enligt O

Tankar från en bokberoende

En bok om en stilla sommar

November betyder Finland i Dantes Nordiska Utmaning. Jag hade tänkt mig Märta Tikkanen, men slumpen gjorde att det istället blev Tove Jansson. Jag har nämligen äntligen läst den hyllade och mytomspunna Sommarboken. Och visst var den fin. De lågmälda berättelse om farmor och flickan Sophie är bedårande på många sätt, pappan som aldrig riktigt finns med mer än i periferin där han sitter och arbetar är en sorglig figur och livet på ön är beskrivet med kärlek. Trots detta är det få delar av historien som biter sig fast. Ibland blixtrar det definitivt till och då tänker jag att jag äntligen fattat grejen, men så mojnar det igen och blir sådär lite småtrevligt, men inte så mycket mer. Det var tråkigt.

Illustrationerna är dock fantastiska, farmor och flickan älskansvärda på många sätt och jag ångrar absolut inte att jag läst Sommarboken. De blixtar och dunder som jag förväntat mig uteblir dock till stor del. Allt för höga förväntningar är kanske inte bra, men jag gillar ändå Tove Janssons sätt att skriva. Jag gillar det bara lite mer när det finns mumintroll med i handlingen.

Jag skulle ändå vilja stanna kvar hos personerna en liten, liten stund. Sophie, som är en skön unge, frimodig och frispråkig. Mest gillar jag hennes avhandling om små djur som hon dikterar för sin farmor. Hur vet vi att maskarna inte känner när de blir delade?

Farmodern är gammal och trött på många sätt, men i min favorit som är den allra första berättelsen om ett bad en tidig morgon visar hon sin unga skäl. Jag gillar också avsnittet om scouterna, som får symbolisera saker hon tyckt om, men inte längre gillar.

Och så pappan. Vad sysslar han med egentligen? Han är visserligen närvarande rätt fysiskt stora delar av sommaren, men i princip alltid så är han upptagen med jobb. Någon form av pappersjobb, kanske skrivande. Sophie verkar ändå föredra när han sitter på ett rum och jobbar, för då vet hon var hon har honom. Att han reser bort gillar hon dock inte. Vi får dock inte veta så mycket om pappan. Han finns där, men änd inte och förblir en skuggfigur.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Sommarboken är en småtrevligt samling texter, men att wowfaktorn uteblir. Det är möjligt att den kräver en omläsning för att sjunka in. Kanske får den det, men inte just nu.

Föregående

Lucka nummer 1 Storebror O

Nästa

Lucka nummer 2 Ord och inga visor

5 kommentarer

  1. Tove Jansson har också skrivit Sent i november, lämplig för årstiden 😉

  2. Hm, detta höjde inte direkt min motivation till att ta itu med boken, som står på fönsterbrädan och suckar åt mig. Jag kände samma som du (fastän jag inte har läst hela) att det kunde blixtra till emellanåt för att sedan mojna och bli tråkigt.

  3. Åh, jag som ÄLSKAR Sommarboken. Kanske älskar jag mest den fina farmodern som påminner som mycket om min egen. Och så minns jag känslan av den eviga sommaren. Hur sommaren var förgänglig och evig på samma gång, så som den var när man var barn.

  4. Jag älskar, precis som Josefin ovan, ”Sommarboken”. Såhär i efterhand minns jag inte så mycket av karaktärerna men stämningen och den där känslan av sommar så som den var när man hade sommarlov från skolan. Det eviga, att vara närvarande i nuet och utforska. Blir riktigt sugen på att läsa ”Sent i november” också ifall den till och med kan vara ännu bättre 🙂

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: