Okej jag kapitulerar

Är det nobelpristagare på plats får jag väl se till att ta mig en titt. Blev övertalad av Lyran att följa med och lyssna på Herta Müller, trots att jag kanske inte egentligen tänkt att hon skulle vara en författare för mig.

Nu sitter jag alltså här och tittar på denna lilla dam tillsammans med Anna och Ivana. Kanske blir jag sedan sugen att faktiskt läsa något av pristagaren. Hjärtdjur ligger hemma och väntar. Började läsa några sidor vid jul, men kände mig bara korkad. Jag tycker inte om att känna mig korkad.

Anders Olsson intervjuar och jag förstår till min förvåning mycket tyska. De talar om den nya kompletterande utgåvan av Flackland med texter som nu inte är censurerade. Ursprungsversionen, som också var författarens debut, såg väldigt annorlunda ut. Nu kunde hon nu kalla Ryssland vid sitt namn och dessutom skriva om både kyssaroch saliv. Allt som ens kunde föra tankarna till sexualitet eller ens kroppen censurerades.

Är det så att ledare i diktaturer är pryda? Herta Müller menar att det är så, oberoende av huruvida diktaturen är vänster eller högerinriktad. Allt sexuellt var förbjudet i Rumänien, men trots detta förväntades rumänerna föda många barn. Hur går det ihop?

Varför göra en ny version av en gammal bok? Ja, det är en gammal bok, men det höll på att bli en ny. Hertha började först ändra en massa, nu 30 år senare. Då hade hon ett behov att distansera sig från sin by, vilket inte var populärt. Hon visste att hon inte skulle komma tillbaka till byn. Byn återkommer ständigt i samtalet och det är tydligt att flytten därifrån var nödvändig, men ändå smärtsam.

Bokens språk var annorlunda än det språk hon nu använder. De korta satserna visade hennes vilja att springa iväg, men hon tycker inte så mycket om det sättet att skriva längre. Troligen har hon fått distans. Hon fick en tillsägelse av sin förläggare då hon höll på att ändra för mycket och fick till slut acceptera texten mer som den var. Den visar hur det var att skriva om verkligheten i ett totalitärt samhälle, att inte kunna beskriva samhället som det är, då censuren inte tillät någon samhällskritik. Socialrealism utan att det blir varken för sterilt eller för farligt.

Hertha Müller talar också om hur hon påverkats av poesin och använt det lyriska för att skildra det samhälle hon levde i. Just detta gör att jag blir sugen på att faktiskt läsa något av henne. Lyrik lockar mig mer än socialrealism faktiskt. Den poetiska förtätningen är typisk för Muller menar Anders Olsson. Den verkliga världen måste man bygga upp själv som läsare.

Muller menar att hon inte ser sig som författare, inte ens nu när hon utan tvekan är det. Med hjälp av orden beskriver hon livet på ett annorlunda sätt. Först slår hon sönder verkligheten och bygger sedan upp den igen med hjälp av ord, tills texten berör verkligheten.

Hon skrev inte litteratur, Flackland skrev hon bara för att beskriva sitt liv. En ung, försiktig kvinna i en stad. Ensam i Rumänien, utan att behärska rumänska, skrev hon om det hon upplevde. Satte ord på det. På livet. På verkligheten. Nästan.

Kritiker säger att hennes språk är vackert, men vad är egentligen ett vackert språk? Ordens summa och innehåll berör först då orden inte kan återges menar Muller. Det måste hända något i mötet mellan orden och läsaren. Att bara skriva en text som kan återges ord för ord är inte att beröra.

De talar genrer och Müller menar att det för henne inte finns några genrer. Hennes sätt att skriva är att göra det verkliga litterärt. Poesin behöver få en del i realismen.

Slutligen talar de om att skriva i exil. Berlin är det en form av exil? Nej det menar hon att det inte är. Inte efter att Ceausescu sköts. Nu kan hon röra sig, men väljer att bo kvar i Tyskland helt frivilligt. Hon hade turen att utvandra till en land där de talade hennes språk.

Jag måste säga att jag är glad att jag följde med och lyssnade till Herta Müller och jag är nu mer nyfiken på hennes författarskap än jag varit förut.

Läs också:

6 comments