Pappor både här och där

Jag gillade pappareportagen i dagens DN med Wille och Clarence Crafoord, där Clarence var en slags Pippi-Långstrump-pappa som var frånvarande, men ändå en okej pappa. Jag tyckte alltid att det var så sorgligt med Pippi och hennes pappa. Han kanske älskade henne, men han befann sig så ofta någon helt annan stans. För mig är det obegripligt att så många pappor tar en så liten plats i sina barns liv. Mats på Tysta Tankar skriver om Ingemar Gens, som räknat ut att så mycket som 40% av alla pappor inte har kontakt med sina barn.

En pappa som inte ens visste om att han hade ett barn är Jarle i boken Jag reser ensam av Tore Renberg. Att helt plötsligt  bli pappa till en sjuåring kan inte vara lätt. Han gör sitt bästa den gode Jarle och det funkar väl till slut ändå sådär.

Sedan finns de ensamma papporna. Alfons Åbergs som verkar ta det hela med ro och Åsas pappa Leif, som inte alls får ihop det.

Och de skilda papporna, som kanske bara träffar sina barn ibland, som Glenn Hysén. Då Glenn spelade utomlands var det hos mamma som Tobias bodde och det var farfar som var den som gjorde pappa-sakerna med honom. När Tobias får frågan hur hans pappa var, svarar han att han var snäll och tålmodig. De sågs inte så mycket att de hann bråka.

Mats i Anna och Mats bor inte här längre vill helst glömma sina barn nät han skiljer sig och istället börja ett nytt liv. Samtidigt vill han inte vara utan dem alls. Kan tänka mig att det är ett vanligt dilemma.

Totalt egoistisk är dock Per i Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte och är långa perioder inte ens värd att kallas pappa. Det krävs lite mer engagemang för att räknas.

Ofta hävdar fäder att de satsar på kvalitetstid istället för kvantitetstid. Kanske är det nödvändigt om man inte bor tillsammans med sina barn, men i övrigt skulle jag säga att det är bullshit. Visst ska det vara kvalitet, men det är i vardagen, i den ständiga närvaron som en relation byggs.

Även Bo Strömstedt arbetade mycket. Många föräldrar gör de och en majoritet av dem är fortfarande pappor. Jag tycker synd om alla föräldrar som missar sina barns uppväxt och istället satsar blint på en karriär. Jag kan sucka över mitt jobb och min lön ibland, men faktum är att både jag och min man har valt att vara närvarande föräldrar, ett medvetet val som jag skulle göra om. Det faktum att vi båda gjort det är viktigt. Vi är två föräldrar och lika viktiga. Så måste det vara. En närvarande pappa är idealet menar GP och det är en trend jag hoppas håller i sig, för allas skull.

Så här säger Tomas Bodström om sin pappa:  ”Pappa jobbade mycket, det gjorde pappor på den tiden. Han var väldigt snäll, man fick alltid det man ville.”

En vanlig beskrivning av en pappa tänker jag. Jobbar mycket, träffar sina barn lite och undviker därför konflikter när de väl träffas. Jag hoppas att den papparollen är på väg bort, men ganska ofta tvivlar jag.

Det som är gemensamt för alla de pappor som beskrivs i DN är att de alla uppmuntrat sina barn att bli det de vill. Min pappa har alltid gjort det också. På många sätt är han en traditionell pappa, som arbetat mycket och tagit få konflikter. Han har dock uppfostrat två döttrar som lärt sig att höja sina röster, ta plats och aldrig låta andra sätta sig på oss för att vi är tjejer.

Att läsa om Zanyars pappa Taher var spännande. Som kurdisk frihetshjälte var han inledningsvis inte alls närvarande i sin sin sons liv. En helt annan värld och helt andra förutsättningar helt klart.

När det gäller de litterära papporna skulle jag vilja lyfta fram Juhas pappa Bengt, som Jonas Gardell beskriver med både besvikelse och kärlek. Jag älskar avsnittet när Juha och Bengt ska tapetsera för att få till lite manlig bonding.

Litteraturhistoriens mest tragiska fadersgestalt torde Pappa Goriot vara. Balzacs porträtt av den totalt självutplånade fadern som gör allt och lite till för sina bortskämda döttrar är verkligen starkt. Lika stor är Jan i Skrotlyckas kärlek till sin älskade dotter Klara Fina Gulleborg. En kärlek som är så stark att den gör honom galen.

En av mina litterära favoritpappor är Harry i Mannen och pojken som först skiter i allt och sedan gör allt för sin son Pat. Sedan finns ju också Will i About a boy, som inte alls är en pappa, men som ändå blir en bra förebild.

Hittade mitt pappainlägg från förra året, där du kan läsa lite mer om min far. Läs också mer om litterära pappor hos Lyran.

 

 

 

 

Läs också:

4 comments