Monthly Archives: mars 2012

Författare jag inte läst med nog skulle gilla 4

foto: Caroline Andersson

Jag tittar ikapp på Babel denna lugna lördagsförmiddag och fastnar i intervjun med Carl-Johan Vallgren. Jag måste erkänna att jag aldrig varit direkt sugen på att läsa något av honom och jag skyller det på Den vidunderliga kärlekens historia. Skrönor, som jag tolkar just den här boken som, är sällan något för mig. Tilläggas bör att jag kan ha fel.

Nya boken Havsmannen fascinerar mig däremot. Den verkligen visserligen vidrig, men ändå som en bok som kan passa mig. Möjligen också Kunzelmann & Kunzelmann.

Jag har faktiskt läst och gillat två av de tre författare i den här inläggsserien, nämligen Kerstin Ekman och Tom Perrotta. Den förstnämnde var mycket bättre än jag kunde drömma om och den andre kanske en liten besvikelse, men båda var ändå bra.Trean Kristian Lundberg ska jag helt klart läsa.

Vilka författare har du inte läst, trots att du kanske skulle gilla dem?

 

Läs också:

Blir det påskekrim i år?

Rubriken är Bokhoras fredagsfråga från igår och mitt spontana svar blir, ”skojar du?”. Jag är inne i en deckarperiod, det var länge sedan sist och tror nog att den håller i sig över påsken också. Just nu läser jag Svikaren av Katarina Wennstam och därefter blir det troligen Skuggsida av Belinda Bauer och kanske hinner jag med även Till offer åt Molok av Åsa Larsson.

Jag har nyss läst Paradisoffer av Kristina Ohlsson och den rekommenderar jag i påsk, trots att det inte är en klassisk deckare.

Läs också:

En god nyhet för e-boksfantaster

Nu finns det internationella böcker att ladda ner via dito. Inte gratis såklart, men i nivå med Amazons priser. Återstår att se hur den uppdaterade e-bokläsaren fungerar. Gillar varken ditos gamla eller Kindle-appen för den delen.

Jag uppdaterar appen, surfar runt lite och återkommer med fler reflektioner.

Läs också:

En klart positiv överraskning

Jag har läst min första bok av Kerstin Ekman, en författare jag tänkt läsa länge, men inte vågat mig på. Jag är glad att jag gav henne en chans  och väldigt överraskad över hur himla roligt jag hade under läsningen. Vilken bok? Hennes senaste Grand final i skojarbranschen, en bok som tog lång tid att läsa och som kanske inte var alldeles lättforcerad, men helt klart läsvärd.

Historien om de två kvinnorna som bildar två sidor av en författare, den yttre och den inre. Lillemor Troj, vacker och älskvärd, en kvinna som vet hur man för sig och Babba, som är den som faktiskt skriver böckerna. Nu har den senare skrivit ett manus där hon avslöjar allt. Vad händer nu? Vad händer med läsarna som älskar Lillemor Troj?

Att Lillmor blivit den som andra tror är författaren är egentligen Babba själv skuld till. Hon visste tidigt med sig att hon var för ful för att bli känd och hon valde istället Lillemor att representera hennes novell i en novelltävling. Har hon ens rätt att ändra sig? Hur är det egentligen med Babbas ansvar i hela historien? Och vilket ansvar har Lillemor?

Många frågor, många spekulationer, men kanske inte så många svar. Dem får man fundera ut själv. Hur hade böckerna egentligen blivit om de två kvinnorna inte samarbetat? Helt klart är att det var väldigt intressant att följa detta mycket udda samarbete och dessa två fascinerande kvinnor. Egentligen får vi inte veta så himla mycket om dem, men varje pusselbit är perfekt lagd.

Jag har verkligen roligt när jag läser Grand final i skojarbranschen och den sylvassa kritiken av vårt ytliga samhälle. Jag är glad att jag äntligen tillät mig att upptäcka Kerstin Ekman, som inte alls var så trist och tråkig som jag befarade. Jag gillade henne faktiskt, precis som jag trots allt förutspådde.

 

Läs också:

Ett trevligt författarmöte

foto: Stefan Tell

Eleverna kämpar vidare med läsningen av Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius. Eller kämpar är egentligen fel ord, de gillar den och läser på rätt bra, men den är ganska svår. Det är därför vi varvar högläsning och egen läsning. Dessutom har vi pratat och diskuterat en massa, vilket varit väldigt roligt.

Igår var det så dags att träffa författaren, då Ann-Helén gästade skolan. Vi lyssnade på henne tillsammans med journalistprogrammet. I ungefär en timme talade hon om sina böcker och om samernas situation förr och nu. Vi fick se bilder på hennes mormor, morfar och mamma, samt en del andra släktingar. Morfar hette Henrik, precis som Agnes kärlek i boken.

Agnes är modigare än vad Ann-Helén själv var, när det kommer till hennes samiska arv. Inte heller Ann-Heléns mamma talade samiska hemma, men då Agnes var nyfiken och ville lära sig mer om släktens traditioner, var Ann-Helén ytterst ointresserad. I alla fall utåt. I hjärtat kände hon sig som same, men hon vågade inte stå för det. Hon skämdes nästan för sitt ursprung, något som verkar vara en sorg för henne än idag. Hon berättade med glädje hur hennes son är stolt över sitt ursprung och hur viktigt det är.

Precis som Agnes bor Ann-Helén i Solna. Hon växte dock upp i Kiruna med en samisk mamma och en pappa vars pappa hade rötter i Finland. Han kunde meänkieli, men talade inte heller det språket med sin dotter. Hon skulle alltså ha kunnat lära sig tre språk som barn, men istället blev det bara svenska.

Mycket kan skyllas på den komplicerade historien kring minoritetsspråk i Sverige. Samerna sågs t.ex. som lägre stående och under 30-talets rashysteri mättes skallar och kindben för att på så sätt kunna bevisa att de var mindre intelligenta än svenskarna. Hennes mamma som föddes 1948 placerades i Nomadskola i Lannavaara, då samiska barn inte ansågs lika intelligenta som de svenska och därför inte skulle beblandas med dem. I de speciella skolorna för samer fick man absolut inte tala samiska. Inte konstigt då att många började skämmas över att vara samer.

Mormor och morfar bodde i Soppero och precis som Agnes morföräldrar ägnade de sig mycket åt mjuk och hård sameslöjd, dvs att sy och tillverka kläder från skinn och att slöjda. Karaktären Ella, som dyker upp i Hej vacker, är väldigt lik Ann-Heléns mormor berättar hon.

Frågan är då vem som är same? Ann-Helén berättade om sin son som stolt berättat att den 6 februari var samiska nationaldagen för sin fröken och kommit hem väldigt konfunderad då hon påpekat att han bara är kvartssame. Är man verkligen halv eller kvarts någonting? Kan man inte vara dubbel? Det har vi pratat om en hel del under läsningen.

Även inom den samiska gruppen pågår diskussioner och det är t.ex. bara de samer som är renskötare som har jakt- och fiskerättigheter. Partierna i Sametinget har olika intresseområden och detta leder till konflikter. För att rösta i Sametinget måste man uppfylla ett språkkrav, dvs tala samiska.  Att bara lära sig samiska och gifta sig med en same räcker dock inte för att få rösträtt.

I höst kommer fjärde boken om Agnes som ska heta Hitta hem och som handlar mycket om platsens betydelse, vilket anknyter till konflikter kanske främst mellan samer och svenskar. I maj kommer också en nyutgåva av Sms från Soppero.

Mer om Ann-Heléns besök kan du läsa om i min skolblogg Ordklyverier.

 

 

 

Läs också:

Att beskriva utan att vara övertydlig

Jag försöker få mina elever att beskriva med hjälp av detaljer i miljön, istället för att krasst konstatera att ”det är snart höst och det är kallt”. Hittade ett bra exempel ur Katarina Wennstams Svikaren som jag läser just nu:

Det är en klar söndagskväll vars luft bär med sig löften, eller hot, om annalkande höst och kyla. En kväll då människor tar hissen ner till förrådet, rotar bland undanstuvade kläder och tar fram stövlar, jackor och halsdukar.

Fortfarande solbrända och fortfarande med förhoppning om några brittsommardagar till, men om man har siktet inställt på flera timmar på Råsunda stadions utomhusläktare är kappa och mössa att föredra. Över en natt förvandlas Stockholms tidigare så färggladda och barbenta befolkningen till en svartklädd massa med täckande strumpbyxor, nyinköpta ponchos och denimmörka jeans. Sommaren är definitivt över.

s. 98

Läs också:

Hur kan man använda google så?

Jag har en blogg för att jag vill skriva. Jag vill utveckla mitt skrivande och pröva idéer jag haft. Jag går och suger på formuleringar och roar mig med att fundera ut oväntade vinklingar och angreppssätt när jag skriver t.ex. recensioner.

Annika Koldenius skriver om att googla ihop en recension och hänvisar till en diskussion i kommentarsfältet till detta inlägg. Jag har svårt att förstå hur någon kan med att klippa och klistra ihop en recension.

