Om att älska och att skriva

Dockan Bella är Nina Bouraouis dagbok. Kanske den dagbok som beundraren i Kärlekens geografi läste. Sannolikt densamma, helt beroende av vad som egentligen är sant i Bouraouis böcker.

Jag vet inte om man kan kalla det här för en roman, men jag vet å andra sidan inte heller hur sann den är. Det är en dagbok, skriven av en ung kvinna som säkert är författaren, men är den sann eller bara sannolik? Det spelar absolut ingen roll då det är en hjärtskärande historia oavsett vem som berättar.

Jag var tidigt i läsningen tvungen att anteckna. Inte för att jag var rädd att glömma handlingen, men för att boken är så full av utsökta formuleringar värda att lägga på minnet.

Vi får följa Nina, en flicka som blivit kvinna, som blivit äldre, som tänker på kärlek och skrivande. Jämför kärleken till flickor med kärleken till böcker och menar att hon skulle välja en bok framför en flicka om hon tvingades välja.

Kanske inte om flickan var Marion, eller kanske ändå.  Marion som hon ofta ringer mitt i natten och som nu har en röst som hon inte längre känner igen. Marion som faktiskt inte är en flicka, utan en kvinna. En kvinna bland alla opersonliga flickor som svävar förbi, stannar ett tag, men aldrig fastnar.

”Skulle jag fortfarande kunna bli galen i en flicka, efter Marion?” Det är frågan som återkommer. Kärleken blossar upp i mötet med olika kvinnor, men den sanna, eviga kärleken finns istället till skrivandet och till böckerna, de som ska skrivas och de som ska läsas. En annan kärlek är den till Julien, pojken som gillar pojkar, pojken som hon älskar som en bror.

Tillsammans besöker de pojkarnas och flickornas undre världar. I flickornas värld är hon ensam och i pojkarnas har hon Julien. I alla fall tills han finner kärleken och slutar snurra.

Som alltid är Nina Bouraoui en språkkonstnär av sällan skådat slag. Med korta, hetsiga, nästan febriga avsnitt skapar hon en stämning och en känsla som få andra författare lyckas få fram. Det är poetiskt, vackert och genomtänkt samtidigt som texten ter sig helt spontan. Jag kan rent objektivt inte förstå vad som tilltalar mig så mycket, då den här boken knappast är skriven för mig. Jag är varken speciellt ung eller homosexuell, men jag förstår precis vad det är Bouraoui vill säga och konstaterar återigen att vissa känslor är universella.

Läs också: