enligt O

Tankar från en bokberoende

Om faran i att tänka positivt

Så fick jag äntligen stifta bekantskap med dem igen, de fem utvalda som finns kvar i Engelsfors. I Eld, som är bok två i en planerad trilogi, spelar konstigt nog Elias huvudrollen. Detta trots att han dog redan i inledningen av Cirkeln. Det är nämligen hans föräldrar som startat Positiva Engelsfors, en organisation som står för det positiva i samhället, men som snart kommer att likna en sekt mer än en oskyldig förening. Helt underbar kritik av så mycket som gått fel i världen. Bara du tänker positivt så får du ett underbart liv. Går något fel har du bara dig själv att skylla.

Det är tydligt att Engelsfors inte kommer att gå någon lugn och fridfull framtid till mötes. Apokalypsen är troligen oundviklig. Eller kan invånarnas positiva livsinställning förhindra den?

Ett nytt skolår inleds och ny på skolan är den nästan för perfekte Viktor. Han lär snart känna de fem huvudpersonerna. Ida, fortfarande snygg och ihop med innekillen Erik. Detta trots att hon ibland inte ens gillar honom. Linnéa, som är riktigt, riktigt kär, men inte riktigt vågar berätta om sin nya kärlek för någon. Minoo, min favorit som står lite i bakgrunden i den här boken, men som ändå blir väldigt, väldigt viktig för de utvalda. Anna-Karin, som inte kan dölja sina förmågor för Rådet och slutligen Vanessa, som jag tycker växer mer och mer.

Jag gillar att rädslan för Engelsfors undergång blandas med mer vardagliga problem med pojkvänner, sura grannar, apatiska mammor och bråkande föräldrar. Jag gillar att det är så mycket mer än ”bara” fantasy.

Tjejerna får lära känna varandra bättre på ett oväntat sätt. Jag gillar hur författarna prövar nya grepp och lyckas att inte bara skriva en bra uppföljare, utan faktiskt också en bok som står för sig själv. Annars är andra delen i en trilogi inte sällan en ganska lång transportsträcka mot slutet. Eld är definitivt så mycket mer än en transportsträcka. Jag är grymt imponerad av det driv som genomsyrar Eld. Det går inte att sluta läsa. Ändå var jag lite, lite orolig efter sådär 50 sidor. Tänk om uppföljaren inte skulle hålla? Det gjorde den. Trots detta tvekade jag länge över huruvida jag skulle ge boken högsta betyg. Kanske för att Cirkeln var en sådan knockout, medan Eld ”bara” var lika bra. Det blev en femma ändå. Allt annat vore orättvist.

Föregående

Majlistan enligt O

Nästa

Okej, men vad gör ni nu?

4 kommentarer

  1. Jag var faktiskt också orolig i början, men det var i onödan. 🙂

    • Det är skönt när det blir så! Det tog några sidor att komma ihåg vad som faktiskt hände i Cirkeln, då det var ett tag sedan jag läste den.

  2. Jag gillade verkligen att ”Positivt-tänkande-löser-allt”-rörelsen fick sig en rejäl känga, det gick till och med så långt att jag blev riktigt glad, ja, kanske till och med positiv? 🙂

    • Du har faktiskt rätt! Har inte tänkt på det så, men jag blev gladare jag också.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: