När är det värst?

Inte i början i alla fall om man får tro Åsa Grennvall. I boken Det är inte värst sådär i början konstaterar hon snarare att kärlek och andra starka känslor gör att just börjor funkar rätt bra. Det är sedan det går utför, när sanningen går upp för oss och vi inte riktigt vet hur vi ska göra för att komma ur det hela. Om vi ens vill komma ur det. Det finns väldigt många konstiga situationer som folk finner sig i.

Jag skulle definiera detta som en samling grafiska noveller. Finns det inte som genre uppfinner jag det nu. Fem berättelser om omöjliga kärlekar. Det inledande citatet är av Lars Norén och lyder ”Vi hör samma skrik. Du tror att det kommer utifrån”.  Ett citat som väl speglar innehållet. Det är mycket ångest.

I Kråkan berättar en pojkvän om hur tar hand om sin deprimerade flickvän. Han vet inte egentligen hur han hamnade i förhållandet. Det började bra, han blev kär, men sedan märkte han hur han fastnat i något han inte ville ha. Han var personlig assistent, inte pojkvän. Det är inte värst sådär i början.

Plåsterpojken är dock undantaget som bekräftar regeln. Hans liv var åt helvete redan från start och sedan blev det bara värre. Han är ett plåsterbarn, skaffad för att plåstra ihop föräldrarnas kassa förhållande. Det går sådär. När han sedan söker kärlek som tonåring går det också sådär. Trots svärtan är det här min favoritserie. Fin mitt i eländet.

Åtråns inferno är dock rätt rolig. Om den hemska åtrån som fuckar upp allt.

Det är en förädisk sjukdom det här…för i början…så mår man ju så förbannat BRA.

Och djävulen svarar:

Jag vet! Jag tror fan ÅTRÅ är det bästa djävulskapet för att få ner folk hit.

Någon gång måste det ju fungera. Någon gång måste väl huvudpersonen träffa en vettig kille. Någon som faktiskt ringer ibland. Hon konstaterar bittert att den som älskar minst är den som bestämmer alla regler. Grennvall bjuder på en underbar spelplan över ett förhållande där motspelaren, den som älskar minst,  hela tiden ändrar reglerna. I spelet spårar dessutom den som älskar mest inte sällan ur, skickar 5 sms på raken och förnedrar sig gång på gång. Djävulen skrattar hånfullt. Och det är inte värst sådär i början.

I När hjältar faller är det återigen en kille som är huvudpersonen. Killen som älskar den vackra och begåvade poetens, vars dikter förändrat hans liv. Han vågar till slut maila henne, får ett fint svar, förnedrar sig, försöker förtränga det, träffar henne slutligen. Och det är sannerligen inte värst sådär i början. Definitivt inte. Just den här historien är den som är jobbigast att läsa.

Slutligen Ensam själv om barnet som hittar den perfekta mamman. Mamman som i sin jakt efter den perfekta pappan träffar en man, som efter ett tag visar sig vara rejält egotrippad. Något som börjar så bra spårar inte sällan ur. Det är inte värst sådär i början, men någon gång vill man ändå ha ett lyckligt slut.

Ifrån den serien har jag försökt få till en bild på min favoritruta.  Den egotrippade mannen berättar att han läst kvinnans senaste bok, men att han hade så svårt att sätta sig in i ”den där kvinnliga världen”.  Grennvall konstaterar då att det inte är lätt att vara kvinna:

 

 

Behöver jag säga att jag gillar den här boken? Tänkte väl det!

Läs också: