnshopping

3 kommentarer

  1. Flickan med snö i håret ligger som hyllvärmare här. Kanske dags att plocka upp den…

  2. Hej! Flickan med snö i håret väntar på mig i bokhyllan så det blir ju perfekt!!

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: