Den här gången höll lampan

imageFörra gången jag försökte se Whatever love means med teater Tamauer gick projektorn sönder och vi fick nya biljetter till dagens föreställning. Worth waiting for, skulle man kunna säga, because I’m worth it…

Pjäsen är baserad på Liv Strömquists böcker Einsteins fru och Prins Charles känsla och säger sig bjuda på ”oromantiska betraktelser av kärlek”. Så vidare romantiskt är det inte heller, men mycket tänkvärt och roligt på ett ”jagskrattarochsensätterjagskrattetihalsen” sätt.

Teater Tamauer består av tio fasta medlemmar och konstnärlig ledare är Anders Friberg. Jag imponerades både av skådespelarna, scenografin och musiken. Det var helt enkelt grymt proffsigt. Mina favoriter på scen var Sara Klingberg och Jan Ericson var verkligen briljanta , men Jarle Klingberg gjorde också ett fantastiskt jobb, många gånger med små medel. Hans porträtt av Hugh Grant i programmet våra mest älskade torskar, var till exempel grymt bra.

Samtidigt är det synd att lyfta fram enstaka personers prestationer, då det var är helheten som gör Whatever love means till den annorlunda pjäs den är. Den svartvita scenografin gör att scenen liknar serierutor, projektorn där text och bild illustrerar det som händer gör att känslan av att befinna sig mitt i en bok ännu större.

Jag tror tyvärr inte att det är så många föreställningar kvar, men får du chansen att se denna mycket sevärda föreställning, tycker jag definitivt att du ska göra det. Jag kommer helt klart att hålla ögonen på vad Teater Tamauer hittar på härnäst.

 

Läs också:

2 comments