enligt O

Tankar från en bokberoende

Datum: 2012/01/21

Heja Liv!

Jag håller med motiveringen till varför Liv Strömquist är värd att prisas. Hon är verkligen ytterst politisk i en fullt begriplig och ofta enormt rolig form. Nu har hon tilldelats Axel Liffnerstipendium. Grattis, grattis!

Vidrigt och vackert

Felicia försvann av Felicia Feldt har helt klart varit en riktigt rejäl snackis de senaste veckorna trots att recensionsdatum egentligen är idag.  På adlibris är boken slut och alla verkar ha läst, eller tänkt läsa den.

För några dagar sedan diskuterade vi Felicia försvann på Twitter och konstaterade att allt för få talat om den litterära kvaliteten och det vackra språket. Det här är ingen vanlig uppväxtskildring, ingen medioker BOATS, utan en riktigt bra bok. Att den sedan handlar om Felicias barndom gör den till den ännu bättre bok som sjuder av känslor.

Felicias mamma är känd. Hon är barnuppfostransexpert och skriver böcker om hur barn ska behandlas. Ibland kommer någon och vill intervjua henne och då kläs barnen upp för att kunna visas för andra som de perfekta barn de är.

Den verklighet Felicia beskriver är någon annan. I korta ögonblicksbilder från olika delar av sitt liv berättar Felicia sin historia. Varje bild är som ett litet, litet nålstick och till slut gör det så ont att jag inte står ut. Och det i mig som bara läser om det. Hur kändes det då för Felicia som levde i det?

Att mamma Anna dricker för mycket, byter ut sina män ofta och flyttar nästan lika ofta är illa nog. Att hon dessutom hotar med att ta livet av sig med jämna mellanrum gör knappast saken bättre. Det värsta är nog ändå den utstuderade grymheten, som att hela familjen uppmanas att sluta prata med ett barn som betett sig illa, frysa ut honom eller henne totalt i dagar. Eller mobbingdagen, en dag då alla behandlar ett av barnen riktigt illa, ofattbart illa. Denna dag infinner sig alltid dagen före personens födelsedag, så att födelsedagen ska kännas extra lyxig. Det är inte bara vidrig utan totalt sinnessjukt.

Vem kommer ihåg rätt? Felicia säger att hennes mamma slagit henne vid flera tillfällen. Anna säger att det aldrig har skett. Felicia berättar sin historia. Anna säger att hon lider av mytomani. Självklart kan vi inte veta, men min svårighet för Anna Wahlgren och hennes metoder, i kombination med den så känslofyllda och samtidigt sakliga boken och Felicia Feldts framträdanden i media, gör att jag måste tro på den senare. Jag hoppas att det inte är så, att den barndom hon beskriver inte kan ha varit så eländig och hennes mamma inte så skruvad, men jag är rädd att sanningen finns i boken. Tyvärr.

Felicia Feldt verkar medveten om sina egna tillkortakommanden. Hon erkänner sina problem, sin komplicerade mammaroll, det misslyckade äktenskapet och sin minst sagt konstiga relation med sin mamma. Hur hon till slut försöker bryta helt, men att ingen annan tycks förstå hur mamman egentligen är. De köper hennes kärleksfulla och excentriska yttre och kan inte annat än att älska henne. Lägg där till att det är lätt att uppfatta Felicia som både självupptagen och gnällig. Förhållandet är definitivt inte jämlikt.

Anna Wahlgren däremot väljer att inte erkänna någonting. Istället hänvisar hon till att detta bör skötas privat. Gott så, det vore kanske det bästa. Om  nu inte Wahlgren själv valt att hänga ut nära och kära i sina egna memoarer. Offentlighetens ljus är inte alltid trevligt, men visst måste även Felicia Feldt ha rätt att berätta sin historia. Även den till synes perfekta modern måste få kritiseras.

Som Robert Svensson skriver i Amelia borde dock också papporna uppmärksammas. Felicias pappa dyker upp ibland, den enda av Anna Wahlgrens ex-män som faktiskt gifter om sig och som tycks kunna erbjuda en trygg familjesituation. Varför bor Felicia inte där? Och de andra styvpapporna, raden av dem, vilket ansvar tar de? Någon gång försöker någon av papporna, men slutsatsen blir alltid att barn ska vara med sin mamma. Trodde de verkligen att det var det bästa? Om de levt med henne på det sätt som Felicia beskriver, med en hel del sprit inblandat, borde de väl förstått att det inte var en bra miljö. Eller? Nu handlar det ju visserligen inte om en familj i någon förort där socialtjänsten säkert är mer aktiv, utan om en medelklassfamilj med en mor som är expert på barn.

Många är de som skrivit om boken. Helena skriver själv sina tankar om boken och fyller sedan på med fler länkar. Jag skulle också vilja tipsa om BookyDarling som skriver ett personligt inlägg om boken. Lyran har ställt samman en lista här.

När jag klickar runt bland recensionerna slås jag av hur många det är som avfärdar Felicia Feldt som en hämndlysten unge som borde veta bättre än att smutskasta sin mamma. Att som Jens Liljestrand mena att det skulle handla om en kombination av hat och barns vilja att leva i en kärnfamilj är lite orättvist. Men som han också skriver räcker det med att en tiondel är sant för att det ska bli Anna Wahlgrens fall. Det räcker med en tiondels sanning för att hon  ska räknas som en olämplig förälder.

Kanske är det Felicia Feldts mål att krossa sin mor, men jag tycker inte att historien blir mindre trovärdig för att den är fragmentarisk och fylld av hat, som Annina Rabe skriver, snarare tvärtom. Felicia försvann är för mig ett enda långt ”nufanräckerdet” och det är lika tragiskt som upplyftande. Man måste inte älska sina föräldrar och man måste få skriva om det. Felicia har min sympati, jag tycker inte att hon är svår att varken tycka om eller förstå.  Aase Berg går egentligen längst i sin sågning av Felicia Feldts version då hon skriver: ”Jag tvivlar på huvudpersonens verklighetsuppfattning och tycker ofta att hon är paranoid i sitt överladdande av normaltaffliga familjesituationer.” Normaltaffliga familjesituationer? Det måste vara dagens underdrift.

Slutligen vill jag igen lyfta fram det jag konstaterade i inledningen, nämligen att Felicia försvann rent skönlitterärt är en fantastiskt välskriven och läsvärd bok. Du behöver inte läsa den som en bok av Anna Wahlgrens dotter, utan som en bok av en synnerligen begåvad författare som jag hoppas kommer att skriva många fler böcker.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: