enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 20 oktober, 2011

Ungdomsböcker för vuxna

Böcker som skrivs för ungdomar kan absolut tilltala även vuxna och då inte bara de vuxna som, liksom jag, umgås med tonåringar dagligen.

Eftersom det är Teen Read Week tänkte jag presentera några ungdomsböcker som jag tycker att ni alla borde läsa:

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson borde verkligen nominerats till Augustpriset. Både bra och viktig.

Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blev dock nominerade, mycket välförtjänt. En bra bok som är så mycket mer än en simpel fantasyroman.

Även 13 skäl varför av Jay Asher är stark och läsvärd. Tretton kassettband berättar 13 skäl till att Hannah tar sitt liv.

Gayle Formans två böcker om Mia och Adam är så himla fina. De heter Om jag stannar och När jag lät dig gå. Vansinnigt välskrivna och bra.

Välskriven är också Splitter av Charles Bennoit. På engelska heter den You, vilket är passande då den är skriven i du-form.

En gång av Margaret Wild är en cool lyrikroman. Jag absolut älskar prosalyrik!

19 minuter av Jodi Picoult handlar om en skolmassaker och mycket fokus är kring pojken som sköt. Hemsk och bra. Egentligen kanske ingen ungdomsbok, men passande både för dem och för vuxna.

Pojkar handlar också Pojkarna av Jessica Schiefauer om, eller i alla fall flickor som blir pojkar på ett mystiskt sätt. Också den nominerad till Augustpriset.

Finding Violet Park av Jenny Valentine handlar om en riktigt annorlunda vänskap mellan en ung kille och en gammal kvinna som befinner sig i en urna.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld handlar lika mycket om att vara dotter som att vara mamma eller pappa. Mycket bra bok.

Dagens Boktitel

Storebror äter frukost på skolan 7.20 och Lillebror 8.00 på förskolan. Vi behöver alltså åka hemifrån senast 7.10 för att få ihop det hela. Idag vaknade vi 7.30.

Som tur var hoppade ungarna bokstavligen ur sängen och var dessutom på gott humör. Kläderna drogs på i bra tempo, Storebror fick i sig en macka och vi hann faktiskt till förskolan några minuter i åtta, och till skolan i tid för lektionerna. Visserligen dök vi upp mitt i uppropet, men det funkade.

Därefter fick jag ta ett varv till och fixa glömda gympakläder till Lillebror, men vi hann!

En riktig rivstart idag alltså. Nu ska jag se om mina elever är redo för detsamma. Först blir det dock lugn och skön läsning!

 

image

Hur kan det här hända?

Jag älskar mina barn mer än allt annat. Det skulle kunna göra vad som helst och jag skulle ändå älska dem. Visst önskar jag att de håller sig inom lagens gränser, men jag skulle inte sluta älska dem. De är mina barn. Så är det bara.

Jag vill tro att det är så föräldrar tänker, men ibland undrar jag.

Hur kan det vara viktigare att behålla sitt rykte än att ha kvar sitt barn? Hur kan det vara så illa att en flicka vill ha ett liv att hon måste dö? Jag förstår inte. Jag kan inte förstå.

Jag kan förstå att föräldrar vill sina barns bästa. Jag kan förstå att de inte vill att barnen gör saker som kan vara farliga för dem, eller åker till platser där de kan råka illa ut. Jag kan förstå om de vill ta sina barn i famnen, hålla dem nära och skydda dem från en ond värld.

Jag kan inte förstå hur en farlig plats kan vara på ett födelsedagskalas hos en skolkamrat, eller ett bibliotek efter skoldagens slut.

Som lärare kan jag definitivt förstå den lärare som gör allt för att skydda sina elever. Jag kan också förstå den bottenlösa sorg när detta inte lyckas.

Jag tror dock inte på att lura till sig frihet. Jag tror på dialog. Jag tror på föräldrarnas kärlek till sina barn. Jag måste tro på det.

Hur kan Rona vara en älskad dotter då hennes liv begränsas så? Kanske kan jag förstå rädslan för det okända, men jag kan inte förstå oviljan att lära sig vad frihet kan innebära och att den inte måste vara farlig.

Hur kan en bror bete sig som ett jävla svin mot sin syster och hur kan han få hållas?

Hur kan en familj tvinga ut sin syster och dotter på balkongen och låta henne falla?

Jag har läst Fallen flicka av Christina Wahldén och jag gråter. Jag tänker på mina elever och gläds åt deras växande frihet. Vi har kämpat länge mina kollegor och mina elever. Det nya är inte lika skrämmande länge. Hoppas jag. Tror jag. det jag vet är att anfall inte är bästa försvar.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: