Intensiv, men flyktig historia

Jag har läst min första bok av Claudio Magris, men troligen inte den sista. Då jag fått för mig att han kanske blir nobelpristagaren i år ville jag läsa något av honom. Valet föll då på en ganska nyutkommen liten nätt bok, Som ni säkert förstår, från 2010. Det är en tunn bok, men definitivt ingen tunn historia. Det ryms så mycket känslor mellan dess pärmar att de väller över mig med stor kraft, får mig att tappa andan ibland och andra gånger att fundera på vad jag egentligen läser.  Det är inte lättforcerat, på ytan en enkel kärlekshistoria, men också en uppgörelse med ett liv, en livsstil och en förälskelse bortom vett och sans.

En kvinna är döende och hon befinner sig på Vilohemmet, en plats som man inte lämnar levande.  Av någon anledning har det gjorts ett undantag från de restriktiva reglerna och kvinnans stora kärlek, den hyllade poeten, ska komma till henne och ta med henne ut.

Hon skriver och tackar Vilohemmets chef och grundare, men mest berättar hon om sin kärlek och sina tankar inför den död som ska komma.

Som ni säkert förstår är en bok som översköljer mig, vars intensitet har mig i sitt våld under några korta timmar, men som sedan bleknar bort överraskande snabbt.  Kvinnan som är så verklig när jag läser om henne stannar inte kvar och poeten förblir inte levande. Trots detta rekommenderar jag boken för den påverkan den hade på mig medan jag läste den.

Det är språket som gör det. Det intensiva och suggestiva språket som nästan lever sitt eget liv. Ord som kanske skulle läsas högt, eller spelas som en febrig monolog på en teaterscen. Claudio Magris är en språkkonstnär, ibland en obegriplig sådan, men känslan är alltid begriplig. Ibland känner jag mig nästan lite korkad och undrar om jag verkligen tolkat hans ord rätt, men sedan påminner jag mig själv om att det inte finns en korrekt tolkning av känslorna en bok väcker.

Kanske handlar boken om Orfeus och Eurydike i vår tid, som det står på förlagets hemsida, kanske är det bara en slump att Magris väljer att låta poeten kalla sin musa för Eurydike, ett namn bland många andra namn som han har för henne. Vet ni, det spelar ingen roll. Jag kommer inte att ge mig in i en djuplodad analys av vad Claudio Magris vill säga med denna korta bok. Det räcker med att ni vet att den är värd att lägga några timmar på.

Läs också:

2 comments