N som i Niceville

Det här med att se filmatiseringar av bra böcker är alltid lurigt, men dagens filmupplevelse funkade väldigt, väldigt bra. I någon minut var jag skeptisk till Emma Stone som Skeeter, men sedan går det över. Hon funkar nämligen perfekt, trots att hon inte stämde direkt med den bild av henne som jag gjort i mitt huvud.

Aibileen var däremot perfekt och Minny hade till och med mer humor och energi än jag vågat hoppas. Sissy Spacek borde få en Oscar för bästa biroll för sin roll som Missus Walters, som blev en större hjältinna i filmen än i boken. Det var dessutom väldigt enkelt att förstå hennes avsky för sin egen dotter Hilly, som verkligen är fruktansvärd.

Överlag var skådespelarinsatserna väldigt bra, möjligen med undantag av den ganska bleke Chris Lowell som spelar Stuart, Skeeters stora kärlek. Han funkade i Private Practice, men inte här. Söt och rar visserligen, men väldigt intetsägande.

Oväntat förresten att Skeeters förhållande med Stuart hamnade i bakgrunden, det hade varit lockande att blåsa upp kärlekshistorien. Den kärlekshistoria som berörde mest var istället den mellan Aibileen och Mae Mobley. Den undanskuffade flickan berörde ännu mer nu när hon syntes på filmduken. Detsamma gällde Skeeters trygghet Constantine, fantastiskt gestaltad av Cicely Tyson.

En snygg film, en gripande film och en härligt långsam och lågmäld historia. Se den, men läs boken först. Jag blev gripen och grät en skvätt i slutet. I mina öron ringer fortfarande Aibileens ord till lilla Mae Mobley ”You is kind, you is smart, you is important”. Imorgon ska jag krama mina barn lite extra och berätta för dem hur snälla, smarta och viktiga de är.

Nu har jag inte skrivit alls vad filmen handlar om, men vill du veta det kan du läsa mina tankar om boken här. Där finns dessutom en del frågor att diskutera om ni ska bokcirkla om boken. Om inte annat kan du hänga på Facebookcirkeln som enbokcirkelföralla.se ordnar den 3 november kl 18.00. Jag ska försöka komma ihåg det!

Läs också:

3 comments