enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 19 februari, 2012

Vårkänslor

Kaffe och läsning i solen på altanen. Kan det bli bättre? Och boken? Faithful Place av Tana French som än så länge är riktigt lovande. Det är Frank Mackey som står i fokus denna gång, när en betydelsefull händelse från hans ungdom aktualiseras.

Angelägen och smärtsam läsning

När vår gymnasiebibliotekarie presenterade böcker för ett par veckor sedan berättade han om boken De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton. Han menade att alla borde läsa den här boken för att få större kunskaper om vad som egentligen håller på att hända i Europa och jag håller med. Det här är en bok som alla borde läsa. Tungt ämne förvisso, men Linton har skrivit en lättillgänglig reportagebok som för den saken inte saknar djup.

Magnus Linton påpekar att hans bok gått snabbt att skriva och att han inte utger sig för att ge en helhetsbild av xenofobin i Europa, snarare exemplifiera och det gör han genom tre reportage som handlar om Ungern, Holland och Utøya.

Om Ungern visste jag väldigt lite och blev helt chockad under läsningen. Jag har resan skrivit lite om mina tankar här, men kan inte låta bli att upprepa en del.

Det nationalistiska partiet i Ungern heter Jobbik. Ett nyfascistiskt parti vars största fråga är ”zigenarfrågan” och de är beredda att gå skrämmande långt för att få bort folkgruppen från sitt land. Inte genom utrotning märk väl, men genom att på alla sätt göra livet omöjligt för människor med romskt ursprung.

Regeringspartiet Fidesz är inte lika extrema som Jobbik, men har helt klart en nationalistisk agenda. Resultatet blir ett land som på mer än ett sätt doftar 30-tal. Eller ska jag kanske säga stinker?!

Ungern är idag ett land där historien och undervisningen skrivs om för att passa de nynationalistiska politiker som har makten. Ett land som präglas av lögner, propaganda och rädsla. Där yttrandefriheten är strypt och kyrkan är en del av den nationalistiska kampen. Där en paramilitärisk gren av det nationalistiska partiet Jobbik patrullerar gatorna i sina uniformer.

Lintons reportage handlar främst om staden Gyöngyöspata där det bor många romer och där Jobbik har stor makt. Att sätta likhetstecken mellan romer och kriminella tycks vara helt okej, även Frankrikes president Nicolas Sarkozy gjorde det för ett par år sedan och visst är det så att fattigdom driver många till kriminalitet och visst är det så att brottsligheten minskat sedan Jobbiks militärer börjat patrullera gatorna. Frågan är om det är en lösning som kan ses som hållbar. Mitt svar är utan tvekan nej.

I dagens DN skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika om just Ungern och  det ledande ungerska partiet Fidesz, ett helt klart antidemokratiskt och antipluralistiskt parti. Ett parti som sitter i samma EU-grupp som Moderaterna som Wolodarski tycker borde protestera mot hur Fidesz styr Ungern.

Den mest illavarslande utvecklingen i Europa just nu sker i Ungern, ett land som under premiärministern Viktor Orbán och hans parti Fidesz börjar fjärma sig från demokrati, yttrandefrihet och pluralism

De alarmerande signalerna är så många att ingen demokratiskt sinnad person kan vända bort blicken.

Ändå är det just vad de svenska moderata gör då de kallar Fidesz för ”våra politiska vänner”.

Magnus Linton tar oss sedan med till Holland där det är muslimerna som utsetts till syndabock av partiet PVV med ledaren Geert Wilder i spetsen. Som alla vet kommer alla muslimska kvinnor att föda 10 barn och målet är att muslimerna ska ta över Europa. Det är förresten därför de flyr hit, allt enligt en konspirtationsteori som en rad högerextrema partier i Europa svalt med hull och hår. Planen partierna följer är att de genom att tömma Europa på muslimer kan rädda kontinenten från undergång. Jag ställer mig frågande till hur detta konkret ska gå till utan en regelrätt utrotning, men några svar på detta ger extremhögern inte.

Utvecklingen i Holland liknar mer utvecklingen i flera västeuropeiska länder där kampen mot islam och mot mångfald är extremhögerns primära mål. Även Anders Behring Breivik trodde på detta och inspirerades mycket av Geert Wilder. Någor som Wilder helt tar avstånd ifrån. Att han ser som sin viktigaste uppgift att kriminalisera islam har ingenting med antidemokrati att göra.

Sista avsnittet i boken handlar om just ABB och Linton försöker förklara varför han inte ska ses som en ensam galning, utan som en del i ett mycket större politiskt sammanhang där hatet inte bara gäller islam utan också feminister och vänsterpolitiker i allmänhet. Den värsta sorten är svartskallemarxisten där två hemska saker kombineras. Är denna person också en kvinna blir det riktigt illa. Kvinnor ses visserligen allmänt som förrädare då de oftare röstar vänster och dessutom oftare är feminister.

Ali Esbati är en av svartskallemarxisterna som ABB ville döda på  Utøya och han får därför självklart utrymme i boken. Kanske borde han fått det ändå, då han envist proklamerar att hålla fokus på de områden där partier som Sverigedemokraterna inte har mycket att säga och därför flytta fokus från de områden där de låter högst. Jag tror att Esbati har rätt och hoppas att andra svenska politiker inte väljer att spela Sverigedemokraterna i famnen, eller ännu värre ta över deras frågor, vilket hänt i t.ex. Danmark.

Det blev ett långt inlägg det här, men De hatade är en bok som föder många tankar. Jag rekommenderar definitivt att ni alla ska läsa den.

Vad får en seriös författare göra?

I kursen om Nobelpriset som jag läser just nu tillhör Författaren som kändis av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson kurslitteraturen. En mycket intressant bok måste jag säga, som jag troligen aldrig hade kommit i kontakt med utanför kursen.

En stor del av boken handlar, på olika sätt, om hur känd en seriös författare och på vilket sätt. Första kapitlet handlar om Nobelpristagaren J.M.G Le Clézio och hur Horace Engdahl och Jan Guillou diskuterar honom i Babel strax efter tillkännagivandet. Var han för vacker för att bli sedd som en seriös författare?

En fråga som Guillou ställer är också huruvida man som författare ska skämmas över att sälja mycket böcker? Blir mer mindre seriös om man är populär? Är det så att Joyce Carol Oates aldrig kommer att få priset då hon är för produktiv och för populär? Gäller detsamma andra amerikaner? Handlar det om att Horace Engdahls syn på amerikanska författare som generellt sämre än de europeiska är utbredd inom Svenska Akademien?

Popularitet och kvalitet är intressanta parametrar när det handlar om att bedöma författare. Heidenstam fixade att vara ansedd författare och samtidigt avbildas på brännvinsflaskor. Hade det funkat idag?

Intressant är också Forslids och Ohlssons diskussioner kring den privata och den offentliga författaren och att det ibland kan vara svårt att dra gränsen mellan dessa roller.

Ibland skapas i efterhand en författare vi vill ha. Selma Lagerlöf som lesbisk ikon har blivit populär inte bara genom SVT:s tv-serie om henne där kärleken står i centrum. Är det viktigt med en författares sexualitet om detta inte har betydelse för tolkningen av hens litteratur? Är det viktigt hur många barn hen har, eller hur hen bor? Hur viktigt är det att en populär författare också är kändis och att en seriös inte är det?

Tidigare har författarna skrivit om Björn Ranelid i boken Fenomenet Björn Ranelid och han dyker upp även i denna bok. En man som väcker känslor hos de flesta och som blandar högt och lågt mellan att skriva romaner och dansa i TV4 eller som nu senast, sjunga i Melodifestivalen. Gårdagens uppträdande gjorde dock snarare att jag gillade honom mer måste jag säga. Han skriver bättre än han sjunger helt klart, men lite kul var det ändå.

Författaren som kändis är en riktigt intressant bok.. Värd att läsa helt klart även om den inte står på en litteraturlista.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: