Just nu pågår prisutdelningen till årets Augustvinnare och så fort pristagarna avslöjats kommer jag att klicka på publicera och skicka det här inlägget ut i bloggosfären.  Inte i realtid, men ändå ganska så kvickt.

Årets fackbok är inte min favoritkategori. Jag läser sällan varken de nominerade eller prisande böcker. I teorin inbillar jag mig att några av dem ska bli lästa, men i praktiken blir det väldigt sällan av. Att det nu blev Elisabeth Åsbrink som tog hem priset är kanske inte överraskande. Hennes Och i Wienerwald står träden kvar har varit så omtalad att till och med jag hört lite om den och ämnet är tacksamt.

Min favorit var snarare Alla monster måste dö, inte för att jag läst den heller, men för att ämnet är spännande och ännu inte så omskrivet. Lite lockar också Lasse Bergs nya bok som är Lotta Olssons favorit.

Så till årets bästa för barn- och ungdom där jag höll varsin tumme för Cirkeln och Pojkarna. Det var Schiefauer som drog det längsta stråt och jag är riktigt glad för hennes skull. Hon har skrivit en annorlunda och spännande bok som jag gillade mycket. Lyssnade på henne på Bokmässan och hon hade mycket intressant att säga.

Och så årets bästa skönlitterära bok, en prisutdelning som lät vänta på sig. jag har läst halva Bondessons diktsamling En m3 jord, men i övrigt ingenting.

DN lyfter fram Amanda Svensson, en författare jag definitivt vill läsa, liksom Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed. Således är det troligt att Eva-Marie Liffner vinner. Bannerhed och Fredriksson får istället slåss om Borås Tidnings Debutantpris.

Men nej, nu får jag via twitter veta att Bannerhed har vunnit. Kul! Har hört mycket gott om boken och träffade författaren snabbt under Bokmässan. Eller i alla fall “träffade” honom då han signerade en bok var till mig och Lyran. Såg honom senare på park djupt försjunken i en anteckningsbok.

Så jag säger grattis till Tomas Bannerhed och Weyler Förlag. Tack för den signerade boken, önskar att jag hunnit läsa den redan, men den ska bli läst.

Läs också:

• Spännande men oväntade val
• Dags att nominera!
• En prisvecka
• Okej, nu blickar vi framåt
• På fredag

Har haft en intensiv dag, joggat mellan möten med tre olika rektorer och en kurator om ett gäng elever. Har därför valt en boktitel som passar och tilltugg därtill.

Läs också:

• Dagens boktitel
• Dagens boktitel
• Dagens boktitel
• Dagens Boktitel
• Dagens boktitel

Förra gången jag försökte se Whatever love means med teater Tamauer gick projektorn sönder och vi fick nya biljetter till dagens föreställning. Worth waiting for, skulle man kunna säga, because I’m worth it…

Pjäsen är baserad på Liv Strömquists böcker Einsteins fru och Prins Charles känsla och säger sig bjuda på “oromantiska betraktelser av kärlek”. Så vidare romantiskt är det inte heller, men mycket tänkvärt och roligt på ett “jagskrattarochsensätterjagskrattetihalsen” sätt.

Teater Tamauer består av tio fasta medlemmar och konstnärlig ledare är Anders Friberg. Jag imponerades både av skådespelarna, scenografin och musiken. Det var helt enkelt grymt proffsigt. Mina favoriter på scen var Sara Klingberg och Jan Ericson var verkligen briljanta , men Jarle Klingberg gjorde också ett fantastiskt jobb, många gånger med små medel. Hans porträtt av Hugh Grant i programmet våra mest älskade torskar, var till exempel grymt bra.

Samtidigt är det synd att lyfta fram enstaka personers prestationer, då det var är helheten som gör Whatever love means till den annorlunda pjäs den är. Den svartvita scenografin gör att scenen liknar serierutor, projektorn där text och bild illustrerar det som händer gör att känslan av att befinna sig mitt i en bok ännu större.

Jag tror tyvärr inte att det är så många föreställningar kvar, men får du chansen att se denna mycket sevärda föreställning, tycker jag definitivt att du ska göra det. Jag kommer helt klart att hålla ögonen på vad Teater Tamauer hittar på härnäst.

Läs också:

• Heja Liv!
• Topplistan 2011 plats 5 och 4
• Lucka nummer 22 Lisa Bjärbo
• Lucka nummer 20 Matildas Bokhörna
• Okej, det blir väl en svensk trio också!

Inte mycket läsande idag.

Läs också:

• En liten film om dinosaurier
• Grabbarna O tipsar
• Lucka nummer 5 Lillebror O
• Lucka nummer 1 Storebror O
• Vilken superkraft vill du ha?

En bok om dagen ordnar ett nytt bokbyte nu med Jultema. Då jag missade, eller rättare sagt hoppade över, förra bytet hänger jag på den här gången. Jag behöver lite julstämning i allt det massiva grå.

Här kan du läsa alla regler för bytet, men i korthet går det ut på att fylla en grön påse modell L med (minst) två böcker, en du själv gillar och en du tror att din bokvän kommer att gilla. Nu är det ju bra om han eller hon även gillar den första boken och då gäller det att klicka sig runt i mottagarens blogg för att komma på något riktigt bra.

Just den biten gillar jag och därför hoppas jag på en bokvän med riktigt många listor och inlägg om böcker som gillas och ogillas. Det är kul att lyckas hitta riktigt passande böcker, helst sådana som mottagaren inte visste att han eller hon ville läsa.

Påsen ska sedan fyllas rejält med allt möjligt juligt. Kanske något pyssligt, kanske något ärbart, något drickbart eller något mysigt.  Även om böckerna är viktigast är det runt omkring, utfyllnaden också betydelsefull.

Senast den 25/11 ska du anmäla dig genom att maila enbokomdagen[at]hotmail[punkt]com och där berätta ditt namn, din adress, ditt bloggnamn + länken till din blogg.

Kravet för att få vara med är att du har en blogg där du skriver regelbundet, gärna om böcker. Så, så, anmäl dig bums och var med och sprid lite julglädje!

Läs också:

• Hur står det till med läsningen?
• Bytt är bytt och kommer aldrig mer igen
• Bytet påbörjat
• Böcker att byta i Bokåtervinning 2.0
• Dags för lite vårig lyx

Man tager vad man haver och just nu ligger ett gäng vällästa barnböcker och väntar på att få ett inlägg. Det kommer alltså att dyka upp fler boktips för de riktigt unga än vanligt och jag hoppas att grabbarna O vill hjälpa mig lite. Just att göra saker på beställning är inte riktigt deras grej. Undra vem de ärvt det från?

Första boken ut är en rolig bok av Johan Unenge som heter Superkrafter Från osynlig till supersmart. Där presenteras en hel rad spännande superkrafter som att kunna flyga, tala med djur och resa i tiden. Fördelarna med alla krafter diskuteras, men också nackdelarna. Det finns också tips på hur man kan testa om man gillar superkraften. Vill du hypnotisera någon kan du t.ex. gå in till dina föräldrar när de sover och viskande upprepa något flera gånger och förhoppningsvis få dem att göra det.

Vi hade trevligt när vi läste boken då det fanns massor att prata om. Jag gillar att läsa böcker där vi kan läsa en sida och sedan diskutera den. Storebror skulle helst vilja vara osynlig och vi pratade massor om fördelarna som att man kan få reda på massor av hemligheter, men att man faktiskt också kan få höra sådant man inte vill höra. Hur funkar det med kläderna? Ja det finns det också ett avsnitt om. Tar man med sig kläderna när man blir osynlig, eller kan man riskera att bli synlig och naken? Hur man testar att vara osynlig? Att sitta så tyst i soffan att resten av familjen glömmer att man är där.

Lillebror var mest sugen på att kunna flyga, men var lite rädd för att flyga vilse. han gillar att klättra i träd och det var just på detta sätt man tipsas att testa om man gillar att flyga. Frågan är ju hur man håller en sådan superkraft hemlig?

Jag gillar den här boken då den tar sina läsare på allvar utan att för den delen vara torr och tråkig. Vi rekommenderar den till alla barn runt 5-8 sådär som gillar att leka superhjältar.

Läs också:

• Klart godkänt från grabbarna O
• En liten film om dinosaurier
• Grabbarna O tipsar
• Lucka nummer 5 Lillebror O
• Lucka nummer 1 Storebror O

Det var länge sedan jag läste något av Arne Dahl och detta trots att jag gillat de böcker jag läst om A-gruppen. Någonstans tappade jag dock bort honom och böckerna jag inte läst blev för många för att ta igen.

Nu blir jag sugen på att läsa Viskleken, en bok som handlar om vad som händer med några av A-gruppens medlemmar när gruppen läggs ner. Den har nämligen belönats med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare.

Några av de andra pristagarna har jag inte lyckats skaka fram, men det kommer kanske imorgon!

Uppdatering: Denise Mina vann priset för bästa översatta deckare för sin Getingsommar. Ännu en författare jag gillat och nästan glömt.

Läs också:

• En ruskigt spännande bok
• Eventuellt prisade deckare
• Vad är egentligen nytt?

Jag har inte läst Min Kamp, egentligen av två anledning:

1. jag blev trött på boken redan innan den kom ut på svenska och

2. det faktum att memoarer inte brukar vara min grej.

Möjligen har jag fel och jag har gått från att vara helt ointresserad till att bli lite nyfiken. Främst eftersom författaren gjorde ett trevligt intryck i Babel, men också för att fatta grejen. Någonting speciellt måste denne man ha, då han orsakat så enormt mycket debatt.

På DN:s kultursidor har Jens Liljestrand och Ann Heberlein hamnat i någon form av konflikt. Liljestrand hyllade Min Kamp 3 i sin recension

Ann Heberlein skrev en, inte så lite syrlig, artikel om hur män drömmer om att bli som Zlatan och Knausgård och skriver bland annat:

Vad är det då med de här männen, Zlatan från Rosengård och Knausgård från fjordarnas land som utövar en sådan oemotståndlig lockelse på sportjournalister och kulturskribenter i alla åldrar men framför allt av ena könet? De personifierar drömmen om Mannen, såsom mannen drömmer om mannen. Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker. Män som är män och inte fjantar runt i Stockholms innerstad, kindpussas och twittrar.

Denna artikel gjorde Liljestrand minst sagt irriterad och med kvällstidningsord kan man definitivt säga att han rasar.

Debatten gör att jag blir lite mindre sugen på att läsa Knausgårds böcker igen och Min kamp rasar längre ner i läshögen.  Vad säger ni som läst, är Min kamp böcker för män? Kommer jag att bli lika provocerad som Heberlein?

Knausgård själv verkar inte riktigt bekväm med den uppmärksamhet han fått och säger sig vilja sluta skriva för att kunna leva ett mer anonymt liv. Frågan är om det hjälper. Om han väntat med sin nya frisyr hade den varit en riktigt bra förklädnad.

Läs också:

• Nu är 2011 slut bestämmer jag
• Eudaimonia, vad är det egentligen?
• Okej, jag kanske ska vara nöjd
• Mina (så kallade ) svar på Q!
• En kollektivroman om en kör

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Läs också:

• En ruskigt spännande bok
• Att leva utan en syster
• Vilken fantastisk kärlekshistoria!
• Jag säger definitivt ja till Liv!
• Usch, usch, usch, usch!

Just igår ägnade jag mig mer åt #skolchatt än åt Babel, men jag brukar sitta klistrad. Förra veckans program var en riktig höjdare och nu är till och med en skeptiker som jag redo att börja snegla på den numera välklippte Knausgård.

Babel ja, programmet kommer att finnas kvar, men Daniel Sjölin försvinner. Tråkigt då han är en mycket bra programledare, men jag förstår att han vill pröva annat. Nu kan man följa hans dagliga minnesluckor på Babelbloggen.

Vem blir då nästa programledare? Jag önskar mig någon av Johanna Koljonen och Jessika Gedin. Två mycket kunniga personer som skulle kunna göra något eget av programmet, utan att förstöra det och göra det till något käckt och brett underhållningsprogram. Inget fel på det käcka och breda, men just när det gäller Babel vill jag även fortsättningsvis bjudas på nörderi på hög nivå.

För några veckor sedan handlade Bokhoras fredagsfråga om önskemål om programledare och i kommentarerna finns förslag som Eva Beckman och Yukiko Duke. Bra förslag, men Beckman har redan lett programmet och Yukiko Duke är nytillträdd redaktör för ViLäser så jag tror inte på dem just nu.

Vem vill du ska leda Babel nästa säsong?

Hittade förresten denna eminenta sammanställning av de böcker som tagits upp i programmen. Något att kika närmare på vid tillfälle.

Läs också:

• Jag fick min Babeldrottning
• Verklig sommar
• Vilka är dina underland?