Egentligen hade jag satt deadline för julnötterna till idag, men jag kommer ändå inte hinna göra så mycket med dem just nu så klura ni året ut så presenterar jag en vinnare på nyårsdagens kväll. Det har kommit in ett tiotal svar, men det hade varit kul med fler nötknäckare!
Klicka här för att komma till frågorna.
När jag nu fick en intervju med en Augustprisvinnare måste jag självklart se till att följa upp det. Uppföljningen blir en recension av debutboken Om du var jag, som jag nyss läst. På ytan är det en alldeles vanlig ungdomsbok om tjejer i tonåren som är bästa kompisar trots att de är så olika. Olika betyder självklart att en är snygg och populär och en är ful och inte alls populär. Men låt er inte luras av ytan, för se riktigt så enkelt är det inte. Inte alls.
Så här skrev Jessica Schiefauer själv om boken i lucka 23:
Boken börjar när Agnes och Louise snart ska ta studenten. Agnes upplever sig själv som grå och tråkig i jämförelse med Louise, som är rapp i käften, snygg och har lätt för att träffa killar. Kanske lite för lätt, tänker Agnes ibland, men Louise är också den som tröstar Agnes när hon är nere och kan få henne att skratta åt allt som känns jobbigt. Agnes fattar inte riktigt varför Louise vill vara med henne, hon som är så trist, men Louise fixar en lägenhet som de flyttar in i efter studenten och de förbereder sig inför sitt livs första sommar i total frihet.
Så träffar Agnes Hannes. Han ser inte Louise, han ser bara Agnes. Louise börjar bete sig underligt och en dag försvinner hon utan att lämna många spår efter sig. Agnes är uppsugen i relationen med Hannes men när det svalnar slår saknaden efter Louise ned som en bomb. Hon börjar nysta i hennes förflutna och hittar snart ledtrådar som tyder på att Louise levt ett dubbelliv som Agnes inte haft en aning om.
Det är Agnes som berättar historien för oss. Hon berättar om lägenheten där hon och Louise bor, om den speciell vänskap de har och hur glad hon är över den. Hon berättar om allt som Louise har, både i form av pengar och prylar, men också av annat som utseende och popularitet. Hon är skitsnygg och alla älskar henne. Hon kan få vem hon vill och hon ser till att få det också. Någonstans finns en liten, liten avundsjuka hos Agnes, men mest berättar hon om kärleken till sin bästa vän. Om det ömsesidiga beroende som de helt klart har av varandra.
Att Agnes skulle vara så himla ful och att ingen vill ha henne är självklart inte sant, men som så många andra tonårstjejer har hon fått för sig det. Att Louise skulle vara så himla säker på sig själv är inte heller sant och det är när stereotyperna luckras upp som det här blir en riktigt intressant historia om en på en gång ärlig och väldigt oärlig vänskap. Jag gillar den skarpt.
Historien om Hampus och Agnes är självklart viktig också, men det som fastnade mest hos mig är just beskrivningen av vänskap. Det ‘är förvånansvärt sällan som författare verkligen problematiserar vänskapen, inte bara beskriver den.
Och så språket. Schiefauers språk är helt klart något utöver det vanliga och får den enklaste händelse att bli riktigt vacker. Jag är helt klart grymt imponerad av sättet hon skriver på redan i debuten. Jag inser också att Pojkarna faktiskt är ett ganska naturligt nästa steg för Schiefauer, hur udda idén ‘n verkar handlar den också om hur yta och insida ibland harmonierar, men lika ofta krockar rejält.
Åker hem från trevlig kväll med bästa vännerna med Lena. Andersson i öronen.
Jag behöver inga böcker egentligen, men det är alltid himla kul att få. I år blev det några få, men naggande goda, hårda och platta paket.
