Otroligt befriande läsning

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

 

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Läs också:

6 comments