Alltså jag fattar inte

Skräck ligger i princip alltid utanför min bekvämlighetszon med något litet undantag som stavas John Ajvide Lindqvist. Han har förövrigt också skrivit den enda vampyrbok jag läst.

Har aldrig läst Stephen King, aldrig sett Alla helgons blodiga natt och aldrig lockats av Halloween. Det handlar kanske lite, lite om att Halloween som fenomen är läskigt amerikansk, men egentligen inte. Vi firar inte direkt här hemma, ungarna är för små för bus eller godis och jag kommer inte att uppmuntra dem.

Ändå förklarar det inte mitt totala ointresse för i princip en hel genre. Det är inte så att jag egentligen är lättskrämd, visserligen åt jag inte pommes frites på väldigt länge efter att ha sett Liftaren hos min kusin, men det är inte av rädsla jag undviker genren.

Inte heller har jag problem med att ingå i kretsen av svartklädda depprockare och/eller goths. Jag var minst lika svart som tonåring, men det handlade om kärlek till The Cure, inte om skräck.

Jag tror faktiskt att det mest handlar om mörkret. Jag hatar höst och mörker. Jag avskyr filmer som utspelar sig i mörker och är fyllda av elände. Jag vill inte läsa om det heller. Någon lysande punpa kan inte muntra upp mig. Utklädda ungar kan det absolut inte.

Istället gör jag mitt bästa för att undvika hela grejen. Bäddar ner mig i sängen där jag tittar på glassiga tv-serier. Möjligen läser jag någon munter bok med rosa omslag. Sedan somnar jag tidigt och glädjer mig åt att få sova en timme extra i natt.

Lika bra att njuta, för därefter kommer jag att svära om möjligt ännu mer på eftermiddagarna när allt är mörkt.

Och ja, jag vet att det är helt oetiskt att som bokbloggare inte vurma för hösten. Få måsten och mycket lästid. I teorin ja. I praktiken innebär hösten alltid en lässvacka för mig. Kanske är det den egentligen anledningen till det här inlägget.

Istället för att njuta av hösten och de få fina dagar som den faktiskt bjuder på även på den här kusten, längtar jag efter dessa fina blommor.

 

Läs också:

8 comments