Boys ser jag verkligen fram emot att läsa och Spelaren känns som perfekt ledighetsläsning. I boken Se & lär kan man läsa om i princip allt som tänkas kan och dagboken kommer jag definitivt att använda. Börjar få så himla dåligt minne…
Camilla Läckberg säljer otroligt mycket böcker och hennes serie om Erica, Patrik och de andra i Fjällbacka är en riktig braksuccé. Många läser och många har som hobby att såga det hon skriver. Det är enkla deckare för pöbeln, ingenting för den mer litterära. Och nej, Läckberg är ingen stor språkkonstnär likt Tranströmer, men så läser man kanske inte heller hennes böcker primärt för språket. Istället vill läsaren troligen ha en lättläst deckarhistoria och dessutom få återse de personer man redan läst om i flera andra böcker och där levererar Läckberg helt klart.
Jag behövde något lättläst så här i slutet av året när hjärnan inte riktigt är på topp. Det Camilla Läckberg verkligen kan är att bygga upp en historia med en massa trådar och få mig som läsare att vilja läsa vidare. Som vanligt finns kursiva avsnitt om Änglamakerskan och hennes dotter, dotterdotter och dotterdotterdotter. En historia som är underhållande, men inte tillför berättelsen i nutid någonting. Inte förrän den kursiva historien möter brottet som står i centrum, en påskmiddag 1974 då en familj försvinner spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka.
Fadern i familjen driver en internatskola för rika pojkar och fem av eleverna finns kvar på skolan över påsk. De blev så klart misstänkta för att ha mördat sin rektor, hans unga fru och hans två vuxna barn, men polisen kan inte hitta några som helst bevis.
Nu är det inte riktigt sant att hela familjen försvinner. Den ettåriga dottern Ebba finns faktiskt kvar och tultar runt det övergivna matsalsbordet med påskmiddagen, då polisen kommer till platsen. En av poliserna har henne boende hos sig en period, men sedan placeras hon i ett fosterhem och adopteras sedan.
Nu är Ebba tillbaka på Valö i sitt gamla föräldrahem som hon och maken Mårten renoverar huset för fullt. De har nyss mist sitt barn och behöver en nystart. Tyvärr blir det inte så lugnt i idyllen som de hoppats. Kanske har det att göra med att de fem eleverna, som var på skolan under påskmiddagen, alla befinner sig i och runt Fjällbacka.
Det som glädjer mig är att Läckberg uppfunnit ett parti i boken som har vissa likheter med vårt nyaste riksdagsparti. Ledaren John är en av de fem eleverna som misstänktes för mordet på Valö och det är tydligt vad författaren tycker om honom och hans partikamrater. Nu har jag aldrig trott att Läckberg på något sätt inte skulle ha just de åsikterna hon uttrycker i boken, men jag är definitivt glad att en bok som når så många har ett sådant tydligt budskap. Att ha många läsare ger ett stort ansvar och det tar Camilla Läckberg helt klart.
Änglamakerskan är en av Camilla Läckbergs bästa böcker. Lik de tidigare, med de obligatoriska kursiva avsnitten som här är ganska så roliga att läsa trots att de egentligen kan tyckas lite onödiga. Jag stör mig i alla fall inte på dem och det är ett högt betyg. Det är också trevligt att återse Erica och Patrik. Som vanligt lägger Erica näsan i blöt och jag blir lite trött, men kan samtidigt inte låta bli att le lite. Hon kan liksom inte låta bli.
Att Ericas syster Anna får så mycket utrymme kan jag dock tycka är onödigt. Visst är den röda tråden förlorade barn, men jag tycker inte om hennes del i historien. Mest onödigt var väl ändå det gräsliga omslaget på den exklusiva delen av upplagan. I huvudsak är jag dock mer än nöjd med läsningen av Änglamakerskan. Historiens många trådar bind samman riktigt bra och det är helt klart en mycket underhållande bok.
Jag har just promenerat i blåsten i sällskap av Fredrik Lindström och hans vinterprogram om julen som historiskt fenomen och varumärke. Han pratade om julen som kristen högtid och som en högtid som är så mycket äldre om så. Om julen och traditioner som binder oss samman med generationer som inte finns längre. Om vår nya religion individualism och konsumtion. Om hur viktigt det är för oss att förverkliga våra drömmar, men att det faktiskt måste löna sig i vårt välfärdssamhälle.
Egentligen är Fredrik Lindström en irriterande besserwisser som överlägset försöker agera expert på något som han inte vet mer om än något annat. Rent objektivt kanske, men nej, min kärlek till honom består hur konstigt det än är. Läste dock Calliopes recension av hans novellsamling och hon var inte alls imponerad.
Jag har verkligen svårt för personer som framstår som överlägsna, men Lindström köper jag helt då han för mig gör allt med glimten i ögat. Så tycker säkert inte alla. Jag har också svårt att sluta älska Jonas Gardell, trots att han egentligen är gräsligt självupptagen. Däremot gör Dick Harrison och Herman Lindqvist mig helt vansinnig.
Under julen pratade vi (självklart) om Så mycket bättre där jag och syrran visserligen var rörande överens om att Tomas Ledin är mer än lovligt irriterande, men där hon hakat upp sig rejält både på Laleh och E-type som jag gillade skarpt, medan hon hyllade September från förra säsongen, då jag inte ens orkade se programmet. Nu var det inte bara just Septembers fel, utan kunde skyllas mer på Petter och Lasse Berghagen. Däremot tittade jag gärna på Plura och tittar gärna på honom även när han lagar mat. Jag vet att många stör sig extremt på honom, men det gör jag inte alls. Jag saknar dock Mauro Scocco. Scocco förresten, skulle inte han vara perfekt i Så mycket bättre? Någon som dock hade fått mig att bojkotta hela säsongen är Carola. För att inte tala om Christer Sjögren.
Det finns säkert hundratals andra exempel på personer som jag älskar, men som många irriterar sig på och tvärtom. Hur är det med dig?
Jag hade höga förväntningar på Malte Perssons Underjorden och det var helt klart en både trevlig och fin samling sonetter. 60 sonetter om Stockholms tunnelbana, som kanske är de lite mer slätstrukna än jag väntat mig, men jag gillar lättheten i språket som Perssons får till trots den bundna formen. Väldigt ofta verkar Persson verkligen ha kämpat för att hitta det perfekta ordet och det blir ofta både överraskande och snyggt. När det är bra är det riktigt bra och däremellan är det också njutbart.
Det handlar om tunnelbanan, om tunnlarna där råttorna lever och hur de som kanske ska hoppa befinner sig strax utanför, hur tågen kommer farande i hög fart och lyser upp det mörka. Vi får en tur till Dödsriket och en flirt med antiken, Milton och Stagnelius. Faktiskt också lite naturromantik, både under jorden hos smådjuren och över där de röda löven faller ner i spåren. Det handlar om alla människor som möts, eller inte möts. Hur de går förbi varandra, men sällan ser varandra ändå. Hur alla finns i sin värld, tillsammans men ändå ensamma.
Passerande, med vilken svalka flyter
ej dina höfter längs den gång du får i?
Ett flyktigt möte, blickarna man byter,
som blir en dikt men ingen kärleksstory:
Just denna dikt, där raderna ovan är första strofen, är fantastiskt vacker. Om jaget som står “som en pausad film” och ser en kvinna gå förbi. Mycket fin!
Till andra favoriter hör dikten om barnet som någon snäser av, den om alla människor som finns på tåget som “en tjej som talar högt om helgens ragg” som påminner de ensamma om vad de inte har,
Det är de mer känslomässiga dikterna som handlar om människor och möten som jag tycker bäst om. De som mer beskriver stationerna, tunnlarna och tågen är inte lika gripande, men fortfarande innehåller de kreativa ordkombinationer och vändningar som imponerar.
Underjorden är en diktsamling att återvända till. Att läsa en dikt eller två ur, eller kanske från pärm till pärm. En samling som bjuder på många bilder som definitivt kommer att stanna kvar. Det som började lite trevande, blev en bra berättelse om en värld där vi verkar leva utan att tänka eller känna allt för mycket.
Jag läser gärna mer av Malte Persson och är väldigt nyfiken på samlingen 32/2011 som han och 31 andra poeter är delaktiga i. Bland dem personliga favoriter som Sara Hallström, Johannes Anyuru och Kristofer Flensmarck, men också en rad för mig nya namn.
Mörk jord av Belinda Bauer är ingen klassisk deckare, men en otroligt bra spänningsroman. Inte konstigt då att den fick The Gold Dagger för årets bästa kriminalroman 2010 och utsågs till bästa översatta deckare av Svenska Deckarakademin i år.
Huvudpersonen Steven är en ganska ovanlig tolvåring. I skolan trakasseras han och inte heller hemma har han det lätt. Hans söta lillebror får all uppmärksamhet och kärlek, medan han själv i bästa fall är osynlig.
Mormor och mamma har svårt att bortse från hur lik han är sin morbror Billy. Morbrodern som försvann på Exmoorheden och aldrig återfanns. Massmördaren Arnold Avery har inte erkänt just det mordet, men sex andra barn har han begravt på heden och Steven är säker på att även Billy ligger där.
Mormor väntar dock på att han ska återkomma och Billys rum står fortfarande orört. Behöver jag säga att situationen i familjen inte är speciellt bra? Steven tror att han kan lösa allt om han bara hittar Billys lik. Därför gräver han hål efter hål på heden för att kunna lösa mysteriet en gång för alla.
Snart inser Steven att hans uppdrag är omöjligt. Han behöver hjälp och den enda som kan hjälpa honom är Arnold Avery själv. Då Billy just tränat på att skriva brev i skolan bestämmer han sig för att skicka ett till Avery med frågor om var Billys kropp finns. Så inleds en annorlunda brevväxling där kryptiska meddelanden skickas mellan pojken och den fängslade mannen.
Mörk jord är spännande på ett krypande och obehagligt sätt i bästa När lammen tystnar anda. Den är välskrivet och har ett otroligt driv, vilket gjorde att det var helt omöjligt att sluta läsa när jag väl börjat. Jag fattar inte varför jag väntat så länge med att läsa den och uppmanar alla att inte göra samma misstag. Läs! Nu!
Mitt i allt julstök har jag helt glömt att dra vinnaren av Amanda Hellbergs bok Döden på en blek häst från Månpocket.
Återigen använder jag en levande slumpgenerator, nämligen Lillebror O, som gav mig en siffra mellan 1 och 8. Han valde sju och det betyder att Saga är vinnaren.
Grattis! Maila din adress till linda [at] enligto.se så ska jag skicka en grön liten påse till dig.
Glöm inte att det finns fler böcker att vinna både här och där.
Jag har blandat högt och lågt de senaste dagarna mellan lyrik och Läckberg. Funkar utmärkt. Dagens diktsamling är utgiven av bokförlaget Tranan och mycket läsvärd.
Faraj Bayrakdar var ett nytt namn för mig, vilket han inte borde varit, då han sedan 2005 bor i Stockholm. Diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 utkom våren 2011, men de flesta dikterna är skrivna långt tidigare under Bayrakdars tid i Syrianskt fängelse. De avslutande texterna är dock skrivna i Stockholm, i frihet.
Bayrakdar satt fängslad i 14 år och hans sorg och frustration genomsyrar dikterna. Det finns dock också en längtan efter livet, det vackra i det och ett hopp om att få återse världen utanför. Mycket handlar om att återse kvinnorna och att finna en plats att leva ett bra liv.
ur Ruiner
7
I mer än två veckor
enligt helvetets kalender
och när jag inte längre var åtkomlig
för annat än döden
slet man av mig halva mustaschen
De väste ord
jag inte förstod
och skrattade de
skrattade
skrattade
Mor,
Jag kunde inte ens gråta.
Det är gripande, vackert, tänkvärt, poetiskt och läsvärt. Jag fascineras mest av att bitterheten inte är större än vad den är i Bayrakdars dikter. Kanske är det därför han överlevde, för att han lyckades hålla humöret uppe hyfsat bra. Han avr arg, men inte förblindad och aldrig, aldrig utan hopp.
Missa ingenting, följ enligt O via RSS och/eller Bloglovin'!
