Monthly Archives: October 2011

När är det värst?

Inte i början i alla fall om man får tro Åsa Grennvall. I boken Det är inte värst sådär i början konstaterar hon snarare att kärlek och andra starka känslor gör att just börjor funkar rätt bra. Det är sedan det går utför, när sanningen går upp för oss och vi inte riktigt vet hur vi ska göra för att komma ur det hela. Om vi ens vill komma ur det. Det finns väldigt många konstiga situationer som folk finner sig i.

Jag skulle definiera detta som en samling grafiska noveller. Finns det inte som genre uppfinner jag det nu. Fem berättelser om omöjliga kärlekar. Det inledande citatet är av Lars Norén och lyder “Vi hör samma skrik. Du tror att det kommer utifrån”.  Ett citat som väl speglar innehållet. Det är mycket ångest.

I Kråkan berättar en pojkvän om hur tar hand om sin deprimerade flickvän. Han vet inte egentligen hur han hamnade i förhållandet. Det började bra, han blev kär, men sedan märkte han hur han fastnat i något han inte ville ha. Han var personlig assistent, inte pojkvän. Det är inte värst sådär i början.

Plåsterpojken är dock undantaget som bekräftar regeln. Hans liv var åt helvete redan från start och sedan blev det bara värre. Han är ett plåsterbarn, skaffad för att plåstra ihop föräldrarnas kassa förhållande. Det går sådär. När han sedan söker kärlek som tonåring går det också sådär. Trots svärtan är det här min favoritserie. Fin mitt i eländet.

Åtråns inferno är dock rätt rolig. Om den hemska åtrån som fuckar upp allt.

Det är en förädisk sjukdom det här…för i början…så mår man ju så förbannat BRA.

Och djävulen svarar:

Jag vet! Jag tror fan ÅTRÅ är det bästa djävulskapet för att få ner folk hit.

Någon gång måste det ju fungera. Någon gång måste väl huvudpersonen träffa en vettig kille. Någon som faktiskt ringer ibland. Hon konstaterar bittert att den som älskar minst är den som bestämmer alla regler. Grennvall bjuder på en underbar spelplan över ett förhållande där motspelaren, den som älskar minst,  hela tiden ändrar reglerna. I spelet spårar dessutom den som älskar mest inte sällan ur, skickar 5 sms på raken och förnedrar sig gång på gång. Djävulen skrattar hånfullt. Och det är inte värst sådär i början.

I När hjältar faller är det återigen en kille som är huvudpersonen. Killen som älskar den vackra och begåvade poetens, vars dikter förändrat hans liv. Han vågar till slut maila henne, får ett fint svar, förnedrar sig, försöker förtränga det, träffar henne slutligen. Och det är sannerligen inte värst sådär i början. Definitivt inte. Just den här historien är den som är jobbigast att läsa.

Slutligen Ensam själv om barnet som hittar den perfekta mamman. Mamman som i sin jakt efter den perfekta pappan träffar en man, som efter ett tag visar sig vara rejält egotrippad. Något som börjar så bra spårar inte sällan ur. Det är inte värst sådär i början, men någon gång vill man ändå ha ett lyckligt slut.

Ifrån den serien har jag försökt få till en bild på min favoritruta.  Den egotrippade mannen berättar att han läst kvinnans senaste bok, men att han hade så svårt att sätta sig in i “den där kvinnliga världen”.  Grennvall konstaterar då att det inte är lätt att vara kvinna:

 

 

Behöver jag säga att jag gillar den här boken? Tänkte väl det!

Läs också:

Klart jag skriver, men till vad?

Veckans bokbloggsjerka handlar om huruvida de som älskar att läsa också drömmer om att skriva.

Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Liksom Mattias skrev jag galet långa berättelser i skolan om småfolk i skogen. Tror jag fyllde typ 13 skrivböcker. Fram till nian älskade jag att skriva, men på gymnasiet hade jag svenskläraren från helvetet som dödade all skrivlust. Under tonåren skrev jag dagbok efter dagbok med (säkerligen hemska) funderingar om livet. Jag skulle aldrig i mitt liv våga läsa dem själv och än mindre läsa upp dem som man nu kan göra med Skambyrån. Grymt kul att lyssna till dock.

Förr skrev jag också brev i mängder till brevvänner över hela världen. Det blev mer och mer sporadiskt  under gymnasiet, fick ett uppsving när jag studerade i Brighton, men nu var det längesedan jag skrev ett brev.

Numera bloggar jag rätt så friskt, skriver en del i jobbet som till exempel verksamhetsplaner och annat spännande och så har jag ju faktiskt skrivit ena halvan av en lärobok. Korta, avgränsade texter alltså. Jag tror att det är vad jag förmår, i alla fall just nu. Men visst har även jag bokidéer i huvudet. En av dem har jag planerat väl, skrivit en del på, men den får nog ligga till sig några år till. Karaktärerna kommer på besök ibland och utvecklas så smått, men de är inte färdiga. Jag måste komma på varför jag behöver berätta historien och framför allt ha tid att få den på pränt. Tror inte riktigt på det själv.

Jag är dock helt klart en skrivande människa och föredrar att uttala mig i skrift framför i tal. Är mer sammanhängande då.

Läs också: