När två nästan är ett

Stål av Silvia Avallone är en av de bästa böcker jag läst i år. Den är inte helt lättforcerad, men helt klart mycket läsvärd. Det är så mycket som händer under ytan och mellan raderna att det knappast går att skumläsa.

Avallone tar oss med till Toscana, men inte till turiststråken, utan till kuststaden Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum. Nära, men ändå fruktansvärt långt bort, finns Elba dit vännerna Anna och Francesca drömmer om att få åka. Istället lever de sitt liv på landets baksida, men där är de å andra sidan stjärnor. Tretton år gamla är fickorna när vi träffar dem för första gången. De är fortfarande barn, men vill bli kvinnor. Dagarna tillbringar de i bikini på stranden och självklart lockar de till sig en och annan pojke. Som bästa vänner gör de allt ihop, men vänskapen är inte direkt enkel. När livet förändras, förändras även den.

Att få kika in hos flickornas familjer är på många sätt obehagligt. Flickornas glädje och naivitet står nämligen i skarp kontrast till den verklighet som de faktiskt befinner sig i. Francesca har en pappa som ofta är våldsam, Anna en som försvinner ofta och som håller på med en del skumma affärer. Männen är för övrigt inga direkta förebilder någon av dem. De sliter på stålverket, dricker för mycket, tar droger och försöker döva smärtan. Kärleken lever ändå, eller i alla fall hoppet om den. Någonstans verkar många av dem ha slutat leva, eller i alla fall slutat hoppas.

Silvia Avallone har tecknat ett fantastiskt fint porträtt av två unga flickor på väg ut i vuxenvärlden. Redan nu blir det tydligt att deras vägar kommer att bli rejält krokiga. Det är omöjligt att inte bli berörd av deras ganska tafatta försök att skapa ett liv som de trivs med. De är verkligen bästa vänner och Avallone beskriver så bra hur när varandra de faktiskt är. På många sätt nästan en individ, men samtidigt så olika.

Jag har läst mycket italienskt det senaste och har försökt hitta gemensamma drag i de böcker jag läst, för att kanske skönja en italiensk stil. Klart är att i alla fall de böcker jag läst inte är direkt muntra. Miljöerna som beskrivs är minst sagt eländiga och långt ifrån det Italien som turisterna besöker. Det vilar något stillsamt över alla de böcker jag läst och trots att de handlar om allvarliga och hemska ämnen gör språket många gånger att det konstigt nog blir vackert. Det är poetiskt och vilsamt, men samtidigt enormt brutalt på många sätt. Stora känslor skildras så smygande och jag ibland blir chockad över hur mycket jag trots allt berörs. Gemensamt för alla böcker jag läst är också att det pratas förhållandevis lite. Det finns inget av det babbligt franska, som jag visserligen älskar, utan allt är mycket återhållsamt.

För länkar till inlägg om fler italienska böcker, klicka här.

Läs också:

6 comments