Det är så himla trevligt med serier om personer som berör där varje bok är bättre än den föregående. Cecilia Lund har blivit en favorit och jag tröttnar inte på att läsa om henne och hennes minst sagt brokiga familj. Idag släpps den fjärde boken i serien av Katerina Janouch och den har fått titeln Tigerkvinnan.
Cecilia väntar sitt femte barn och på posten får hon en dag ett paket som innehåller Doris Lessings roman Det femte barnet. Redan här har Janouch min kärlek. Jag älskar böcker där andra böcker har stor betydelse. Lessings bok står dessutom på min läslista och nu flyttar den några pinnhål högre upp. Det jag vet om boken är att det femte barnet knappast är som vilket barn som helst. Ben föds efter en jobbig graviditet och han är som en ond kraft som splittrar familjen. Så mycket mer vet jag inte, trots att Cecilia berättar en del.
Mitt i all osäkerhet inför detta det femte barnets födelse är det inte konstigt att Cecilia blir berörd. Hon är rädd att även deras bebis ska ställa till ännu mer oreda i det kaos som deras liv redan är. Hon älskar sina barn, även det i magen, men hon vet inte hur hon ska orka. Det är månader kvar innan förlossningen, men jobbet är redan tungt. Hon är samtidigt inte säker på att hon är redo för att lämna det och ägna all sin tid åt en ny liten person. Att börja om igen.
Efter boken börjar det dessutom dyka upp hotfulla brev. Cecilia berättar det inte för sin man John, men till slut ringer hon polisen Per Nilsson och blir ännu en gång helt tagen bara av att höra hans röst. Hon väljer dock att inte anmäla hoten, utan hoppas att det ska gå över.
Cecilias mamma Christina får också brev där hon hotas och hon hanterar det genom att än en gång ta till flaskan. Knappast lyckat och hon är definitivt på väg att tappa fotfästet helt. Trots detta, eller kanske just därför, blir hon lite mer mänsklig. Utvecklas gör också den rika systern Susanna, som ställer upp för Cecilia och dessutom hjälper till att lösa allt till det bästa i slutet. Det är kul att hon får stiga fram lite mer. I bakgrunden befinner sig dock min favorit, mormor Sonja, som verkar både gammal och deprimerad. Hoppas att hon inte är på väg bort, utan att hon får ny energi i nästa bok. Jag läser och gärna mer om den andra systern Maria, som nu börjat arbeta på mamma Christinas framgångsrika tidning.
Tigerkvinnan är en bra och trevlig bok. Många är tigerkvinnorna som skyddar sina barn och som håller ordning på flocken. Många är de starka kvinnorna och de som till slut vågar be om hjälp. Jag gillar att de olika personligheterna får komma fram och att de tillåts vara just sådana de är utan att för den skull sluta utvecklas och stagnera.
Det märks att Katerina Janouch har gjort en massa research. Hon beskriver barnmorskeyrket mycket detaljrikt, nästan lite väl mycket ibland. Att diskutera och jämföra olika sugklockor är kanske att ta i, men samtidigt gillar jag att hon tar sin bok och sin historia på allvar. Intressant också med tankarna kring hemförlossningar och olika åsikter om huruvida en sådan är att föredra framför en förlossning på sjukhus.
En lättläst bok med djup i en alldeles superfin förpackning. Det är inte fy skam. Jag blir mer och mer imponerad av att Janouch sprutar ur sig bok efter bok och dessutom bara blir bättre. Läs den, men läs de tre första böckerna dessförinnan.
Jag har skrivit både om Bedragen, Systerskap och Hittebarnet. Jag är glad över den vändning serien har tagit, från det snabba och spretiga, till det mer eftertänksamma. Det passar mig bra.
Boken är ett recensionsexemplar från Piratförlaget.