Kanske kan stressade recensenter lockas att inspireras av andra, men som Annika påpekar går det inte att göra det om recensionen publiceras på första recensionsdagen. Jag förstår inte heller syftet. Å andra sidan är det kanske inte överraskande om det förekommer, men tanke på att det hänt att inställda konserter recenserats.

När det gäller bokbloggare som snor från andra förstår jag absolut inte varför. Varför har man en blogg då? Vi har ingen press på oss att publicera något just på recensionsdagen, även om jag håller med Annika om att det är lite speciellt att faktiskt göra det.

Jag ska villigt erkänna att jag ibland läser andras recensioner av böcker jag också skrivit om och att jag då önskar att jag kommit på lika smarta och fyndiga formuleringar och vinklingar, men att skriva av är aldrig, aldrig ett alternativ. En länk bjuder jag dock gärna på, så att mina läsare får läsa riktigt bra texter om böcker.

Faktum är att jag sällan läser andras recensioner, varken bloggares eller ”riktiga” recensenters, innan jag själv skriver mina inlägg. Precis som Annika skriver är det då troligen lätt att omedvetet inspireras. Däremot är det som sagt riktigt kul att läsa andras inlägg i efterhand. Ibland överraskas jag av hur lika vi tycker, men lika ofta blir jag chockad över hur olika två personer kan läsa en bok. Det är det som är det riktigt roliga med att läsa andras tankar om böcker de läst. Det är olikheten och den unika tonen som gör de bloggar jag gillar bäst. Jag vill inte ha standardiserade recensioner utan personliga reflektioner.

Läs också:

Nu är det bara tiden som fattas

Jag har så många bra böcker som väntar på att bli lästa, Så många som jag längtat efter att få läsa riktigt länge. Tyvärr finns det absolut ingen tid att ens öppna en bok förrän precis innan jag ska lägga mig och då somnar jag efter bara några minuter.

Ett i-landsproblem kan tyckas, men alla ni som är boknördar vet att det här är ett mycket allvarligt problem. Ska jag må bra måste jag hinna läsa. Ännu viktigare är det egentligen när hjärnan, som nu, går på högvarv. Behöver bara hitta en hyfsat enkel bok och inte försöka mig på  en som skulle varit bra med en annan hjärna.

I påsk då jäklar ska jag läsa, läsa, läsa. Innan dess ska jag bara hinna med att skriva ett gäng planerings- och utvärderingsblad till lärarhandledningen som snart ska vara kvar, skriva tre förenklade texter till samma lärarhandledning, göra klart ett provkapitel till vad som kanske blir en ny bok, genomföra ett gäng utvecklingssamtal och sedan hinna med det vanliga heltidsarbetet på det. Lätt som en plätt!

Vad läser du när du är extra stressad? Själv brukar jag satsa på ungdomsböcker, deckare eller chick-lit. Nära till hands nu är att läsa You’re the one that I don’t want av Alexandra Potter ellerThe secret of happily ever after av Lucy Dillon, som jag råkade beställa förra veckan. Det gäller att ordinera rätt böcker till en sjukt trött bokälskare.

 

Läs också:

Lycka är…

… en bok av Bodil Malmsten i brevlådan!

Läs också:

Det var inte meningen

Känner mig lite dum som helst sågade Antonio Tabucchi efter att ha läst bara två av novellerna i samlingen Tiden åldras fort. I helgen avled han och nu har mitt inlägg om novellerna jag inte läste blivit populärare än innan. Knappast den hyllning en avliden författare borde få.

Inte för att jag helt plötsligt tycker att novellerna jag läste var fantastiska, för det tyckte jag inte och det står jag för, men jag vill ändå passa på att läsa in mig lite mer på honom. Någon nobelpristagare blir han visserligen inte nu, men en känd författare är han likafullt.

Lågmäld och koncentrerad kallar Ingrid Bosseldal stilen i Tiden åldras fort och jag kan hålla med. Lite för stillsamt för mig just nu. Jonas Thente bloggar om just stillsamheten och konstaterar att han läst mycket av Tabbucchi, gillat det han läst, men inte kommer ihåg någonting. En fin författare, men inte någon som sticker ut eller lämnar något större intryck.

Vad är det egentligen media säger? Att Antonio Tabbucchi föddes i Pisa, lever i Portugal, är en av de största författarna inom den italienska moderna litteraturen, ofta prisad och en lågoddsare i nobelprissammanhang. En stor författare helt enkelt. Fortfarande är jag nyfiken på honom, det måste jag tillstå, men det får nog bli en roman den här gången.

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu
« Older Entries