enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 24 oktober, 2011

Eventuellt prisade deckare

 

Det ska delas ut priser till bästa svenska och översatta deckare och som vanligt är det Svenska Deckarakademin som gjort urvalet.  Fem böcker är nominerade i varje klass och den 19 november avslöjas vinnarna.

De nominerade svenska deckarna är:

Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
Arne Dahl: Viskleken (Bonniers)
Lars Kepler: Eldvittnet (Bonniers)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)

 

Alfredssons och Ohlssons böcker har jag läst och gillat. Koppel läser jag gärna, Dahl var längesedan jag läste och Kepler klarar jag mig utan.

De nominerade översatta deckarna är:

Belinda Bauer: Mörk jord (Modernista)

Deon Meyer: Tretton timmar (Weler förlag)

Denise Mina: Getingsommar (Minotaur)

Peter Temple: Sanning (Kabusa)

Domingo Villar : Nattens mörka toner (Ekholm & Tegebjer)

 

Bauers bok ligger hemma och väntar på att blir läst. Verkar bra! Meyer har jag läst en halv bok av och gav sedan upp, osäker på om han kommer att få en andra chans.  Då behöver jag ett bra argument. Riktigt bra. Mina var det länge sedan jag läste, så det kanske är dags igen. Temple har jag faktiskt aldrig läst något av. Inte heller av Villar.

De flesta år delas det också ut ett debutantpris, men jag känner att jag vet alldeles för lite för att kunna föreslå någon kandidat här.

Vilka är dina deckarfavoriter bland årets utgivning?

 

En kollektivroman om en kör

Historien börjar i en sommarstuga där Bengt ska fixa en återträff för studentkören Adonis. De är inte längre studenter i Lund utan vuxna män som mer eller mindre lyckats komma vidare i livet. Det dröjer innan de kommer och Bengt hinner bli tveksam till om de verkligen kommer att dyka upp. Det gör de slutligen, i alla fall de flesta. En av sångarna är dock död och hans ersättare är inte bjuden.

Bengt är fortfarande den osäkre, men också en av de mest begåvade rent musikaliskt. Hans sommarstuga är platsen för mötet, men boken stannar inte där utan drar både till Lund och USA.  Jag gillar studentlivet i Lund med körsången, spexandet och sittningarna med snapsvisor även jag sjungit. Jag dras in i boken som spelas upp som en film i mitt huvud. Kanske är det därför den tar sådan tid att läsa. Det går inte att skumma och samtidigt hänga med i alla svängar.

Divan bland dem är Paul Stjerna, musikalstjärnan som jobbar hårt för att fixa en perfekt image, en yta som andra kan beundra. När vi träffar honom första gången är han på väg i sommarstugan i taxi, nästan tre timmar försenad, upptagen med att övertyga en journalist om att artikeln om honom måste skrivas om.

Mest tycker jag om Frederik, en ganska normal man i jämförelse med de andra och kanske den mänskligaste. Han och hans bror Carl var en viktig del av Adonis.

Viktigast är kanske CC, professorn som de alla har en relation till och som faktiskt förde flera av dem samman. Frederik joggar med honom varje morgon och tävlar både då och i livet för övrigt.

Bielcke står för det tragiska. Det är han som är ersättaren. Han som inte är bjuden. Jag kan både förstå det och fördöma det.

Boken börjar i ett Crescendo och slutar i Con bocca chiusa. Varje kapitel bär ett musikaliskt namn och handlar om männen i kören och en kvinna som var viktig för flera av dem. Liljestrand är verkligen inte övertydlig och ibland tar det en bit in i kapitlet innan jag förstår vem som är huvudperson. Det borde irritera, men gör det inte. Istället får det effekten av att männen flyter ihop, vilket gör läsningen än mer magisk. För det är magiskt. Språket, personerna, miljöerna och så den stora konflikten. Kanske är det upplösningen av den som är det enda som drar ner betyget. Först då blir Adonis en bok som andra istället för en unik historia och det är synd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: