När den man väntar på inte kommer

30 oktober 1998 vaknade jag upp till nyheten att 63 ungdomar hade dött och många skadats i en brand på ett diskotek i Göteborg. Det var mitt under min slutpraktik sista terminen på lärarhögsskolan och på måndagen mötte jag ungdomar som befann sig ganska långt från de ungdomar som befann sig vid Backaplan. Få var direkt drabbade, men självklart var de berörda. Alla var berörda.

På ettårsdagen 1999 arbetade jag på en högstadieskola i Backa och där var läget ett helt annat. Många hade både släktingar och vänner som skadats i branden och årsdagen var självklart tung. Jag minns mest en kille som satt i minnesrummet hela dagen. Han hade varit på festen med gått ut för att käka och missade därmed branden. När han kom tillbaka möttes han av kaos och många av hans vänner dog. Den skuld han kände var bottenlös. Tänk om han bara frågat igen, tjatat lite mer, då hade kanske fler gått med och ätit och därmed räddats.

Tänk om.

I boken Jag kommer sen… berättas Johannas historia. Hon som sa precis så till sin förre pojkvän då han ville att hon skulle lämna lokalen med honom. Hon kom inte. Istället dog hon tillsammans med sin vän Gilda och jag undrar hur många gånger Antonio tänkt ”tänk om…”.

Eva Wiklund är bokens författare, men mycket av det hon skrivit är Anne-Britt Söderbergs ord. Anne-Britt som är Johannas mamma, som efter branden var aktiv i BOA och bland annat guidade grupper runt i brandlokalen.

Jag är väldigt, väldigt kluven till den här boken. Delarna om branden och vad som egentligen hände är intressanta och viktiga att föra vidare. Att använda en anhörig som berättare är på många sätt lyckat. Det är lätt att förstå sorgen och blir mer personligt. Samtidigt är det så mycket som inte tillför historien något, som alla turer kring Anne-Britts män. Jag förstår att det personliga livet har betydelse för hur man hanterar en kris, men hade föredragit en bok som mer fokuserade på Johanna. Några sidor in i berättelsen insåg jag att jag haft Tomas i skolan under hans sista år på högstadiet. Det gör att berättelsens personliga delar trots allt känns enklare att ta till sig.

Och så språket då, ett ganska enkelt och taffligt sådant skrivet i presens och varken sakligt eller personligt. Det positiva är att det är enkelt och att många kan läsa boken, men det är ingen litterär upplevelse alls.

Helt klart fyller Jag kommer sen… en viktig funktion och jag är glad att jag läste den, trots det haltande språket berörde den bitvis väldigt mycket.

Läs också:

2 comments