Monthly Archives: September 2011

En gång bokmal, alltid bokmal

Veckans Bokbloggsjerka hos Annika handlar om läsintresset och hur länge det egentligen funnits hos oss. Frågan hon ställer är följande:

När insåg du att läsning var din passion och en otroligt viktig del av ditt liv?

Ja du, enklast vore att säga att jag alltid har läst, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag minns dock fortfarande att båda mina föräldrar läste högt för mig och att jag älskade de där lässtunderna. Långt efter det att jag lärt mig läsa själv läste de och lässtunden på kvällen var helig. Jag minns med glädje hur mamma kröp ner hos mig och läste Kulla Gulla. Så mysigt!

Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och jag tror faktiskt att jag läst mycket sedan dess, med vissa korta perioder av lästorka. En tidig bok som jag kommer ihåg var Måns och Mari från vår till vinter, som jag nu har köpt till mina barn. Nu finns de i nuutgåva, uppdelad i en bok för varje årstid. En riktigt proggig barnbok, som jag fortfarande gillar.

Jag läste den nästan varje dag och då är den ändå rätt tjock. Jag älskade bilderna och lärde mig boken i princip utantill.

I skolan fortsatte jag att läsa och hade turen att gå i en klass där många delade mitt intresse. Ett positivt minne var de läsgrupper vi hade, där vi faktiskt nivågrupperades och läste högt för varandra. Vi läste Roberta Karlsson och kungen och asgarvade hela tiden. Ett underbart läsminne.

Däremot var det inte så kul när klassen i samma årskurs hade lästema med Inger och Lasse Sandbergs böcker. Inget fel på dem, men det kändes lite futtigt att läsa om Tummen i skolan, när jag läste Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Lilla huset på prärien hemma.

Biblioteket var min favoritplats och jag lånade hur många böcker som helst. Dessutom lånade jag om mina favoriter så många gånger att lånekorten, de där gamla där man fyllde i sitt fyrsiffriga lånekortsnummer, var fullt av min kod. Någon gång frågade bibliotekarierna stilla om jag verkligen skulle låna samma bok igen och jag svarade glatt ja, varje gång.

På sommaren åkte vi på bilsemester och i baksätet knödde jag in kassar fulla med böcker. De flesta av dem hade jag lånat på sommarlån, men en födelsedag eller julafton utan en massa platta, hårda paket, var en misslyckad sådan.

Så ja, lästokig har jag alltid varit och kommentarerna från omgivningen har varit många. Under min gymnasietid läste jag lite mindre och när jag pluggade litteraturvetenskap slutade jag nästan helt att nöjesläsa. När barnen var små blev det mer tv-serier än böcker. Annars har jag alltid läst, oftast mer, men ibland mindre. Mer än någonsin har det blivit sedan jag började bokblogga i januari 2009. Ett utmärkt sätt att riktigt njuta av min största passion i livet!

Läs också:

En stillsam historia

Under läsningen av Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl är jag fast i den värld hon skapat. En gammaldags sådan i en bok som mycket väl hade kunnat vara skriven av Carl Jonas Love Almqvist, med ett innehåll som på många sätt får mig att tänka på Frödings En morgondröm och faktiskt också på Fröding och hans drickande.

Det är knappast en aktuell bok, ingen skildring av det samhälle vi lever i nu, utan en tidsresa som övertygar. Jag befann mig där, i början av en sommar i början av 1890-talet. Jag lärde känna poeten Andreas Öhman och han levde, han var på riktigt. Jag hade svårt att förstå hans relation till alkoholen och lika svårt att se att det äktenskap som nu var på upphällningen var det rätta för honom. Eller henne för den delen. En rik ung dam ihop med en supande poet. Hur fungerar det egentligen?

Hennes krav är att han ska tillbringa sommaren på Augustenbad, en kurort i Sörmland, där doktor Liljengren har utarbetat en metod mot beroende. Meningen är att Andreas ska bli fri från alkoholen denna sommar och sedan återvända till sin älskade som en ny man. Han har dock svårt att acceptera alla regler på kurorten och ser Liljengren som en kvacksalvare.

Vi får möta poeten och en rad andra “intagna” på kurorten. Dessutom träffar vi de som arbetar där, med den vackra glansstrykerskan i centrum. Tillsammans bildar de rollbesättningen till ett sommarspel där Andreas Öhman spelar huvudrollen, eller kanske är det egentligen alkoholen som gör det.

Att tillbringa sommaren utan alkohol blir svårt, för att inte säga omöjligt. Beroendet, tendensen att det tar över allt, det måste vara lika aktuellt nu som då. Beroendet har inte förändrats. På så sätt har denna historiska roman mycket att säga även idag. Jag läste den dock mer som en berättelse om en sommar och den försvann ganska snart ur minnet. Just att den inte stannade kvar, gör att jag inte kan hylla den på samma sätt som jag hyllade Jordahls förra bok. Därmed inte sagt att Augustenbad en sommar inte är läsvärd, för det är den helt klart.

Ingrid Elam fokuserar i Sydsvenskan på beskrivningen av klassamhället och ja, det finns där det ojämlika samhället, inte konstigt då boken utspelar sig i slutet av förrförra seklet, men visst kan man också se Jordahls roman som en kritik mot dagens mer och mer och mer segregerade samhälle. Just denna aspekt fanns mer i bakgrunden i min läsning. Jag fokuserade mer på relationerna, då de sa mig mest. Även i relationerna märks klassernas skillnader, men de står inte i centrum. Inte för mig och inte heller för Andreas, förutom när han tänker på sitt äktenskap och sitt eget misslyckande. Elam menar, utifrån sitt perspektiv att Jordahl skrivit för att kritisera dagens samhälle, att det hela blir lite luddigt. Jag tror att det blir luddigt för att Elam vill tolka in mer än det som går att tolka in i historien.

Johannes Björk beskriver i GP boken som en parafras på Atterboms Lycksalighetens ö. En elegant sådan. Det må så vara.

Jag älskar att läsa tidningarnas kultursidor och recensioner, men när det gäller just den här boken nöjer jag mig med att kalla den en välskriven roman om en tid som flytt, men om drifter som är ständigt aktuella. Varken mer eller mindre.

Jag tänker som Nina Lekander i Expressen att det är intressant att kurorten är ett minisamhälle där den moderna tidens kamp inte märks så mycket, mer än att vi får veta att Andreas fru Aline är engagerad i rösträttskampen. Lekander njuter, liksom jag, av det fantastiska språket och den fint uppbyggda stämningen.

Skulle vara spännande att höra vad Anneli Jordahl har att säga om sin bok och syftet med den.

 

Läs också: