Pappor både här och där

Jag gillade pappareportagen i dagens DN med Wille och Clarence Crafoord, där Clarence var en slags Pippi-Långstrump-pappa som var frånvarande, men ändå en okej pappa. Jag tyckte alltid att det var så sorgligt med Pippi och hennes pappa. Han kanske älskade henne, men han befann sig så ofta någon helt annan stans. För mig är det obegripligt att så många pappor tar en så liten plats i sina barns liv. Mats på Tysta Tankar skriver om Ingemar Gens, som räknat ut att så mycket som 40% av alla pappor inte har kontakt med sina barn.

En pappa som inte ens visste om att han hade ett barn är Jarle i boken Jag reser ensam av Tore Renberg. Att helt plötsligt  bli pappa till en sjuåring kan inte vara lätt. Han gör sitt bästa den gode Jarle och det funkar väl till slut ändå sådär.

Sedan finns de ensamma papporna. Alfons Åbergs som verkar ta det hela med ro och Åsas pappa Leif, som inte alls får ihop det.

Och de skilda papporna, som kanske bara träffar sina barn ibland, som Glenn Hysén. Då Glenn spelade utomlands var det hos mamma som Tobias bodde och det var farfar som var den som gjorde pappa-sakerna med honom. När Tobias får frågan hur hans pappa var, svarar han att han var snäll och tålmodig. De sågs inte så mycket att de hann bråka.

Mats i Anna och Mats bor inte här längre vill helst glömma sina barn nät han skiljer sig och istället börja ett nytt liv. Samtidigt vill han inte vara utan dem alls. Kan tänka mig att det är ett vanligt dilemma.

Totalt egoistisk är dock Per i Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte och är långa perioder inte ens värd att kallas pappa. Det krävs lite mer engagemang för att räknas.

Ofta hävdar fäder att de satsar på kvalitetstid istället för kvantitetstid. Kanske är det nödvändigt om man inte bor tillsammans med sina barn, men i övrigt skulle jag säga att det är bullshit. Visst ska det vara kvalitet, men det är i vardagen, i den ständiga närvaron som en relation byggs.

Även Bo Strömstedt arbetade mycket. Många föräldrar gör de och en majoritet av dem är fortfarande pappor. Jag tycker synd om alla föräldrar som missar sina barns uppväxt och istället satsar blint på en karriär. Jag kan sucka över mitt jobb och min lön ibland, men faktum är att både jag och min man har valt att vara närvarande föräldrar, ett medvetet val som jag skulle göra om. Det faktum att vi båda gjort det är viktigt. Vi är två föräldrar och lika viktiga. Så måste det vara. En närvarande pappa är idealet menar GP och det är en trend jag hoppas håller i sig, för allas skull.

Så här säger Tomas Bodström om sin pappa:  ”Pappa jobbade mycket, det gjorde pappor på den tiden. Han var väldigt snäll, man fick alltid det man ville.”

En vanlig beskrivning av en pappa tänker jag. Jobbar mycket, träffar sina barn lite och undviker därför konflikter när de väl träffas. Jag hoppas att den papparollen är på väg bort, men ganska ofta tvivlar jag.

Det som är gemensamt för alla de pappor som beskrivs i DN är att de alla uppmuntrat sina barn att bli det de vill. Min pappa har alltid gjort det också. På många sätt är han en traditionell pappa, som arbetat mycket och tagit få konflikter. Han har dock uppfostrat två döttrar som lärt sig att höja sina röster, ta plats och aldrig låta andra sätta sig på oss för att vi är tjejer.

Att läsa om Zanyars pappa Taher var spännande. Som kurdisk frihetshjälte var han inledningsvis inte alls närvarande i sin sin sons liv. En helt annan värld och helt andra förutsättningar helt klart.

När det gäller de litterära papporna skulle jag vilja lyfta fram Juhas pappa Bengt, som Jonas Gardell beskriver med både besvikelse och kärlek. Jag älskar avsnittet när Juha och Bengt ska tapetsera för att få till lite manlig bonding.

Litteraturhistoriens mest tragiska fadersgestalt torde Pappa Goriot vara. Balzacs porträtt av den totalt självutplånade fadern som gör allt och lite till för sina bortskämda döttrar är verkligen starkt. Lika stor är Jan i Skrotlyckas kärlek till sin älskade dotter Klara Fina Gulleborg. En kärlek som är så stark att den gör honom galen.

En av mina litterära favoritpappor är Harry i Mannen och pojken som först skiter i allt och sedan gör allt för sin son Pat. Sedan finns ju också Will i About a boy, som inte alls är en pappa, men som ändå blir en bra förebild.

Hittade mitt pappainlägg från förra året, där du kan läsa lite mer om min far. Läs också mer om litterära pappor hos Lyran.

 

 

 

 

Läs också:

Pappa har firats

image

Idag har vi firat både alla pappor och vår femåring. Pappa fick en bok och lillebrors bästa present var en robot. Mina barns pappa fick ingen bok, utan glittriga kort från sina pysslande söner.

Läs också:

Vad rätt du tänkt…

I vissa böcker blir personerna riktigt, riktigt synliga.  De tar form inom mig och jag kan se hur de rör sig och talar med varandra. Ibland ser jag stillbilder, ibland en film i huvudet. Veckans bokbloggsjerka handlar om filmatiseringar med fokus på karaktärerna och frågan från Annika lyder:

Böcker har ofta en tendens att filmatiseras. Vilken karaktär i filmerna/tv-serierna har minst/mest motsvarat den bild som du har skapat av bokkaraktärerna? 

Jag börjar väl med gnället. Dels gillade jag inte alls Lynley och Havers på tv, då de inte alls stämde ihop med beskrivningarna i boken. Lynley ska vara blond och Havers bra mycket vresigare, fulare och dessutom med en klädsmak som inte är av denna värld. Istället har Lynley blivit mörkhårig och Havers visserligen lite småsur, men också smal och välklädd. Annika håller med.

Jag gillade inte heller männen i P.S. I love you, varken Gerald Butler eller Harry Connick Jr. Var inte jätteförtjust i Hillary Swank heller, men hon var okej. Nu tänker jag inte på deras rollprestationer, utan är totalt utseendefixerad.

Konstigt nog spelar det ibland ingen roll om en filmkaraktär inte riktigt stämmer med min mentala bild. Så var det med Emma Stones Skeeter i Niceville, som funkade perfekt trots att hon inte alls såg ut som jag tänkt. Konstigt det där.

Någon som var perfekt på alla sätt för sin roll var Kate Winslet i Revolutionary Road och konstigt nog funkade även Leonardo DiCaprio trots att jag inte brukar gilla honom speciellt mycket.

Läs också:

Mera tack!

Nu är jag sådär ohyfsad och otacksam igen. Jag har fått Liebster Blog Award av TidningsIda, Lottens bokblogg, Hannas hörna, vilket jag blev superglad över. Jag har bara inte kommit mig för att blogga om det, även om jag hoppas och tror att jag inte glömt att tacka helt.

Så tack igen, era snälla ord värmer!

Läs också:

Ååå tjejer!

De senaste tio åren har tre kvinnor tilldelats Finlandiapriset senast 2008 då Sofi Oksanen vann och även i år kommer det att bli en kvinna som tilldelas priset.  Hur jag vet det? Alla sex nominerade är kvinnor, närmare bestämt Laila Hirvisaari, Rosa Liksom, Kristina Carlson, Jenni Linturi, Laura Gustafsson och Eeva-Kaarina Ahonen, som finns på bild här. Priset delas ut den 1 december och prissumman är 30.000 euro.

Tyvärr verkar ingen av damernas böcker finnas på svenska. Jag hittar i alla fall bara finska titlar när jag letar hos internetbokhandlarna.

 

 

 

Läs också:

Sansat, men ändå sanslöst

 

Anna och Mats är vuxna människor. De har lyckats genomföra en riktigt sansad och mogen skilsmässa. I alla fall på ytan. Båda har skaffat lägenheter med egna rum till barnen och de försöker göra det nya, splittrade livet värt att leva. Under januari till juni får vi följa dem i jakten på lycka och självförverkligande.

Anna och Mats bor inte här längre är en fristående fortsättning på Ur vulkanens mun och utspelar sig tre år senare. Vi vet egentligen inte hur de tre åren har varit, men jag kan tänka mig att det var svårt att lappa ihop det som höll på att falla sönder redan under semestern på Kreta.  Nu har Molly hunnit bli tio år och Sebbe är en lagom trulig tonåring på 14. De är inte små barn längre och de förstår mer än väl vad som händer.

Mats är fortfarande bitter över Annas mentala snedsteg och känns på många sätt ganska barnslig. Samtidigt är svek svårt. Nu är det dock han som sviker, men det är Anna ännu inte medveten om. Redan innan skilsmässan gått igenom har han träffat en ny, mycket yngre kvinna. Det är hon som valt fondtapeterna som imponerar på såväl Sebbe, Molly och Anna. Det är också hon som på många sätt blir den viktigaste i Mats nya liv. Ibland känns det som om han helst av allt vill sudda bort äktenskapet med Anna och även sina barn. Han vill börja om, skapa ett eget liv och känna sig ung på nytt. Behöver jag säga att det går sådär.

Anna har mest svårt att släppa kontrollen. Hon vill gärna ha full koll på ungarna och vill helst ha dem hos sig hela tiden. Samtidigt kan hon inte låta bli att njuta lite av den frihet hon fått. Även hon flirtar lite smått, men hon tar det helt klart lugnare än Mats gör. Hon har för mycket annat att tänka på med böckerna som säljer sämre och extrajobbet i en bokhandel som tar en hel del tid. Många är de timmar som hon grubblar över ekonomin. Hon vill inte att ungarna ska behöva stå tillbaka alls och försöker fånga dem med dyra prylar som hon egentligen inte har råd med.

Helena von Zweigbergk har skrivit en känslosam och sannolik skildring av en relativ sansad, men ändå på många sätt sanslös skilsmässa. Att börja om med ett nytt liv efter sexton år som gift och med två barn i bagaget är inte en dans på rosor, men för Anna och Mats har jag svårt att se något alternativ. De är båda så sanslöst besvikna på livet. Anna på att hon fastnade för länge i den lite obekväma rollen som Mats fru och Mats själv för att han upplever sig sviken. Han är många gånger riktigt barnsligt tjurig och jag vill säga till honom att skärpa sig. Mest gripande är det att läsa om barnen, Sebbe som drar sig undan och Molly som desperat försöker återskapa sin familj. Mitt hjärta blöder för dem.

Ingen skilsmässa är enkel. Alla svåra och känslosamma beslut måste bearbetas. Förhoppningsvis leder en kris till att man kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Slutet, det fina slutet, gör att jag blir hoppfull. Jag tror att det blir ganska bra för Anna och Mats till slut. Jag hoppas i alla fall på det.

Anna och Mats bor inte här längre är en riktigt bra bok. Jag slukade en under en intensiv läsdag. Visserligen behöver du inte ha läst Ur vulkanens mun för att uppskatta den, men jag tycker ändå att du ska göra det. Hur du än gör tycker jag inte att du ska missa att läsa om Anna och Mats helt för då missar du verkligen något.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs också:

Kanske har feber?!

Jag läser en riktigt bra bok nu, men orkar inte läsa. Har dessutom tre böcker jag redan läst och borde skriva om, men jag orkar inte blogga heller.  I alla fall ingenting genomtänkt. Det här är nog så nära en bloggpaus jag kommit, för jag ska bannemej inte ge mig.

Vet ni vad som är ännu konstigare? Jag känner inte för att köpa nya böcker. Andra veckor har köpstoppet känts lite småjobbigt, men nu har jag varit i bokhandeln i andra ärenden flera gånger och inte ens känt mig lockad. Mycket skumt.

Här är exempel på böcker jag inte köpt i veckan, men säkert kommer att köpa någon gång. Ska bara komma ur den här läs- och bloggsvackan.

I det sista regnet av Janesh Vaidya, som verkar vara en fin bok som jag älskar men aldrig kommer att orka läsa just nu. Till jul kanske?

Furioso av Carin Bartosch Edström, som jag köpte till svärmor istället.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon, som skulle kunna vara en lagom söt historia just nu. Lite skeptisk just till hundtemat bara.

Mest är jag egentligen sugen på att återse någon bekant typ, som till exempel favoriten Harry Bosch. Hotet är den första av de tre böcker jag inte läst av Connelly. har tappat bort honom lite de senaste åren.

Hur som helst så är detta självklart i-landsproblem på många sätt, men jag hatar verkligen att vara så trött att jag inte orkar läsa. Ikväll blir det att somna tidigt!

Läs också:

Språkbyte och stress

 

Imorgon träffas bokcirkeln Bokbruttorna och vi ska då ha läst Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas. Läser den på engelska och gillar den verkligen, men det går jäkligt långsamt. Var därför och lånade en back-up på biblioteket.

Sedan återstår att se om jag ens får ihop det imorgon, oavsett om jag läst boken eller inte. Det är galet mycket som händer nu och jag skulle helst behöva klona mig.

Jag har varit borta flera kvällar redan i veckan, sovit allt för lite och känner mig minst sagt hängig. Har en del bokjobb att färdigställa i helgen och ska dessutom höststäda på förskolan och fixa kalas för vår nyblivne femåring. Nästa vecka inleds med två möteskvällar och jag vet ärligt talat inte hur jag ska få energi till allt som ska göras den närmaste tiden. Samtidigt behöver jag det sociala som bokcirkeln ger.

Dilemma helt klart.

 

Läs också:

Kanske ska läsa ändå

Biografier och memoarer är inte riktigt min grej. I alla fall brukar jag alltid hävda det, men det finns faktiskt bra undantag i denna ibland väldigt tråkiga genre. Mest populär just nu är Zlatan Ibrahimovics bok Jag är Zlatan som säljer som smör. Tydligen bättre än Harry Potter.

Kanske blir det årets julklapp? Jag har tidigare konstaterat att böcker om denna kan få många att läsa, som annars inte läser böcker. Lite skeptisk är jag kanske själv, men samtidigt skulle det vara kul att läsa om landets just nu störste fotbollsspelare. Sex guldbollar talar för sig själv.

Kul förresten att Lotta Schelin vågade skämta lite med honom på fotbollsgalan i måndags och skönt att han kunde ta det.

Säga vad man vill, men grabben är en förebild på många sätt. För min del får det nog bli ett e-bokslån från biblioteket, men inte just nu.

Läs också:

Ja, hur gör jag egentligen?

Boktokig undrar hur det går till när jag skriver en recension om en bok jag läst.  Helt klart är att jag inte har någon färdig mall. En mall skulle kännas både begränsande och tråkig. Jag tänker inte att jag ska skriva om handlingen först och sedan vad jag tycker om boken. Det viktigaste för mig är snarare att få fram det speciella med boken och känslan den ger mig.

Ibland blir det mycket om handlingen, ibland  nästan ingenting.  Jag avslöjar bara tillräckligt mycket för att läsaren ska kunna hänga med i mina tankar, men egentligen har denna del av inlägget en underordnad roll.  Jag länkar dock alltid till förlaget eller någon annan sida där man kan läsa mer om boken, men jag skulle aldrig kopiera en text från en förlagssida eller internetbokhandel i en recension. Det kommer aldrig att hända.

Att fundera kring huvudpersonerna och deras agerande är kul. Det gör jag ofta. Jag skriver också om vem som får mina sympatier, vad jag gillar med dem och vad jag inte tycker om. Känslan de väcker hos mig vill jag också gärna förmedla.

Ibland blir det mycket om språket. Eller ganska ofta skulle jag säga. Jag är en språknörd, men det är trots detta ofta svårt att förklara vad det är som är så bra med en författares språk. Ett citat kan vara en hjälp. Inte sällan viker jag ett hundöra för att lätt hitta tillbaka till guldkornen.  Handlar det om e-böcker lägger jag till en kommentar. Det är dock inte alltid jag läser igenom mina kommentarer när jag skriver inlägget om boken, men det är skönt att de finns där.

Är handlingen i boken extra komplicerad, eller om namnen är många, kan det hända att jag startar ett inlägg redan under läsningen. Ett väldigt ostrukturerat sådant, bara lösryckta meningar om saker jag inte vill glömma bort. Det kan vara ett namn, eller något som händer i boken, men lika ofta en koppling jag gjort under läsningen, eller en tanke jag vill komma ihåg.

Oftast börjar jag dock med ett tomt inlägg. Ibland börjar jag med en rubrik, men långt ifrån alltid. Det behöver ha gått någon dag sedan jag läste ut boken. Jag vill ha hunnit samla mina tankar. Nästan alltid har jag en idé och ett syfte med mitt inlägg. Jag vet också ungefär vad jag vill förmedla. Ett lyriskt inslag är lättare att skriva än ett kritiskt. Målet är dock att skriva genomtänkt oavsett vad jag tycker om boken.

Jag suddar sällan något jag skriver. Däremot flyttar jag ofta om meningar eller hela stycken. De flesta recensioner skriver jag ganska snabbt, men då har jag i regel hunnit tänka ett par dagar på boken och har ganska klart för mig vad jag ska skriva.

Mer och mer ofta länkar jag till recensioner av boken hos dagstidningar eller andra bloggare. Det borde jag dock bli bättre på. Jag har också börjat skriva ut om boken är ett recensionsexemplar. Onödigt egentligen kanske, men det har varit så mycket tjat om bloggare och recensionsböcker att jag gör det, i alla fall just nu. I alla fall när jag kommer ihåg det…

Jag taggar inlägget med ett betyg, men jag skriver inte ut betyget i själva inlägget. En kompromiss som jag är nöjd med. Det viktigaste är att presentera boken, inte att betygssätta den. Är man nyfiken på beyget så synd det om man utgår från startsidan, istället för direktlänken till inlägget. Varför det är så har jag dessvärre ingen aning om. I taggmolnet i högermarginalen går det också att klicka på betyg 3, 4 och 5 för att se vilka böcker som fått dess betyg.

Ungefär så här gör jag. Hur gör du?

 

Läs också: