Monthly Archives: oktober 2011

När är det värst?

Inte i början i alla fall om man får tro Åsa Grennvall. I boken Det är inte värst sådär i början konstaterar hon snarare att kärlek och andra starka känslor gör att just börjor funkar rätt bra. Det är sedan det går utför, när sanningen går upp för oss och vi inte riktigt vet hur vi ska göra för att komma ur det hela. Om vi ens vill komma ur det. Det finns väldigt många konstiga situationer som folk finner sig i.

Jag skulle definiera detta som en samling grafiska noveller. Finns det inte som genre uppfinner jag det nu. Fem berättelser om omöjliga kärlekar. Det inledande citatet är av Lars Norén och lyder ”Vi hör samma skrik. Du tror att det kommer utifrån”.  Ett citat som väl speglar innehållet. Det är mycket ångest.

I Kråkan berättar en pojkvän om hur tar hand om sin deprimerade flickvän. Han vet inte egentligen hur han hamnade i förhållandet. Det började bra, han blev kär, men sedan märkte han hur han fastnat i något han inte ville ha. Han var personlig assistent, inte pojkvän. Det är inte värst sådär i början.

Plåsterpojken är dock undantaget som bekräftar regeln. Hans liv var åt helvete redan från start och sedan blev det bara värre. Han är ett plåsterbarn, skaffad för att plåstra ihop föräldrarnas kassa förhållande. Det går sådär. När han sedan söker kärlek som tonåring går det också sådär. Trots svärtan är det här min favoritserie. Fin mitt i eländet.

Åtråns inferno är dock rätt rolig. Om den hemska åtrån som fuckar upp allt.

Det är en förädisk sjukdom det här…för i början…så mår man ju så förbannat BRA.

Och djävulen svarar:

Jag vet! Jag tror fan ÅTRÅ är det bästa djävulskapet för att få ner folk hit.

Någon gång måste det ju fungera. Någon gång måste väl huvudpersonen träffa en vettig kille. Någon som faktiskt ringer ibland. Hon konstaterar bittert att den som älskar minst är den som bestämmer alla regler. Grennvall bjuder på en underbar spelplan över ett förhållande där motspelaren, den som älskar minst,  hela tiden ändrar reglerna. I spelet spårar dessutom den som älskar mest inte sällan ur, skickar 5 sms på raken och förnedrar sig gång på gång. Djävulen skrattar hånfullt. Och det är inte värst sådär i början.

I När hjältar faller är det återigen en kille som är huvudpersonen. Killen som älskar den vackra och begåvade poetens, vars dikter förändrat hans liv. Han vågar till slut maila henne, får ett fint svar, förnedrar sig, försöker förtränga det, träffar henne slutligen. Och det är sannerligen inte värst sådär i början. Definitivt inte. Just den här historien är den som är jobbigast att läsa.

Slutligen Ensam själv om barnet som hittar den perfekta mamman. Mamman som i sin jakt efter den perfekta pappan träffar en man, som efter ett tag visar sig vara rejält egotrippad. Något som börjar så bra spårar inte sällan ur. Det är inte värst sådär i början, men någon gång vill man ändå ha ett lyckligt slut.

Ifrån den serien har jag försökt få till en bild på min favoritruta.  Den egotrippade mannen berättar att han läst kvinnans senaste bok, men att han hade så svårt att sätta sig in i ”den där kvinnliga världen”.  Grennvall konstaterar då att det inte är lätt att vara kvinna:

 

 

Behöver jag säga att jag gillar den här boken? Tänkte väl det!

Läs också:

Klart jag skriver, men till vad?

Veckans bokbloggsjerka handlar om huruvida de som älskar att läsa också drömmer om att skriva.

Jag vet att alla som är med i jerkan älskar att läsa böcker men jag är nyfiken på om ni även skriver själva?

Liksom Mattias skrev jag galet långa berättelser i skolan om småfolk i skogen. Tror jag fyllde typ 13 skrivböcker. Fram till nian älskade jag att skriva, men på gymnasiet hade jag svenskläraren från helvetet som dödade all skrivlust. Under tonåren skrev jag dagbok efter dagbok med (säkerligen hemska) funderingar om livet. Jag skulle aldrig i mitt liv våga läsa dem själv och än mindre läsa upp dem som man nu kan göra med Skambyrån. Grymt kul att lyssna till dock.

Förr skrev jag också brev i mängder till brevvänner över hela världen. Det blev mer och mer sporadiskt  under gymnasiet, fick ett uppsving när jag studerade i Brighton, men nu var det längesedan jag skrev ett brev.

Numera bloggar jag rätt så friskt, skriver en del i jobbet som till exempel verksamhetsplaner och annat spännande och så har jag ju faktiskt skrivit ena halvan av en lärobok. Korta, avgränsade texter alltså. Jag tror att det är vad jag förmår, i alla fall just nu. Men visst har även jag bokidéer i huvudet. En av dem har jag planerat väl, skrivit en del på, men den får nog ligga till sig några år till. Karaktärerna kommer på besök ibland och utvecklas så smått, men de är inte färdiga. Jag måste komma på varför jag behöver berätta historien och framför allt ha tid att få den på pränt. Tror inte riktigt på det själv.

Jag är dock helt klart en skrivande människa och föredrar att uttala mig i skrift framför i tal. Är mer sammanhängande då.

Läs också:

En liten tröst

image

Om man inte får shoppa böcker själv kan man köpa några till svärmor.

Läs också:

Hjälp en trög bokbloggare

Stackars hösten i allmänhet och Halloween i synnerhet som fick skulden för min lässvacka. Den här veckan har jag läst 70 sidor, plus minus några. Galet.

Sedan har jag visserligen läst Greppa språket och Lgr-11 för att bli redo för nästa veckas studiedagar. Spännande och intressant helt klart, men inte den läsning jag längtar efter.

Nu är jag i ett läge att jagär rädd att jag förstör pärlor om jag läser dem nu. Som Dark Places till exempel, som är bra men kräver mer av mig än jag kan ge.

Jag har försökt med ungdomsböcker och det funkar hyfsat, men jag vill ha något annat. Något som är kvalitet, men som flyter och funkar för en trött hjärna. Jag funderar på Anna och Mats bor inte här längre, vad tror ni om det?

Tipsa på nu, jag har fyra dagar nästa vecka som jag hoppas ska kunna få igång min läsning. Då ska jag visserligen korrläsa klart vårt manus, men lite annat hoppas jag hinna med.

Vad ska jag läsa?

Läs också:

Alltså jag fattar inte

Skräck ligger i princip alltid utanför min bekvämlighetszon med något litet undantag som stavas John Ajvide Lindqvist. Han har förövrigt också skrivit den enda vampyrbok jag läst.

Har aldrig läst Stephen King, aldrig sett Alla helgons blodiga natt och aldrig lockats av Halloween. Det handlar kanske lite, lite om att Halloween som fenomen är läskigt amerikansk, men egentligen inte. Vi firar inte direkt här hemma, ungarna är för små för bus eller godis och jag kommer inte att uppmuntra dem.

Ändå förklarar det inte mitt totala ointresse för i princip en hel genre. Det är inte så att jag egentligen är lättskrämd, visserligen åt jag inte pommes frites på väldigt länge efter att ha sett Liftaren hos min kusin, men det är inte av rädsla jag undviker genren.

Inte heller har jag problem med att ingå i kretsen av svartklädda depprockare och/eller goths. Jag var minst lika svart som tonåring, men det handlade om kärlek till The Cure, inte om skräck.

Jag tror faktiskt att det mest handlar om mörkret. Jag hatar höst och mörker. Jag avskyr filmer som utspelar sig i mörker och är fyllda av elände. Jag vill inte läsa om det heller. Någon lysande punpa kan inte muntra upp mig. Utklädda ungar kan det absolut inte.

Istället gör jag mitt bästa för att undvika hela grejen. Bäddar ner mig i sängen där jag tittar på glassiga tv-serier. Möjligen läser jag någon munter bok med rosa omslag. Sedan somnar jag tidigt och glädjer mig åt att få sova en timme extra i natt.

Lika bra att njuta, för därefter kommer jag att svära om möjligt ännu mer på eftermiddagarna när allt är mörkt.

Och ja, jag vet att det är helt oetiskt att som bokbloggare inte vurma för hösten. Få måsten och mycket lästid. I teorin ja. I praktiken innebär hösten alltid en lässvacka för mig. Kanske är det den egentligen anledningen till det här inlägget.

Istället för att njuta av hösten och de få fina dagar som den faktiskt bjuder på även på den här kusten, längtar jag efter dessa fina blommor.

 

Läs också:

Författare jag inte läst med nog skulle gilla

foto: Sandra Qvist

Nu finns ju Kerstin Ekman på min Boktolvelista, men egentligen ska jag erkänna att hon mest kvalificerade in via ett borde, snarare än ett vill. Ärligt talat har jag tänkt på henne som en dålig kombination av pretto och ointressant.

Jag är dock inte sämre än jag kan ändra mig och faktum är att jag har gjort det. Fortfarande lockar inte de mest kända böckerna som Händelser vid vatten så mycket. Lite mer än Sista rompan och Skraplotterna dock. Jag kan ha fel, men jag tror att jag hellre börjar med något annat. Nya boken Grand final i skojarbranschen verkar nämligen helt galen och då menar jag på ett bra sätt.  Jag är också nyfiken på förra boken Mordets Praktik, som är en replik till Doktor Glas.

Hon verkar helt klart lite egen den goda fru Ekman. Jag är inte så insatt i vad som egentligen hände när hon lämnade Svenska Akademien, mer än att hon var kritisk till att Akademien inte officiellt gick ut och stöttade Salman Rushdie. Kerstin Ekman tillhörde den minoritet av ledamöterna som ville att Akademien skulle uppmana den svenska regeringen att ingripa i Rushdie-affären. Både Kerstin Ekman och kollegan Lars Gyllensten lämnade sina platser i mars 1999 och har inte deltagit i arbetet sedan dess. Avgått har de, men inte lämnat sin plats, då de tillhör dem för evigt.

Ekman verkar inte heller så imponerad av att historien nu skrivs om. I alla fall menar hon att Peter Englund försöker dölja och/eller förklara Akademiens agerande. Hon ber också att få bli frisläppt, eller hur ska man annars tolka denna vädjan?

Dags att sluta tillämpa akademiledamotskapet som ett livstidsstraff för uppstudsiga.

 

 

Tack Ord och inga visor för inläggstipset!

Läs också:

If I could turn back time…

Anita skriver om tio böcker som hon önskar att hon kunde få läsa igen för första gången. Hon kallar det Top Ten Tuesday. Jag hänger på fast det inte alls är tisdag och faktiskt också fel vecka. Här är mina tio favoriter, utan inbördes ordning.

 

1. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Skulle nog funka att läsa om också, men inte ännu.

2. En riktig läskig bok där överraskningen utgör en stor del (som så ofta i spännande böcker) är A thin dark line av Tami Hoag. Väldigt länge sedan jag läste något av henne. Ojämn författare, men när det är bra är det galet bra.

3. Bara Alice av Maggie O’Farrell är ruskigt bra och med tanke på hur länge sedan det var jag läste den kanske det funkar att läsa om den. Har en oläst bok av författaren i hyllan, så det blir ändå den först.

4. Efter attentatet av Yasmina Khadra är både bra och överraskande. Väl värd att läsa, men troligen inte så passande för omläsning.

5. Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin är en av årets stora favoriter. Den hade jag gärna upplevt för första gången igen.

6. Timmarna av Michael Cunningham tål troligen en omläsning. Faktum är att den kanske kräver en för att alla små detaljer ska uppmärksammas. En fin bok!

7. Igelkottens elegans av Muriel Barbery är så bra att jag saknar ord. Trots detta skrev jag ett inlägg om den fyllt av superlativ.

8. Bara Alice av Lisa Genova är så gripande och så sannolik att den berör extra mycket. En bok man inte får missa.

9. Jag har läst hela hungerspelstrilogin, men tänk om jag hade fått göra det igen utan att veta hur historien slutar. Kanske är den första boken som heter just Hungerspelen den bästa.

10. Busters öron av Maria Ernestam är inte alls den historia man tror. Just därför önskar jag att jag fått läsa den igen för första gången.

 

Vilka böcker önskar du att du inte redan läst, så att du fått uppleva dem igen?

Läs också:

Att leva utan en syster

 

Mormor är orolig för mig. Inte bara för att min syster Bailey dog för fyra veckor sedan eller för att min mamma inte hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar. Under alla mina sjutton år har mormor trott att just den här blomman, som är av en obestämbar sort, skulle spegla hur jag mår: känslomässigt, andligt och fysiskt.

 

Trots det röriga och faktiskt lite missvisande omslag till Himlen börjar här av Jandy Nelson är jag fast redan vid blurben från Sonya Sones. Hon säger sig vara förälskad i boken och jag förstår henne. Det här är en bok att förälska sig i.

Vi får träffa Lennie som lever i en bubbla av sorg efter att hennes äldre syster oväntat dött i en hjärtattack. När hon inte längre är en del av Lennie-Bailey, Bailey-Lennie vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. De är ju systrarna, de som nästan är en, som delar rum och lever så nära varandra som det bara går.

Jag tänker på hur jag ofta talar om mina barn som en, grabbarna O, för att beskriva den närhet som de har. Tänk att bli av med en del av sig själv. Det måste vara ofattbart svårt.

När Lennie börjar skolan igen vet människorna runt omkring hur de ska behandla henne. Inte konstigt då hon faktiskt inte vet hur hon ska vara. Hon är van vid att leva i skuggan av sin framgångsrika syster, men nu måste hon hitta en ny identitet.

I skolorkestern har hon en plats som andraklarinettist och i orkestern finns numera Joe, nyinflyttad musikbegåvning som fattar tycke för Lennie, eller John  Lennon som han envisas med att kalla henne.

Visst tycker Lennie om honom, det gör hon verkligen, men den hon känner starkast samband med just nu är ändå Toby, Baileys pojkvän. Tillsammans gör de allt för att fylla tomrummet efter Bailey.

Språkligt är det här en bok utöver det vanliga. Att böcker för unga vuxna på något sätt skulle vara simpla motbevisas gång på gång och Himlen börjar här är ett bevis på att det ofta snarare är tvärtom. Gång på gång läser jag passager som jag vill skriva av och spara. Snygg, poetiskt och inte sällan väldigt kreativt. Liknelser, metaforer och annorlunda meningar gör att jag blir mer och mer imponerad av författarens hantverk. Extra mycket gillar jag de korta dikter och tankar som Lennie skriver ner och lämnar på de mest udda ställen. De ger helt klart historien en extra dimension.

Dessutom har Nelson skapat ett helt fantastiskt persongalleri. Lennie är definitivt på riktigt och hennes sorg så verklig att den nästan går att ta på. Mormodern, den udda och kärleksfulla, är en underbar skapelse och morbror Big lika rolig i boken som han hade varit hemsk i verkligheten. Bygdens egna casanova har blivit till åren, men har definitivt inte lagt av sig helt.

Det är mycket känslor i Himlen börjar här. Sorg, kärlek, åtrå, ilska, frustration liksom ångar från sidorna. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att värja sig mot denna mycket välskrivna och engagerande historia. Läs, läs, läs!

 

 

Läs också:

Vissa böcker behövs trots allt

Jag tror inte att jag kommer att läsa boken om Zlatan. Jag gillar fotboll, tycker att han är grym, men vet inte riktigt vad boken skulle kunna säga mig. Jag är dock glad att det kommer ut. Vissa böcker fyller den viktiga funktionen att den får personer som annars inte läser att faktiskt läsa. Jag är Zlatan är troligen en sådan bok.

Måste man läsa böcker? Som svensklärare säger jag ja. Som människa gör jag det också. Nu är visserligen svensklärare människor också, tro det eller ej, men vi kanske är en aningens mer fixerade vid läsning än andra. En anledning till detta är att det finns få saker som är så bra för språkutveckling som att läsa.

Vi läser varje morgon och det är en lugn och skön start på dagen. I sann Aidan Chambers anda redovisas inte böckerna direkt, mer än att vi tipsar varandra (än så länge mest jag som tipsar de andra). Största vinsten är nog den naturliga lässtunden och lugnet. Att uppskatta lässtunden är första steget mot att uppskatta att läsa.

Just böcker som är sanna går hem hos eleverna. Vi kan lite föraktfullt fnysa åt BOATS, men de fyller en funktion. Sedan önskar jag att läsarna går vidare och vågar pröva nytt, men att gå utanför sin bekvämlighetszon är som bekant inte så lätt.

Även där fyller vi vuxna i allmänhet och kanske lärare i synnerhet en viktig funktion. Det gäller dock att presentera litteratur som kan fånga de elever som sitter i klassrummet just nu. Själv avskydde jag både Strindberg och Lagerlöf länge då jag blivit tvingad att läsa deras böcker allt för tidigt och dessutom med allt för mycket kontroll och krav på ”rätt” tolkning. Konstigt nog verkar det fortfarande vara ett vanligt sätt att läsa i skolan.

Nog om lärare, det diskuterar jag kanske vidare på min andra blogg, nu ska jag istället ge mig ut på jakt efter böcker jag inte vill läsa, men som behövs ändå.

Vilka kommer du på?

 

Läs också:

Redan på önskelistan!

Två favoriter skriver en bok ihop. Kan det bli bättre? På bloggen Att skriva Inte nu kan du följa Lisa Bjärbo och  Johanna Lindbäck när de skriver boken som logiskt nog har titeln Inte nu.  I alla fall är det arbetstiteln och det ska bli spännande att se vad det landar.

Hoppas och tror att en eller båda damer kommer ut med egna böcker också  innan dess att Inte nu publiceras, så att abstinensen inte blir för stor menar jag.

Läs också:

« Older Entries